Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: markering (sida 8 av 16)

Hinderdirigering och markeringsträning

27 februari 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Hinderdirigering och markeringsträning

Idag var det dags för Jaktoptimisterna att träna tillsammans igen. Vi hade turen att få ett otroligt skönt väder med klarblå himmel, sol och cirka sex plusgrader. Underbart!

Vi lämnade hundarna i bilarna och delade upp oss i två grupper. Ena gruppen gick ut och lade 4 dirigeringsområden på fårhagssidan och Annika och jag lade ut 3 områden (varav ett dubbelt) på den risigare sjösidan. Där var det oväntat lättgånget eftersom bilar och fyrhjulingar varit ute och kört på isen respektive i skogskanten. Man har fällt och lämnat kvar en del träd liggande på marken, och dessa utnyttjade vi till att skapa några hinderbanor. Som tur var hade vi med snitslar och satte upp både vid start och mål. En av oss lade ut dummies medan den andra tittade ut en bra startplats.

Vi samlades vid bilarna och tog med hundarna till kullarna först. Där fanns solen och det vore ju synd om den skulle hinna försvinna medan vi befann oss i den risiga skogen.

Vi inledde med några ganska lätta apporter till två kullar. Sedan hade andra gänget försvårat lite och lagt ut en dummyhög på andra sidan ett rätt djupt dike och ytterligare en hög en skaplig bit längre ut, lite mer åt höger, runt en stor ek.

Lakrits tog in den första bortom diket riktigt fint, så till nästa skick tänkte jag att jag skickar honom samma väg, trycker förbi honom förbi första stället och en bra bit uppför sluttningen på andra sidan. Sen blåser jag stopp och vinklar höger. Denna plan fungerade ganska bra. När jag ropade Höger försökte han sig visserligen på ett vänster (vi snackar nu om ett avstånd på gissningsvis 70–80 meter), men jag stoppade honom omedelbart. Väntade lite och klämde i ett rejält Höger igen. Och nu fattade han. Tror att det på det här avståndet är bra att vänta några sekunder längre, ge hunden en chans att samla sig därute och lyssna in vad föraren vill. Han stack rakt mot eken och fick vittring direkt. Kanon!

Vi tyckte den långa distansen till eken var så bra att vi beslutade att lägga ut en ny omgång apporter där, lämna stället och komma tillbaka till dem på slutet.

Så till den sida där Annika och jag lagt ut. Vi började längst ut där vi lagt åtta dummies som en brädstapel. Vi hade två startsnitslar – en på lite kortare avstånd och en på lite längre. Det var rätt bra, för det var svårt att se den tänkta linjen, och snitslarna var till god hjälp där. Lakrits plockade in dem fint på båda distanserna.

Nästa ställe var knepigare genom två stockar som man skulle över. Jag tryckte på med ett extra Ut och fick honom rätt på en gång. Fick blåsa stopp så han inte skulle fara ut på sjöisen vars status var okänd där med all vass. Blev riktigt lyckat.

Sista stället visade sig vara knepigare än vi planerat det, då Ulrikas hund upptäckte att det gick ett dike precis bortom hindret. Diket var dolt i snön och kom som en stor överraskning för både förare och hundar. Aya for alltså ner där och kom därmed av sig i linjen. Jag hade tur att inte starta förrän som tredje ekipage och hann därför planera för det oväntade diket. Ett extra Ut precis när han hoppade över hindret gjorde att han inte tappade så mycket fart i diket utan fortsatte och fick vind på apporterna utan att jag behövde blåsa. Mycket bra!

