Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: dirigering (sida 7 av 15)

Stark tvåa på Herrängsprovet!

9 maj 2013 / / 2 kommentarer

Upp kvart i sex, ankom till Herräng i lagom tid för att promenera med Mona ner till provsamlingen och anmäla mig. Sen gick jag tillbaka med Lakrits så han fick vänta i bilen. Det var en kvarts promenad i vardera riktningen, så det gällde att planera noga när man skulle ta ut hunden. Tittade på flertalet ekipage på förmiddagen, inklusive Mona med Mixa och Annika med Mackan, och kunde konstatera att bl.a. landdirigeringen såg mycket knepig ut.

samling

Samling där domaren går igenom provupplägget.

mona_annika_startar_spång

Mona och Annika går ut till startplatsen. Ingen publik släpptes över spången.

mona_annika_linje

Mona och Annika går på linje och stannar två gånger för varsin landmarkering.

mona_annika_domare

Mona och Annika får veta hur domaren Lars Johnsson dömt deras prestationer.

Sista ekipaget hoppade jag över och gick istället tillbaka till bilen, som nu var varm och solig (hade öppen baklucka och öppna fönster, så ingen fara). Jag svalkade av Lakrits med lite vatten både utanpå och inuti. Han vill ofta inte dricka på dagen, så jag fick lura honom genom att lägga godis i vattnet. Sen åt jag en snabb lunch och fick sällskap tillbaka till hundstoppet med Annika och Cheysie. Lika bra att de fick promenera tillsammans så inte Lakrits skulle reagera på att hundkompisen fanns i publiken när han skulle ta näraliggande apporter. Det visade sig att sista ekipaget och funktionärslunchen drog ut på tiden, så Lakrits och jag satt kanske fyrtio minuter i skuggan och vilade. Eller tränade passivitet, hur man nu vill se på det. Vår parkamrat Pernilla Berggren med Viltvårdarens Ricoschett (Rico) hade vi träffat på ett par tidigare prov (Hassla och Weckholm), så det kändes lite bekant och bra. Hundarna fick ju också god tid att på lite avstånd nosa in varandra före start, så att arbeta ihop vållade senare inga som helst problem.

lakrits_vilarProvet var upplagt så att udda nummer (jag och Lakrits) fick börja med att ta den första markeringen medan jämnt nummer (Pernilla och Rico) fick ta den andra. Vid vår markering var Lakrits helt skymd av skytten, så den markeringen kastades om, och då hade han inga som helst problem att se den och ta in den snabbt och fint.

märtas_bild

Lakrits tar in markeringen. Foto: Märta Segerström.

Sedan gick vi runt kullen på baksidan, där publiken inte kunde se något. Jag fick ställa upp för två vattenmarkeringar medan parkompisen fick ta in den första vattendirigeringen. Det sköts tre skott och kastades på de båda första. Det tredje skottet var tomt och gällde alltså dirigeringen. Jag började med att ta in den sist kastade, som låg på blankvatten ganska nära den dirigeringsö av vass som låg lite längre åt vänster. Han spikade den och tog även in den andra markeringen, som hamnat i en vassrugge längre åt höger. Sedan såg jag på parkompisens hund vilken dragning den närmaste markeringen hade när hon skulle försöka dirigera sin hund rätt ut till vassön.

Nästa moment var sök för Rico. När han kom in med sin fjärde fågel av sex (kråka, duva, and) sköt skytten ett skott åt motsatt håll och jag skulle dirigera Lakrits ut till ungefär de vita björkar som syns i vänster på bilden nedan. Lite bortom de tidigare intagna landmarkeringarna, alltså. Rico skulle fortsätta att jobba med söket medan Lakrits jobbade åt sitt håll. Jag hade ju sett vilka knepigheter en del tidigare ekipage haft när de skickat på snedden och hunden då fastnat i ett högt vassområde som är precis utanför bilden till höger så jag bestämde mig för att skicka lite mer till vänster. Jag blåste stopp innan han hann dra sig åt höger och fick ut honom över det dike och den gångväg/gräsvall som skulle korsas innan han var framme vid målet. Vinden var gynnsam och ungefär mitt på det kortklippta gräset fick han vittring. Jag blåste för säkerhets skull närsök, men han hade nog tagit den ändå. Domaren klassade detta som en av dagens bästa landdirigeringar och berättade efteråt att de haft engelsmän där som tyckt att detta område var svårdirigerat. Stolt blev jag då!

mackan_markering

Här är det Mackan som tar sin markering tidigare på dagen.

