Idag blev det vanliga golfbanan som omväxling. Fick för mig att det var vår och bytte jacka. Fick då givetvis inte med mig visselpipan. Alla andra fickor kom jag ihåg att fixa: smådummies, godis, bajspåsar. Men visselpipan… nähä. Hade nog en i bilen, men när jag insåg att jag behövde en var vi redan borta vid den kulle där vi har tränat lite förut. Så det fick gå utan. Han lyssnar ganska bra på mina visslingar också, men det är klart, de hörs inte på samma sätt som en pipa.

Jag lade ut en dummy nära ett träd när vi gick mot kullen, sen en i nederkant av den branta sluttningen med liten skogsdunge. Sen rundade vi kullen och just som jag skulle slänga ut den tredje dummien vad Lakrits observant och såg att den hamnade i närheten av en en. Nåja, två dolda av tre var ändå inte så tokigt.

Vi knatade uppför backen och så fick han börja med de dolda. Den först utlagda syntes väl där uppifrån  men Lakrits ville hela tiden söka sig vänster, ner mot grusvägen. Jag styrde honom höger back två gånger och nu kom han rätt. Han hamnade på höger sida om trädet och just som jag försökte blåsa stopp fick han den helt tydligt i vind, struntade (eller hörde inte?) min signal utan plockade snyggt upp den och kom in.

Nästa, som var rakt ner i branten, gick jättebra. Även den fick han i vind när han precis rusat förbi, så det blev ett mycket snyggt upptag.

Jag pausade lite, satte mig på träbänken och solade, kikade på omgivningen. Lite längre bort ligger en gammal kal trädstam med grenar. Vi gick dit och så lade jag helt synligt ut de båda dummisarna där på två ställen på stammen.

Sen vände jag om och skickade ner till enen. Jag såg den inte från skickstället, så när han satt iväg gick jag fram över green mot kanten. Det var ju som väntat inga problem att ta den, och nu klarar han backsprångmarscher riktigt bra. Han blir inte längre lika trött efter några skick som för ett par dagar sen. Han fick gå nära medan vi knatade nerför backen igen och intill en annan en ställde jag upp mot backen och skickade upp honom att hämta en av de kvarlämnade. Medan han var borta passade jag på att hänga upp en dummy i enen och sen förflyttade jag mig lite närmare backen igen och tog emot honom. Man får vara finurlig.

Vi gick ut på grusvägen igen och tillbaka. När den lilla skogsdungen glesnade på sig skickade jag snett bakåt in till enen. Hur enkelt som helst. Sen gick vi tillbaka till det träd där jag lagt ut den första dummien och så skickade jag honom åt motsatt håll, uppför backen till den sista kvarlämnade på kala trädstammen.

Nu får jag det här att låta som om han/jag hela tiden gått fram och tillbaka i egna spår, men vi har rundat en del och hittat nya vinklar. Det var istället ett ganska bra sätt att använda en begränsad mark på rätt många olika skicksätt. Prio 1 är ju nu att få upp hans kondition igen samt påminna om diverse signaler. Och det börjar absolut ta sig.