Det känns som Kasper kör nån slags varannangångsteknik. För att reta mig, antagligen. Igår var han ju urjobbig, och ikväll hos Cattlin när jag förväntat mig en superjobbig hund var han riktigt bra. Ja, jag fick ju slita för det, men säg att han var kontaktbar minst halva tiden hos Cattlin mot normala kanske tio minuter av hela timmen.

Han har svårt med stadgan vid ligg, han ville inte alls förstå läggande under gång och han kan stanna men verkar helt ha glömt bort stå kvar. Då antingen sätter han sig eller går iväg.

Men till det positiva hör att han faktiskt låg kvar flertalet gånger lös med mig på ett par meters avstånd, han satt väldigt stadigt, han kom på inkallning trots andra lösa hundar intill. Och bäst av allt – han gick bredvid mig och följde med när jag gick och vände åt olika håll. Blev så till mig av detta att jag inte alls hörde att Cattlin sade att hundarna skulle sitta eller ligga eller vad det var. 😉

När vi skulle öva på apportbockarna kom det några nybörjarkursare och den störningen blev för stor för Kasper. Men nu vet jag hur vi ska träna vidare på apportbiten. Han har kommit så långt att han bär apportbocken en eller ett par meter, men sen kastar den med en huvudsnärt mot mig och tycker han har gjort sitt. Jag ska inte längre klicka för det, utan kräva att han tar upp den igen och lägger den i min öppna hand.

Oj, det känns som om vi har så mycket att träna på, här gäller det att prioritera vad som känns viktigast just nu. Blanda den svåra, tråkiga delen av träningen med lite roligare moment så vi inte bara gör endera.