Tänk, vi lyckades vara med på två träningar i rad på Wij! Allt gick inte som på räls, men det blev bra till slut.
Vi var tre G2-hundar där, plus fyra eller så till ekipage, plus en unghund. En löptik gjorde det hela lite extra intressant.
Lakrits och jag började med vatten hos Anita. Vi testade först om han mindes sitt långa fina linjetag han gjorde sist, på 60 meter eller så, från kanotstranden. Men det hade han hunnit glömma, och simmade istället in i vassen och upp på ön. Där hade han ju inget att göra, insåg han efter en liten stund och simmade ut igen. Jag testade ett Stopp och tyckte att han stannade till, så jag provade ett Ut. Men se det funkade inte och då lade jag genast ner det försöket och kallade in istället.
Anita rodde bort till apportstället och kastade en liten markering som han nogsamt lade på minnet. Sen gick vi högre upp på land medan hon rodde bort igen, återvände till strandkanten och jag skickade på ett nytt linjetag. Nu var det ingen som helst tvekan, utan han kastade sig frejdigt i vattnet och simmade ut. Dock inte helt rakt, utan in igen i vassen. Jag suckade för mig själv och tänkte att vad ska han envisas med den där ön för? Men så ropade Anita, som satt i båten med bättre vinkel än jag, att han fått vittring på apporten och var på väg ut mot den inifrån vassen. Och vips syntes ett litet valrosshuvud därute. Han tog apporten, men vände inte meddetsamma. Just som jag började inse att han nog är på väg till ytterligare en apport lite längre ut skriker Anita att kalla in honom. Jag hade samma tanke i huvudet och blåste inkallningssignalen direkt. Och duktig som han är vänder han genast och simmar in till mig. Snygg avlämning.
Vi gjorde vilopaus från vattnet och beväpnad med en lånad tennisboll gick vi ut en bit i skogen. Jag gjorde ett låtsasområde för närsök, men behöll bollen i fickan, lät honom söka förgäves och efter en stund blåste jag Stopp. Han ställde sig och tittade på mig och jag skyndade fram till lagom kasthåll och kastade tennisbollen som belöning. Sedan gjorde jag om invittringen, men lämnade kvar tennisbollen den här gången, så att närsöket inte alltid ska vara utan mål och mening. Den var snabbt och effektivt hittad.
Tillbaka vid vattnet satte vi oss och tittade på några andra ekipage och tränade passivitet. Han var smågnällig idag med, inte särskilt högt, men det finns där i alltför hög grad. Jag tycker han var mycket bättre på detta i våras/försomras och funderar på om det möjligen är den hyppiga träningen som blir nu som gjort att han fått återfall. Jag får hålla det i schack så gott jag kan och hoppas att det förbättras längre fram när jag kan träna mer regelbundet igen.
Anita undrade om vi inte ville testa en dubbelmarkering. Och visst ville vi det, det är praktiskt taget Lakrits paradgren, i eller ur vatten. 🙂 Fast lite svårt var det visst, för trots en bra ansats på den sist kastade markeringen hittade han den inte bakom vänstra vassen, utan bestämde sig självsvåldigt för att simma över till nummer ett som kastats bakom högra vassen. Men se den gubben gick inte, jag blåste omedelbart till inkallning medan Anita hotfullt närmade sig den öppning han tänkt simma igenom.
Lakrits kom tillbaka in och Anita plockade för säkerhets skull bort nummer 1, och kastade en extra vid nummer 2. Nu gick det jättebra att plocka in tvåan, och vi väntade en liten stund medan hon smög ut ettan igen. Inga problem, den visste han ju precis var den låg. En liten miss från min sida där jag av någon anledning fick fram en visningshand. Den underlättade ju, men jag tror inte att den egentligen behövts. Fick bara lite hjärnsläpp där.
Nu gick vi bort till Jörgen som just kastade markeringar på land invid vattnet åt Mackan och Annika. De gjorde några dubbelmarkeringar medan jag passade på att plocka lite nyuppkomna smörsoppar i lämpligt medhavd svart plastpåse. Eller möjligen grynsopp, när jag kikar närmare efter, ringen verkar saknas på flertalet exemplar, även om jag vet att jag såg ringar på vissa ute i skogen. Nåja, båda sorterna är goda.