Nästa etapp var att gå tillbaka bakom kullen till vattnet. Denna gång var det ombytta platser och jag skulle ta in dirigeringen efter att Rico tagit in sina markeringar. Pernilla gjorde tvärtom och tog in den högra markeringen först. Jag tror nu inte att det egentligen påverkade, dragningen till markeringsområdet hade nog varit lika stor om hon tagit in den först. Lakrits började iallafall med att simma ut rakt, men så vek han av åt höger. Jag var snabb med att bryta, dirigerade vänster. Han lydde, men snart vek han av åt höger igen. Matte måste ha missat nåt … Jag bröt och dirigerade vänster och till slut fattade han. Aha, vänster! Nu sam han rakt på vassön, fick vittring och plockade hem fågeln.

sök_landdirigering

Till höger om ekipagen bredde sökområdet ut sig ända fram till diket i framkant i bild och upp på kullen samt längre ut i nästa vassområde till höger utanför bild. Bakåt åt vänster i bild gick landdirigeringen.

Så hade vi bara söket kvar. Han sökte bra i början och då fjärde fågeln (kråka) var på ingång  sköt skytten dirigeringsskottet åt Rico. Lakrits tittade till men fortsatte sedan som om inget hänt. Bra där! Jag fick in den femte också, och skickade sedan ut honom en sista gång rakt förbi den gran där jag trodde att den sista duvan låg. Tyvärr fick han inte vittring av den, tror den var väl undanstoppad i den yviga granen och antagligen kom det ingen vindpust just när han passerade. Sen började han söka sig allt längre bort och till slut sade domaren att nu är han på andra sidan sjön. Det räcker, jag har sett nog.

Jag fick ägna en del tid att blåsa in honom därbortifrån, fick gå tillbaka bakom kullen för att han skulle höra mig. Till slut kom han tillbaka, lite motvilligt. Jag belönade hans sökförsök med en godis och kopplade upp.

Resultatet då?

Jo, jag är jättenöjd med vår första start i öppen klass. Vi fick femmor på allt utom Sökarbetet B2 och Dirigerbarhet Vatten där vi fick fyror.
Den sammanfattande kritiken:

En trevlig hund att se i arbete. Bra dirigering på land, bra markeringar och ett hyfsat sök, men täcker inte av delar av marken. Något omständlig vattendirigering, därav priset.

protokoll

Lakrits protokoll. Se särskilt Dirigerbarhet Land: Mkt bra genomförd dir.

Nu återstår det att se om lördagens prov får ett lika svårt upplägg och om vi kan ladda om.

räksoppaHemma stod en mycket god tallrik räksoppa färdig och väntade. Det tackar jag för!

 

Jaktoptimisterna vid Lillsjön – ett genrep

9 maj 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Jaktoptimisterna vid Lillsjön – ett genrep

Edit: jag påbörjade denna text igår kväll, men så kom Grey’s Anatomy och Body of Proof emellan, och sen var det sovdags när man skulle upp kvart i sex nästa dag. Därav  det underliga tempusvalet.

Idag träffades vi vid Lillsjön, tre hundar som skulle träna och två som fick vara med passiva – konvalescenten Lexus och lille Kasper. Båda Mona och jag startar ju imorgon på Herrängsprovet, så det var dags för ett litet genrep vid vatten.

Vi började med att kasta ut 6 dummies som sen fick flyta iväg bortåt höger sidas vassbukter. Turen var med oss och de hamnade faktiskt på lite olika ställen.

annika_funderar mona_funderar

Funderingarna pågår angående var nånstans dummisarna ska hamna.

Vi lämnade dem därhän (hundarna hade sett alla ikasten) och gick upp en liten bit där Carina gjort iordning tre dirigeringsställen. Mona, Annika och jag ställde upp på led medan Carina kastade en dubbelmarkering till en av oss, nummer två tog en dirigering och nummer tre stod passiv. Dvs utom en gång då Lakrits missat en markering och ställde sig och frågade mig om hjälp. Då kallade jag in honom och Cheysie fick eyewipa honom på den.

mona_dirigering

 

Mona och Mixa står uppställda inför en dirigering.

Vi gick tillbaka ner till sjön och tog in vattendirigeringarna. Jag var mycket nöjd med hur väl Lakrits lyssnade på mina signaler ute på vattnet!

mona_vattendirigering

Mixa lämnar av fint från vattnet.

annika_vattendirigering

annika_vattendirigering-2

annika_vattendirigering3

Cheysie tar in en vattendirigering.

Lakrits klarade sina båda vattendirigeringar med den äran. Den sista för Cheysie (långt ut) blev lite knepig, så vi pausade och fikade innan Cheysie tog in den.

Sen kastade vi i den and och trut vi haft med oss. De hamnade ju inte långt ut, men jag backade istället en bit upp på land för att få långa uppgångar med avtestning av avlämningarna. Detta skötte Lakrits med den äran.

hemgångÅtergång till bilarna.

Under avdelningen roliga djurincidenter:

Först skrämde Cheysie upp två parande grodor i vassruggen när hon kom in med en apport, varpå det blev stort tumult när grodorna hamnade på lite för djupt vatten.

