Skogsstjärnas hundblogg

Åsa har från gång till annan berättat om flera bra ställen att träna hinder i Uppsalatrakten: i vintras var det snööverhängda djupa krondiken, nu var det istället ännu djupare och svårjobbade raviner. Det var alltså med stor optimism jag tog bilen norrut. Hinder hör till sånt Lakrits behöver träna. I alla former.

Kasper fick hänga med som allmänt söt störhund. Han ville INTE hänga med Lovisa på hennes sida om ravinen, utan fick till slut följa med oss på andra sidan. Åsas dotter var nämligen med och kastade markeringar åt oss och lade ut knepiga dirigeringsbollar. Jättebra!

Mocca hoppar över ravinbäcken.

Mocca lämnar av fint till Åsa.

Lakrits letar en av de första markeringarna. Det var jättesvårt, han tappade bäringen helt nere i den djupa sänkan som finns mellan oss.

Här ser man lite hur djupt det var, svårt att ge det rättvisa i bild.

Avlämning till mig. Kasper nosar i bakgrunden.

Den här bilden på Mocca visar hur svårt det var att se hundarna ibland, vilket ledde till lite feldirigeringar emellanåt.

Mocca fick en svår dubbelmarkering där den bortre hamnade alldeles intill den stora stenen högst upp. Efter mycket letande har hon hittat den och återvänder.

Ytterligare en fin avlämning till matte Åsa.

Lakrits tittar ut mot markeringen. Kasper får vänta bakom.

Lakrits lämnar av medan Kasper tittar på.

Mocca kommer uppför den branta sluttningen med en boll.

Vi har korsat ravinen och ska ta ett par bolldirigeringar på Lovisas sida. Sen vänder vi upp och hämtar in ett par bollar var som jag gömt på andra sidan.

När vi skulle fika nere vid stranden anslöt Cia med hundar och vi träffade på två badpojkar. Huga, vad kallt! Vi avslutade med några vattenmarkeringar till hundarna också, och det gick utmärkt för Lakrits att ta en dubbelmarkering med snygga avlämningar. Lille Troll fick också visa framfötterna med ett par fina enkelmarkeringar i vatten.

Cia med Lakrits syrra Speja och lille Makila, 6 månader.