Efter svampplockningen var det så dags för oss att testa lite markeringar. Först kastade Jörgen två enkelmarkeringar, en uppåt skogssluttningen och en nedåt strandkanten. Inga problem, även om flärparna på apporterna var så roliga att det blev lite lektendenser istället för fina avlämnanden. Nu kastade han likadant igen, fast som en dubbelmarkering. Jag lät Lakrits låsa fast på den sist kastade nedåt vattnet och skickade honom. Sen blåste jag för säkerhets skull en inkallningssignal när han kom upp på mittstigen, så han inte skulle få för sig att byta sida. Bättre avlämning den här gången. Jag ställde upp honom mot första apporten och väntade tills jag såg att han låste fast, och skickade. Den tog han direkt, snygg avlämning. Lakrits fick beröm av Jörgen som tyckte att han gjort kvällens snyggaste dubbelmarkeringsjobb, möjligen undantaget Malva, som ju är nästan ett helt år äldre. Stolt matte!
Tillbaka till fikaplatsen där det hade dukats upp god blåbärspaj och vaniljsås som Sara bjöd på efter sin fina vinst med 93 poäng i nybörjarklassens WT med sin Malva häromveckan. Tack, den smakade fint!
Innan vi gav oss för dagen skulle vi prova ett linjetag på vatten igen, lite kortare den här gången. Nu inträffade precis samma sak som på träningen vid Hoven häromsistens! Han ville alls inte gå i vattnet, trots att han rimligen borde se apporten som guppade därute. Eller ser hundar så pass bra? Osäker där, men den var max 30 meter ut. Jag rapporterade problemet till Anita, som i vanlig ordning satt i båten på andra sidan vassen och inte riktigt såg oss. Hennes förslag var att ta en apport och göra ett vanligt enkelt linjetag på land så han fick springa av sig lite. Så jag satte honom på gräsmattan och gick bort till höggräset i skogskanten och lade ut apporten medan han såg. Jag gick tillbaka och gjorde en kort snurr för att dimma minnet lite, och satte honom igen och visade riktningen. Han tittade koncentrerat mot skogen så jag skickade. Där var det vanlig fart på benen och han hittade den snabbt och effektivt.
Nu gick vi tillbaka till kanotkanten och jag provade att skicka igen. Något tveksamt steg framåt, bara. Nu stod Anita bakom oss och såg vad som hände. Gå ner ett steg till, sade hon till mig. Ett steg till var exakt vad som rymdes innan goretexskorna skulle sänkas en våning ned i plurret. Så jag tog ett steg till och hoppades i mitt stilla sinne att det skulle räcka, att jag inte skulle bli föst av kennelmamman ytterligare ett steg framåt. Och se, det gjorde det! Plötsligt var tvekan som bortblåst och Lakritsremmen satte av i full karutta utåt. Kennelmamman är uppenbarligen mycket bättre på att läsa av den där virrhjärnan än jag varit. Är så glad att ha Anita som stöd när såna här oväntade svårigheter uppenbarar sig!
Nu är det enkla självförtroendestärkande vattenövningar som gäller ett tag framöver för lackemannen. Han ska verkligen få känna att han är världsbäst på vatten innan vi försvårar med längre distanser igen.
Tillbaka vid bilarna demonstrerade Annika med Mackan en metod att träna Stoppsignalen, som gick ut på att sätta hunden, gå tillbaka en bit, kasta ut en apport några meter bakom sig, vända sig mot hunden och i sitt stilla sinne bestämma en stoppunkt där man har som mål att hunden ska stanna (typ nån meter eller två framför sig), och så kallar man in (utan att använda vanlig inkallningssignal så man inte sabbar den; jag funderar på om handtarget kanske kan funka för oss?) och blåser lagom innan den tänkta stoppunkten. Lyckas hunden går man fram och ställer sig vid den och skickar ut att hämta apporten som belöning (eller ger en godis). Lyckas hunden inte stanna tar man med hunden tillbaka till den tänkta stoppunkten, sätter den och blåser ett stopp (för att demonstrera att det var där man menade att den skulle stanna), och går sedan vidare med hunden tillbaka till startpositionen och gör om övningen.