Sen på väg tillbaka till bilen hittar vi en död, upp-och-ned-liggande grävling. Eller … de flesta av oss såg den, andra tittade mer på blommorna. Hrrm.

Ravinträning med Åsa i Uppsala

5 maj 2013 / / 2 kommentarer

Åsa har från gång till annan berättat om flera bra ställen att träna hinder i Uppsalatrakten: i vintras var det snööverhängda djupa krondiken, nu var det istället ännu djupare och svårjobbade raviner. Det var alltså med stor optimism jag tog bilen norrut. Hinder hör till sånt Lakrits behöver träna. I alla former.

kasper åsa_lovisa_moccaKasper fick hänga med som allmänt söt störhund. Han ville INTE hänga med Lovisa på hennes sida om ravinen, utan fick till slut följa med oss på andra sidan. Åsas dotter var nämligen med och kastade markeringar åt oss och lade ut knepiga dirigeringsbollar. Jättebra!

1mocca_hoppar

Mocca hoppar över ravinbäcken.

1mocca_lämnar

Mocca lämnar av fint till Åsa.

2lakrits_letar_markering

Lakrits letar en av de första markeringarna. Det var jättesvårt, han tappade bäringen helt nere i den djupa sänkan som finns mellan oss.

2lakrits_ingång_ravinen

Här ser man lite hur djupt det var, svårt att ge det rättvisa i bild.

2lakrits_lämnar

Avlämning till mig. Kasper nosar i bakgrunden.

3mocca_syns_knappt

Den här bilden på Mocca visar hur svårt det var att se hundarna ibland, vilket ledde till lite feldirigeringar emellanåt.

4lovisa_mocca_hittat_stenen

Mocca fick en svår dubbelmarkering där den bortre hamnade alldeles intill den stora stenen högst upp. Efter mycket letande har hon hittat den och återvänder.

4mocca_lämnar

Ytterligare en fin avlämning till matte Åsa.

5lakrits_tittar_ut

Lakrits tittar ut mot markeringen. Kasper får vänta bakom.

5lakrits_lämnar

Lakrits lämnar av medan Kasper tittar på.

6mocca_kommer_boll

Mocca kommer uppför den branta sluttningen med en boll.

7andra_sidan

Vi har korsat ravinen och ska ta ett par bolldirigeringar på Lovisas sida. Sen vänder vi upp och hämtar in ett par bollar var som jag gömt på andra sidan.

badpojke

När vi skulle fika nere vid stranden anslöt Cia med hundar och vi träffade på två badpojkar. Huga, vad kallt! Vi avslutade med några vattenmarkeringar till hundarna också, och det gick utmärkt för Lakrits att ta en dubbelmarkering med snygga avlämningar. Lille Troll fick också visa framfötterna med ett par fina enkelmarkeringar i vatten.

cia_speja_makila cia_speja_makila-2

Cia med Lakrits syrra Speja och lille Makila, 6 månader.

Kurs på Storsten

2 maj 2013 / / 2 kommentarer

Efter noggrann kontroll av Lakrits rörelsemönster bestämde jag mig för att han skulle få följa med till kursen på Storsten idag. Vi var med på nästan allt, hoppade bara över den första övningen som bestod av markeringar lite här och där tvärs över allra risigaste terrängen. Vi gick med gruppen och markerade dem, men jag skickade inte på någon. Bra övning det med, för all del.

Nästa station var skick ut till ett dike där Anita satt två vimplar som angav gränserna för bollsök i diket. Jag skickade, men han ville springa snett ut åt höger – det håll vi kommit ifrån och där alla de roliga markeringarna dumpit ner. Jag tog in och gjorde om, men med liknande resultat. Då bestämde vi att jag avstår vidare försök just nu och så fick två ekipage gå emellan. När det så blev vår tur igen (och han hade kikat lite på de andra) sprang han spikrakt ut och över diket. Blåste stopp och han stannade. Bra, för vinden kom bakifrån och jag ville nu att han skulle söka mot mig. Blåste söksignal och först rände han lite ovanför dikeskanten, men snart var han därnere. Han kom lite långt åt höger, men efter lite mekande fick han tag i en boll. Detta var egentligen dagens enda svårighet, sen gick det bara bättre.

Station tre var en utplacerad vimpel med fyra bollar nedgrävda cirka två meter ut åt alla håll. Anita sköt en markering rakt förbi vimpeln, som alla hundar fick se innan alla utom nr 1 plockades utom synhåll bakom en stor gran. Vi startade som nr 2 här och när jag skickade Lakrits på Ut var jag beredd att få blåsa i med stoppsignal. Precis innan jag fick ljud i pipan stannade han dock självmant. Han hade fått vittring på en boll! Piece of cake, sade Lakrits. Den enda som egentligen fick jobba på den här stationen var Ulrika, för den sista bollen låg lite mer i lä bakom några stenar. En jättebra övning, men den måste göras lite svårare nästa gång.