Detta låter som en något mer avancerad övning än den variant vi just börjat med, med invittrat men tomt närsöksområde. Annika varnade dock för att träna den varianten för mycket, eftersom det kan ge stopp vid närsök som oönskad bieffekt. Det ligger mycket i det, och som alltid är det nog klokt att tänka på variation redan i ett tidigt träningsskede. Nu har jag två övningar på detta, vore kanon med ytterligare en eller två varianter som kan tränas på varierat avstånd och som vi kan varva med för att verkligen få till en stabil och säker stoppsignal som sitter i alla väder. Så är det någon som har fler bra träningstips på Stoppsignal tar jag emot dem med öppna armar!
Sammanfattningsvis blev det en mycket bra och nyttig träning som gav en del besked om hur vi ska fortsätta framåt.
Vi var tre G2-hundar där, plus fyra eller så till ekipage, plus en unghund. En löptik gjorde det hela lite extra intressant.
Lakrits och jag började med vatten hos Anita. Vi testade först om han mindes sitt långa fina linjetag han gjorde sist, på 60 meter eller så, från kanotstranden. Men det hade han hunnit glömma, och simmade istället in i vassen och upp på ön. Där hade han ju inget att göra, insåg han efter en liten stund och simmade ut igen. Jag testade ett Stopp och tyckte att han stannade till, så jag provade ett Ut. Men se det funkade inte och då lade jag genast ner det försöket och kallade in istället.
Anita rodde bort till apportstället och kastade en liten markering som han nogsamt lade på minnet. Sen gick vi högre upp på land medan hon rodde bort igen, återvände till strandkanten och jag skickade på ett nytt linjetag. Nu var det ingen som helst tvekan, utan han kastade sig frejdigt i vattnet och simmade ut. Dock inte helt rakt, utan in igen i vassen. Jag suckade för mig själv och tänkte att vad ska han envisas med den där ön för? Men så ropade Anita, som satt i båten med bättre vinkel än jag, att han fått vittring på apporten och var på väg ut mot den inifrån vassen. Och vips syntes ett litet valrosshuvud därute. Han tog apporten, men vände inte meddetsamma. Just som jag började inse att han nog är på väg till ytterligare en apport lite längre ut skriker Anita att kalla in honom. Jag hade samma tanke i huvudet och blåste inkallningssignalen direkt. Och duktig som han är vänder han genast och simmar in till mig. Snygg avlämning.
Vi gjorde vilopaus från vattnet och beväpnad med en lånad tennisboll gick vi ut en bit i skogen. Jag gjorde ett låtsasområde för närsök, men behöll bollen i fickan, lät honom söka förgäves och efter en stund blåste jag Stopp. Han ställde sig och tittade på mig och jag skyndade fram till lagom kasthåll och kastade tennisbollen som belöning. Sedan gjorde jag om invittringen, men lämnade kvar tennisbollen den här gången, så att närsöket inte alltid ska vara utan mål och mening. Den var snabbt och effektivt hittad.
Tillbaka vid vattnet satte vi oss och tittade på några andra ekipage och tränade passivitet. Han var smågnällig idag med, inte särskilt högt, men det finns där i alltför hög grad. Jag tycker han var mycket bättre på detta i våras/försomras och funderar på om det möjligen är den hyppiga träningen som blir nu som gjort att han fått återfall. Jag får hålla det i schack så gott jag kan och hoppas att det förbättras längre fram när jag kan träna mer regelbundet igen.
Anita undrade om vi inte ville testa en dubbelmarkering. Och visst ville vi det, det är praktiskt taget Lakrits paradgren, i eller ur vatten. 🙂 Fast lite svårt var det visst, för trots en bra ansats på den sist kastade markeringen hittade han den inte bakom vänstra vassen, utan bestämde sig självsvåldigt för att simma över till nummer ett som kastats bakom högra vassen. Men se den gubben gick inte, jag blåste omedelbart till inkallning medan Anita hotfullt närmade sig den öppning han tänkt simma igenom.
Lakrits kom tillbaka in och Anita plockade för säkerhets skull bort nummer 1, och kastade en extra vid nummer 2. Nu gick det jättebra att plocka in tvåan, och vi väntade en liten stund medan hon smög ut ettan igen. Inga problem, den visste han ju precis var den låg. En liten miss från min sida där jag av någon anledning fick fram en visningshand. Den underlättade ju, men jag tror inte att den egentligen behövts. Fick bara lite hjärnsläpp där.
Nu gick vi bort till Jörgen som just kastade markeringar på land invid vattnet åt Mackan och Annika. De gjorde några dubbelmarkeringar medan jag passade på att plocka lite nyuppkomna smörsoppar i lämpligt medhavd svart plastpåse. Eller möjligen grynsopp, när jag kikar närmare efter, ringen verkar saknas på flertalet exemplar, även om jag vet att jag såg ringar på vissa ute i skogen. Nåja, båda sorterna är goda.
Efter svampplockningen var det så dags för oss att testa lite markeringar. Först kastade Jörgen två enkelmarkeringar, en uppåt skogssluttningen och en nedåt strandkanten. Inga problem, även om flärparna på apporterna var så roliga att det blev lite lektendenser istället för fina avlämnanden. Nu kastade han likadant igen, fast som en dubbelmarkering. Jag lät Lakrits låsa fast på den sist kastade nedåt vattnet och skickade honom. Sen blåste jag för säkerhets skull en inkallningssignal när han kom upp på mittstigen, så han inte skulle få för sig att byta sida. Bättre avlämning den här gången. Jag ställde upp honom mot första apporten och väntade tills jag såg att han låste fast, och skickade. Den tog han direkt, snygg avlämning. Lakrits fick beröm av Jörgen som tyckte att han gjort kvällens snyggaste dubbelmarkeringsjobb, möjligen undantaget Malva, som ju är nästan ett helt år äldre. Stolt matte!
Tillbaka till fikaplatsen där det hade dukats upp god blåbärspaj och vaniljsås som Sara bjöd på efter sin fina vinst med 93 poäng i nybörjarklassens WT med sin Malva häromveckan. Tack, den smakade fint!
Innan vi gav oss för dagen skulle vi prova ett linjetag på vatten igen, lite kortare den här gången. Nu inträffade precis samma sak som på träningen vid Hoven häromsistens! Han ville alls inte gå i vattnet, trots att han rimligen borde se apporten som guppade därute. Eller ser hundar så pass bra? Osäker där, men den var max 30 meter ut. Jag rapporterade problemet till Anita, som i vanlig ordning satt i båten på andra sidan vassen och inte riktigt såg oss. Hennes förslag var att ta en apport och göra ett vanligt enkelt linjetag på land så han fick springa av sig lite. Så jag satte honom på gräsmattan och gick bort till höggräset i skogskanten och lade ut apporten medan han såg. Jag gick tillbaka och gjorde en kort snurr för att dimma minnet lite, och satte honom igen och visade riktningen. Han tittade koncentrerat mot skogen så jag skickade. Där var det vanlig fart på benen och han hittade den snabbt och effektivt.
Nu gick vi tillbaka till kanotkanten och jag provade att skicka igen. Något tveksamt steg framåt, bara. Nu stod Anita bakom oss och såg vad som hände. Gå ner ett steg till, sade hon till mig. Ett steg till var exakt vad som rymdes innan goretexskorna skulle sänkas en våning ned i plurret. Så jag tog ett steg till och hoppades i mitt stilla sinne att det skulle räcka, att jag inte skulle bli föst av kennelmamman ytterligare ett steg framåt. Och se, det gjorde det! Plötsligt var tvekan som bortblåst och Lakritsremmen satte av i full karutta utåt. Kennelmamman är uppenbarligen mycket bättre på att läsa av den där virrhjärnan än jag varit. Är så glad att ha Anita som stöd när såna här oväntade svårigheter uppenbarar sig!
Nu är det enkla självförtroendestärkande vattenövningar som gäller ett tag framöver för lackemannen. Han ska verkligen få känna att han är världsbäst på vatten innan vi försvårar med längre distanser igen.