Därefter hade vi en station med fyra utskjutna markeringar medan vi stod på linje och markerade dem alla. Vi tvåbeningar hade lite knepigt att memorera dem alla och fick i läxa att träna detta. Lakrits fick som andra hund ta in den först skjutna, och från vår vinkel visste jag precis hur den skjutits. För att se vart han tog vägen flyttade jag mig dock kanske tre meter åt vänster och genast var det supersvårt att ha koll på exakt vart han skulle. Jag dirigerade något lite så han inte kom för långt åt höger, men sen lämnade jag det åt honom och han kom in med rätt apport. Bra där.

Sen tror jag bara det var en station till, en ganska stor invittrad kvadrat med 8 bollar. Var den 5 eller 7 meter i sidan? Vet inte, men väl definierad med fyra vimplar var den iallafall. Vi skickade uppifrån en lätt sluttning över ett litet dike och så var kvadraten där. Lakrits började denna gång och Anita frågade hur jag tänkte. Jag berättade att jag bestämt mig för att skicka till den vänstra kanten, eftersom vinden nu kom från höger. Sen skulle jag blåsa närsök in åt höger. Sagt och gjort. Det gick ungefär som jag ville, men han gick aningen snabbt i rutan och var nästan framme vid högra kanten innan han fick nos på en boll. Han måste rimligen ha passerat över en eller två bollar till eftersom vi var första ekipage.

Nästa skick hade två bollar tagits in, några hundar hade snopna fått avstå belöning av diverse skäl. Denna gång visste han ju var bollarna fanns, så jag skickade ungefär rakt in och blåste Stopp. Han hade redan fått nos på en, men tvärstannade ändå. Väntade ett par sekunder innan jag blåste närsöksignalen varpå han såklart bara plockade upp den och kutade tillbaka. Ett suveränt bra stopp där!

Mot slutet var det så två bollar kvar. Ulrika ville ta en och jag sade att Lakrits kunde ta den andra. Jag tyckte att Aya hade sökt bra i området (kanske lite väl fort för att få korn på dem, fick jag höra sen) så jag tänkte att det här blir svårt: att hitta den sista lilla nergrävda bollen. Jag skickade in honom och sen sökte han av området ordentligt. Jag blåste ett antal gånger om han kom fram till en kant, stoppade, skickade in honom igen med närsöksignal. Han följde alla tecken jättefint (utom en gång då han ville gå för långt åt vänster och fick ett Error av mig) så till slut sade Anita att blås nu stopp vid lämpligt tillfälle och gå fram och belöna med en kastboll. Jag lånade en boll av Tina och gick fram en bit och kastade. Den flög bra mycket längre än jag tänkt mig, så nu fick han leta en stund efter den istället. 🙂 Jag gick fram för att bistå, men han hittade den själv, och så fick han ett par korta buskast istället som belöning för det fina arbetet. Bättre avslutning kunde vi inte få.

Vid fikat fick vi ett par andra träningstips:

  • Skicka ut på linjetag över vatten till andra sidan och gör ett Därsök där.
  • Vittra in några olika därsöksområden, inte alla nödvändigtvis med boll/dummy, utan några kan vara tomma. När hunden sökt där ett tag kan man skicka vidare till nästa område, där hunden får sin belöning alternativt kasta in en belöning ungefär som det blev ovan med Lakrits.

Jag är så glad att jag vågade ta med honom dit idag och allt gick jättebra med benet. Han haltar inget nu efteråt, mer än att han kanske är lite stel precis när han rest sig upp från vila. Nu tar vi det lite lugnt någon dag och så satsar vi på träning hos Åsa på söndag. Där utlovas hopp över livlig Hågaå med branta sluttningar, ett hinder som är precis i stil med vad Lakrits behöver träna på. 

Väl hemma igen ville Kasper leka med filten. Lakrits är nog lite trött, men låter lillen hållas.

Dirigering på Storsten

25 april 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Dirigering på Storsten

Idag var vi sex ekipage på kursen på Storsten. Jämna par, alltså. Jag och Ulrika körde ihop och varvade med att börja med skottmarkeringen eller dirigeringen. Alla markeringar spikades av lakritsremmen och jag är nöjd även med dirigeringarna. De gick till samma platser som förra vecken, men denna gång utan att de fick någon ledtråd innan.

Den första mindes han nog inte riktigt, utan drog sig lite snett åt höger. Jag blåste stopp för säkerhets skull, kallade tillbaka några meter så han syntes bättre och skickade Back. Gick lysande.

Tvåan och trean gick han rakare på, kanske minnesbilden fanns kvar där. På den fjärde snodde han runt kullen och var på väg ner lite för långt åt vänster i sitt sökande. Jag var på vippen att blåsa när han vände tillbaka och hittade en av de gömda bollarna.