Tillbaka vid bilarna demonstrerade Annika med Mackan en metod att träna Stoppsignalen, som gick ut på att sätta hunden, gå tillbaka en bit, kasta ut en apport några meter bakom sig, vända sig mot hunden och i sitt stilla sinne bestämma en stoppunkt där man har som mål att hunden ska stanna (typ nån meter eller två framför sig), och så kallar man in (utan att använda vanlig inkallningssignal så man inte sabbar den; jag funderar på om handtarget kanske kan funka för oss?) och blåser lagom innan den tänkta stoppunkten. Lyckas hunden går man fram och ställer sig vid den och skickar ut att hämta apporten som belöning (eller ger en godis). Lyckas hunden inte stanna tar man med hunden tillbaka till den tänkta stoppunkten, sätter den och blåser ett stopp (för att demonstrera att det var där man menade att den skulle stanna), och går sedan vidare med hunden tillbaka till startpositionen och gör om övningen.
Detta låter som en något mer avancerad övning än den variant vi just börjat med, med invittrat men tomt närsöksområde. Annika varnade dock för att träna den varianten för mycket, eftersom det kan ge stopp vid närsök som oönskad bieffekt. Det ligger mycket i det, och som alltid är det nog klokt att tänka på variation redan i ett tidigt träningsskede. Nu har jag två övningar på detta, vore kanon med ytterligare en eller två varianter som kan tränas på varierat avstånd och som vi kan varva med för att verkligen få till en stabil och säker stoppsignal som sitter i alla väder. Så är det någon som har fler bra träningstips på Stoppsignal tar jag emot dem med öppna armar!
Sammanfattningsvis blev det en mycket bra och nyttig träning som gav en del besked om hur vi ska fortsätta framåt.
23 augusti 2011 at 08:14
Kul träning! Saknar Wiij-träningarna med Jörgen och Anita. Du har fått bra tips på stoppsignal och jag kan bara hålla med, träna på olika sätt så det aldrig blir förutsägbart. En sak som jag tänkte på är att du tränar närsök och stopp samtidigt, kan kanske sabba närsöksignalen. Då kanske det är bättre att gömma en boll, hämta hunden och skicka på linjetag, blåsa stopp och sedan söksignalen. Eller strö ut lite godisar, blåsa stopp när hunden börjar bli klar och kasta en boll när hunden tittar upp. Uthållighet i söksignalen skulle jag belöna med att kasta en boll när hunden letar intensivt, fortsätter du som du beskriver är risken att du får en hund som ideligen tittar upp och förväntar sig en stoppsignal.
Lite funderingar från mig, ta till dig eller förkasta.
23 augusti 2011 at 09:00
Jag brukar redan idag ibland skicka så på närsök som du beskriver. däremot kan jag inte påstå att han direkt stannar upp vid den stoppsignalen, utan han börjar söka direkt. Det är mer att jag har med den för att nöta in att den ska vara där… Jag får egentligen exakt samma hundbeteende idag om jag skickar ut och sedan blåser närsök direkt. Och så vill man ju inte att det ska vara egentligen, det är ett tydligt tecken på att stopp behöver tränas mera – och separat.
Ditt godistips är egentligen samma som den närsöksmetod jag börjat laborera med, men med godis istället för boll. Det kan nog funka som en variant.
Uthållighet i söksignalen? Du menar uthållighet i närsöket? Det har han god idag, så du har kanske rätt i att jag kan riskera att sabba det om jag tränar stopp och falska närsök för mycket ihop. Ska definitivt ha det i åtanke! Men att kasta en boll när han söker som mest intensivt, undrar faktiskt om han ens skulle märka det. Då måste jag nog vara skicklig(are än jag är) och kasta rakt framför nosen på honom. Ska definitivt testa, ett intressant experiment. Min gissning är att han söker vidare koncentrerat i marknivå utan att märka att en boll kommer flygande. 🙂
23 augusti 2011 at 09:41
Hej Eva,
Påminn mig imorgon så ska jag visa dig en övning som får hunden koncentrerad och fokuserad, en rolig och fartig övning som inte blir statisk utan lär hunden att bli mkt lyhörd för signaler och tecken, ställer samtidigt ’krav’ på stadga.
Hejsvejs!
Annika