Vi avslutade med dirigering och markering över springvatten. Lite segt ut, men mer fart tillbaka när han konstaterat att det inte var så djupt. Blev rädd att han skulle försöka springa längs kanten runt tillbaka, så jag blåste inkallning, som han lydde direkt. Skönt när signalerna sitter som de ska!

Nästa gång ska det visst bli närsöksövningar. Eller kanske därsök.

Jaktoptimisterna tog det iskallt

24 april 2013 / / 4 kommentarer

Idag var det åter träning på Carinas fina marker. Efter en del funderande hit och dit blev det pargående (Lakrits och Aya började, sen löpande Cheysie och Mixa som par 2): fotgående bakom skytt, skott mot redan förberett därsök, fotgående tillbaka i andra riktningen, varsin markering vid en sank trädudde, sen en dubbel skottapportsmarkering ut på fältet (en längre och en kortare), två dirigeringar från fältet in i skogen. Sen promenad tillbaka samma väg: dubbelmarkeringar kastades på båda sidor om fältet in i skogen och sedan skick ut till därsöksområdet. Där fick varje hund ta in två apporter. Sedan fortsatte vi bort till träsket, där det sköts en markering bort till andra sidan och kastades en på närmare avstånd. Det hela avslutades med en lång dirigering som gick parallellt med träsket.

Det mesta gick bra för Lakrits. Det han hade lite svårt för var de båda dirigeringarna utifrån fältet upp i skogen. På den första ville han springa utmed fältkanten och jag fick jobba en del för att få upp honom uppför slänten och in i skogen. På den andra fältdirigeringen hade de flesta lite problem. Hunden skulle gå utmed fältkanten och in i bortre hörnan, där det dessutom fanns hindrande rishögar. En del blåsande blev det.

Träsket var till hälften isfyllt. Lakrits var tyngst, vad det såg ut, och var den av hundarna som mest påtagligt emellanåt gick igenom isen. Det var inte djupt, men såklart tungsprunget. Det hindrade inte att apporten till sist kom in, även om han nog tappade orienteringen en del av den jobbiga terrängen med både svag is och nerfallna grenar i bortre träskkanten. Nu har han iallafall premiärbadat, och det var inga som helst problem med kylan eller så.

Måste dessutom nämna Cheysie, som flög fram över isträsket som en riktig amfibiehund. Hon verkade inte märka när det bar och när det brast. Det är inte bara Jesus som kan gå på vattnet.

Dagen avslutades med ett besök hos Svartrökarna. Det där kan lätt bli en ovana. 🙂

Träningen i full gång

18 april 2013 / / 2 kommentarer

havstrut

Havstruten var enorm

Våren är ju seg, men nu har träningen iallafall börjat ta ordentlig fart. Dels träffades Jaktoptimisterna igår och dels var det första kurstillfället på Storsten idag.

Igår var vi fyra hundar (Ulrika körde med två) som körde ett provliknade upplägg med vilt: en dubbelmarkering, en dirigering och ett ganska stort sök med 7 vilt. Allt detta ackompanjerat av Göran, Carinas man, som var bussig och ställde upp med gevär åt oss.

carina_göranVi gick i två par, och när Ulrika körde ena hunden stod Lakrits och jag passiva. Lakrits dirigering gick skapligt, fick blåsa lite. Hans markeringar kan han inte ha sett. Det var knappt så jag såg dem, och jag visste ändå exakt hur de skulle falla, men vi hade en låg sol i rakt motljus, så det var lite väl knepigt. Däremot hade vi tur med vinden som låg på ordentligt åt rätt håll. När han kom ut en bit fångade han alltså upp vittringen och hämtade hem dem, om än inte så spikrakt som det förhoppningsvis hade blivit om han hade kunnat se dem.

mixa

Söket låg i en svag sluttning ner i en gryta, och sen en brantare slänt uppåt. Nu hade vi vinden i ryggen från skickstället, och vinden verkade stanna kvar och snurra runt där nere i grytan, så det blev rejält svårt för alla hundar. Ulrikas nybörjarhund klarade sig nästan bäst. 🙂 Lakrits tog i och för sig för sig ordentligt av marken, så han fick in fyra vilt rätt snabbt. Men sen var det segare, och det blev mycket sök kors och tvärs innan resterande var inne.

aya

Vi avslutade med trevlig fika i solen. På hemvägen passerade jag ju åter Svartrökarna och svängde förbi. Denna gång var det kö! Alla kunder hade sina favoriter och han sålde bra den lilla stund jag var inne. Kul! Köpte mer av den supergoda rökta skinkan, några karréer som visade sig kanonfina senare på kvällen samt en bit hårdrökt renkött som jag tar med till Göteborg som extraproviant.

 

Idag var det så äntligen dags för kursen på Storsten för ökl- och elithundar. Förra torsdagen blev ju inställd pga sjukdom. Vi var fem ekipage plus Carina, som agerade assistent, och Katarina som bara var passiv i bakgrunden. Vi delades in i två ”halvor”, Gruppen och Paret. Eftersom vi i Gruppen var tre fick vi alltid börja. Dock roterade vår inbördes ordning, vilket blev det svåraste på hela dagen. Minnet är kort … 🙂

Vi hade 4 områden som alla i grunden var likadana, enda skillnaden var egentligen terrängen. Anita hade i förväg på varje ställe lagt ut 4 bollar och lade nu ut ytterligare 1 synligt. Man fick välja om man ville gå med fram och titta (det gjorde vi bara på den sista där hunden skulle uppför en kulle, ner i en sänka och uppför nästa kulle och alltså försvann på mitten) eller om man ville stå kvar vid startlinjen och titta. Det gjorde vi alltså på övriga tre.

I Gruppen skulle ett ekipage vara berett att ta in en dirigering till bollområdet. Innan den togs sköt Anita en markering som dirigerarekipaget fick välja om den skulle tas in först av ekipage 2 eller om den skulle ligga kvar tills efter dirigeringen var intagen. Ekipage 3 skulle stå passiv bakom de båda andra ekipagen.

Vi började med en dirigering och då valde jag för säkerhets skull att ekipage 2 skulle ta in markeringen först. Han gick rakt och fint på skicket så jag beslutade mig för att inte blåsa. Trodde han skulle få vind på alla bollarna. Men han försvann utom synhåll och kom tillbaka först efter en bra stund med en boll i munnen. Sett i efterhand tyckte Anita att jag borde ha blåst där, eller iallafall agerat när han försvann. I fortsättningen tog jag inga såna chanser.

Sen var det vi som tog markeringen. Vi fick vänta tills bollen var på ingång, men inga problem.

Att stå passiv var heller inga problem, det enda var att det var svårt att komma ihåg att ställa sig upp bakom de båda andra istället för att sitta kvar på stolsryggan som när Paret körde.

Vid kommande dirigeringar valde jag konsekvent att låta markeringarna ligga kvar och det fungerade utmärkt med ett snällt Nej i riktning mot skottapporten, sen vända om mot dirigeringen och skicka dit.

Vid en markering eyewipade vi en tollare som inte tyckte skottapporterna var lika roliga som bollarna.

På sista stället blev det knepigt, för den skjutna markeringen studsade snett på en trädstam och hamnade närmare vår dirigeringsvinkel än Anita hade tänkt sig. Jag nejade den och riktade om. På den första höjden klämde jag i med ett extra Ut, men just då fick Lakrits vind på skottapporten och tvärvände och stannade upp vänd mot mitt håll. Vilken ska jag ta? Back, ropade jag direkt, och då fortsatte han på en rak linje bakåt ut till nästa kulle. Mycket bra jobbat av grabben där!

En sista kort dold dirigering fick avsluta vår kursdag. Den vållade inga problem alls.

Jag är så nöjd med honom och känner att vår ökl-förberedelse inte är så illa alls. Bortsett från vattenträning, då. Nu återstår det bara att se om det går att hålla Tystberga-provet. De ligger lågt med att skicka ut bekräftelser till sista stund, med tanken på isläget. Vi får se.

Edit: Åsa E hade ögonen med sig och kunde nyss rapportera att det blir start i Tystberga om en vecka. Och jag har kommit med båda dagarna! Den 27 startar jag sist som nr 14 och den 28 som nr 6. Oj, vad spännande! Nu ska jag leta boende. 🙂

Nu ska jag på översättarkonferens i Göteborg fredag–söndag. Kanske husse får väder nog att cykla hundarna lite, och kanske kommer storpudeln Jungman och hälsar på för lite lek. Det blir bra det.

Luftning av apportkastaren

10 april 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Luftning av apportkastaren

Idag var det träning igen med Jaktoptimisterna. Vi skulle träna hos Carina och ha med apportkastare (de tre som hade). Jag visste ju var jag hade hängt min innan vi åkte till Frankrike i somras, men den var spårlöst försvunnen. När jag allt mer stressad letade på samma ställe för tredje gången (och däremellan kikat på andra, mindre sannolika platser) så hängde den ju där den skulle, bara dold av lite annat junk som hängts över på samma krok och helt dolde den svarta tygkassen. Visst är det typiskt?

När vi kom fram till samlingsplatsen höll Carina redan på att lägga ut fem dirigeringsställen, två ställen med tre apporter vardera och tre ställen med fem vardera.

Vi började lite längre bort på den leriga stubbåkern (skönt ändå att snön är borta, leran till trots!) och gick på linje. Sen sköt en person ett tomskott mot en dirigeringsplats, nästa person sköt en markering åt sidan eller bakåt, ett ekipage fick ta in markeringen medan ett annat ekipage fick ta en dirigering. Det blev lite logistikförvirring ibland eftersom det var två som inte sköt och Lexus gick på sparlåga på grund av en skadad tass. Lexus fick mest gå fot plus ta in några kortare dirigeringar. Men vi var flexibla, så det löste sig med lite hastiga positionsbyten ute på åkern. 

Måste än en gång säga hur supernöjd jag är med mitt val av apportkastare. Det var ju ett halvår sen jag höll i den, men den är verkligen en fröjd att skjuta med. Inte den minsta rekyl i handen och superlätt att få ur hylsorna. Kan varmt rekommenderas till den som funderar på ett dylikt inköp.

Till och med Rolf tycker den är rolig, så han erbjöd sig att följa med och skjuta någon gång. Nu har vi väl nästa vecka fixad redan, men det kan ju underlätta logistiken lite framöver att man inte samtidigt behöver ladda om, titta på nästa markering och skicka sin egen hund på dirigering i samma andetag.

Lakrits skötte på det hela taget uppgifterna väl. Vår allra första markering såg jag knappt och var övertygad om att inte heller han lagt märke till så den fick nån annan plocka in, men övriga markeringar utom en kom in snyggt och fint. Den han gick bet på var verkligen svår – efter att jag kallat tillbaka honom försökte sig Cheysie på att eyewipa honom, men misslyckades också. Carina gav sig då ut för att från lite närmare håll skicka Lexus, men inte heller han hittade den. Då kikade Carina till slut upp och såg den högt uppe i några slånbuskage. Annika anslöt och Carina dirigerade in Annika rätt för att plocka ner den.

De flesta dirigeringar gick också bra. Det var en snett åt höger vid en tall på andra sidan ett dike och en grusväg där han hamnade för långt åt vänster, och jag fick blåsa en del. Han drog sig in vid en enbuske i vänsterkanten. När jag sen fick honom åt höger hamnade han för långt bak och fick dirigeras fram lite. Till slut var vi i hamn, men direkt nöjd var jag ju inte. När så Cheysie gjorde om samma sak, och senare Mixa också, fick jag inse att det nog var nån vittring som gjorde det alldeles väldigt svårt där för hundarna, och vår egen dirigering kom i ett annat ljus.

Han var däremot lyhörd för mina stoppsignaler på långt avstånd, vilket kändes mycket bra. Och, förutom att han ibland var lite nonchalant vid mina fötter (lite seg och nosig), så skötte han sig fint vid vår lilla walkup-övning också. Jag har ju sett detta beteende tidigare, fast då mycket mer uttalat, och tror det är lite stress där när det händer mycket. Det är bara att träna detta mera så hoppas jag att det blir allt mindre uttalat med tiden.

När jag skulle gå fram och skjuta satt han iallafall helt stilla vid linjen och tittade mycket uppmärksamt på vad som hände, utan minsta tendens att vilja sticka ut och plocka in när jag inte var vid hans sida. Skönt.

Mot slutet var han trött, och det är väl sviterna av konvalescensen som fortfarande sitter i lite. Detta var den mest ansträngande träning han utsatts för efter kennelhostan. Lite energigodis piggade upp och han klarade det sista skicket fint.

Imorgon skulle vi egentligen börjat på kurs hos Anita N, men den har blivit inställd på grund av sjukdom. Vi får tåla oss en vecka där. Synd, för vi behöver all träning vi kan få nu innan proven i Tystberga (om vi kommer med där).

Nästa onsdag blir det skott med gevär och vilt, lite mer provlikt upplägg. Precis vad vi behöver. Det enda vi knappast lär klara av är att testa nåt vatten innan det är provdags, men annars hoppas jag vi är skapligt förberedda.

Tack för bra träning och trevligt fika efteråt. Det allra bästa var ju att Svartrökarnas hade öppet på hemvägen så jag svängde in för lite spontanshopping.

 

Träning och inbjudan till slottet

3 april 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Träning och inbjudan till slottet

Igår besökte vi golfbanan igen, denna gång med pipa. Körde ungefär samma upplägg, och det gick med något undantag riktigt bra.

2013-04-02 13.54.59

 

Idag träffades Jaktoptimisterna igen för träning. Åter ett gravt decimerat gäng, men tre var vi iallafall. För säkerhets skull körde Lakrits med egna apporter.

Vi började med att lägga ut två apporter på vardera tre ställen (ena stället blev då till Lakrits). Sen ett linjetag dit och på ingång kastades en störningsapport för att se om hunden skulle göra något försök att byta. Första gången var det svårt att ens få ut Lakrits eftersom han var så fokuserad på att Annika stod en bit fram till höger (beredd att kasta vid ingången). Men på tredje försöket fick jag ut honom och när störningsmarkeringen kastades visslade jag och fick in honom.

Vi gjorde om samma grej en stund senare och då var det ingen tvekan ut och klockren in igen. Däremellan ville han nosa av den nerfallna platsen för störningsdummien (som för övrigt togs in av annan hund). Inte så konstigt, han hade ju sett den falla.

Sen gjorde vi en liknande övning, men med en markering istället för dirigering och med störningskastet på utskicket. Detta var såklart svårare, i synnerhet när Mona skulle försöka hinna med att kasta till Cheysie. 🙂

Det gick dock riktigt bra med Lakrits: på första störningskastet märkte han nog inte att den föll, men på andra kastet noterade han den men fortsatte ut mot den apport jag skickat honom att ta in. Sedan fick samma hund ta in även störningen som belöning efter att ha lämnat av den första.

Det sista vi gjorde var att lägga ett litet sök med fyra dummies i en sluttning (Lakrits började). Sen stod någon beredd och när hunden kom in med nummer tre kastades en störning ut i sökområdet. Sen stod det hunden fritt att ta in både den (det blev i princip en markering av denna) och den sista sökdummien. Här ställde sig Lakrits med dummy 3 i munnen och tittade mot det ställe där störningen hamnat. Jag kunde kanske haft mer is i magen, men jag ville att han skulle göra rätt, så jag blåste inkallning och då valde han rätt åtgärd: att komma in med trean. Bra där!

2013-04-03 16.07.28

Sen har jag då fått en inbjudan till slottet. Men… vad är en bal vernissage på slottet? Tyvärr råkar den sammanfalla med en jaktkurs på Storsten, så invigningen av prinsessan Christina får stå tillbaka för jaktkursen. Tror trots allt jag har större nytta av den, även om det hade varit trevligt att mingla i Rikssalen och Livrustkammaren. Sen var det ju det där med klädseln… gissar att muckboats, jeans och fleecetröja inte funkar så bra där?

 

Golfbanekullen

1 april 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Golfbanekullen

Idag blev det vanliga golfbanan som omväxling. Fick för mig att det var vår och bytte jacka. Fick då givetvis inte med mig visselpipan. Alla andra fickor kom jag ihåg att fixa: smådummies, godis, bajspåsar. Men visselpipan… nähä. Hade nog en i bilen, men när jag insåg att jag behövde en var vi redan borta vid den kulle där vi har tränat lite förut. Så det fick gå utan. Han lyssnar ganska bra på mina visslingar också, men det är klart, de hörs inte på samma sätt som en pipa.

Jag lade ut en dummy nära ett träd när vi gick mot kullen, sen en i nederkant av den branta sluttningen med liten skogsdunge. Sen rundade vi kullen och just som jag skulle slänga ut den tredje dummien vad Lakrits observant och såg att den hamnade i närheten av en en. Nåja, två dolda av tre var ändå inte så tokigt.

Vi knatade uppför backen och så fick han börja med de dolda. Den först utlagda syntes väl där uppifrån  men Lakrits ville hela tiden söka sig vänster, ner mot grusvägen. Jag styrde honom höger back två gånger och nu kom han rätt. Han hamnade på höger sida om trädet och just som jag försökte blåsa stopp fick han den helt tydligt i vind, struntade (eller hörde inte?) min signal utan plockade snyggt upp den och kom in.

Nästa, som var rakt ner i branten, gick jättebra. Även den fick han i vind när han precis rusat förbi, så det blev ett mycket snyggt upptag.

Jag pausade lite, satte mig på träbänken och solade, kikade på omgivningen. Lite längre bort ligger en gammal kal trädstam med grenar. Vi gick dit och så lade jag helt synligt ut de båda dummisarna där på två ställen på stammen.

Sen vände jag om och skickade ner till enen. Jag såg den inte från skickstället, så när han satt iväg gick jag fram över green mot kanten. Det var ju som väntat inga problem att ta den, och nu klarar han backsprångmarscher riktigt bra. Han blir inte längre lika trött efter några skick som för ett par dagar sen. Han fick gå nära medan vi knatade nerför backen igen och intill en annan en ställde jag upp mot backen och skickade upp honom att hämta en av de kvarlämnade. Medan han var borta passade jag på att hänga upp en dummy i enen och sen förflyttade jag mig lite närmare backen igen och tog emot honom. Man får vara finurlig.

Vi gick ut på grusvägen igen och tillbaka. När den lilla skogsdungen glesnade på sig skickade jag snett bakåt in till enen. Hur enkelt som helst. Sen gick vi tillbaka till det träd där jag lagt ut den första dummien och så skickade jag honom åt motsatt håll, uppför backen till den sista kvarlämnade på kala trädstammen.

Nu får jag det här att låta som om han/jag hela tiden gått fram och tillbaka i egna spår, men vi har rundat en del och hittat nya vinklar. Det var istället ett ganska bra sätt att använda en begränsad mark på rätt många olika skicksätt. Prio 1 är ju nu att få upp hans kondition igen samt påminna om diverse signaler. Och det börjar absolut ta sig.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2026 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