När alla apporter var inhämtade utnyttjade vi fyrhjulings-/bilvägen till att gå på rad efter varann. Den som gick främst stannade, kastade en markering till vänster eller höger. Övriga markerade. Den främsta sade namnet på den som skulle skicka. Övriga tränade position och passivitet. När den främsta fått slut på apporter ställde den sig sist i ledet och nästa person blev kastare. Vissa markeringar blev riktigt knepiga tack vare riset vid sidan om vägen och beroende på vilken position man hade. Mixa gick bet på en som varit för svårmarkerad, så Lakrits fick chans att eyewipa henne, vilket han gjorde med glädje. I övrigt ville han åter stå nån hundlängd framför mig, så jag satte på honom kopplet i en öppen slinga, bara att släppa ena änden så var han fri. Efter den initiala förvåningen fick han så en bättre position, faktiskt, så nåt liknande ska jag nog fortsätta med. Mona har ett riktigt kortkort koppel med bara en snörknut i änden, kanske ska jag fixa till nåt sånt så jag får ordentlig ordning på hans position i olika linjesammanhang.

Vi avslutade med att gå tillbaka till skickpunkten för den stora eken i sluttningen på andra sidan fårhagsdiket. Nu hade jag bestämt mig för att skicka lite snedare, så han fortfarande sprang rakt förbi det närmaste, tomma, apportstället och i teorin kunde hålla en rak linje ända till eken. Detta gick utmärkt, förutom att han inte fick vind på apporterna vid eken, som jag trott. Jag borde blåst, men missade det och han vek istället av snett vänster uppför kullen på nåt egen race. Varför han sprang så har jag ingen aning om. Fick stopp och riktade honom höger, men då försvann han bortom eken osynlig på andra sidan kullen. Eftersom jag inte alls såg honom avvaktade jag lite i förhoppning att han snart skulle komma inom synhåll igen. När han inte gjorde det blåste jag inkallning kanske tre gånger. Precis när han dök upp igen på ingång kom han rakt på dummien (grrrr!) och fick med sig den in. Suck. Jag bestämde mig då för att göra om en gång till, för så där ville jag inte avsluta vår träning som annars gått riktigt bra. Det var några till som ville ha ett extra skick där, så vi vände runt medan Annika lade ut igen åt oss.

Jag startade från samma punkt, och nu gick han spikrakt ut till eken (denna gång låg dummien framför eken, inte bakom = mindre försvinningsrisk) och in igen. Jättebra avslut!

Jaktträning på Himmelsända

24 februari 2013 / / 2 kommentarer

Jag har anmält mig till ett par träningstillfällen med Jens och Sofia, och idag var det dags för det första av dem. Upplägget var för ökl- och elithundar, så det var med viss bävan jag infann mig. Det var första gången jag var vid Himmelsända, men det visade sig ligga skapligt nära det ställe där vi hyrde hus en vecka i september 2011. Fina trakter i Sörmland, alltså. Solen, som sken så fint på hitresan, försvann tyvärr, och vi hade mulet hela tiden. På hemresan återkom solen. Typiskt.

Jag kom i synnerligen god tid och gick en promenad med Lakrits först.

Vi blev 8 ekipage, och det visade sig att jag kände några stycken: Sara och Gerd med Thorsvihundar och Karin, som har flat och som jag stött på på diverse prov nu.

I början var Lakrits lite småpipig. Jag har märkt att han kan bli det vid nya hundkonstellationer. Det har inget med passivitet eller aktivitet att göra, tror jag, utan jag tolkar det som osäkerhet med hundar han inte är så van med. Det avtog sen och under arbetet och passivitet medan övriga jobbade var han tyst. Likaså tar sig osäkerheten uttryck i en viss oro runt mina ben. Jag antar att det bara är mer vana vid sådana sammanhang som hjälper, så därför är den här typen av träningsutflykter så bra.

Vi gick upp i skogen och vi ställde upp oss på en stig där skogen var skapligt gles. Jens gick runt i en cirkel med kanske 60–70 m radie utanför oss och lade ut två apporter på totalt åtta ställen, fyra på vardera sidan stigen. Inga snitslar, utan när han droppat två knallade han med en liten startpistol och vi förare skulle memorera. Inte lätt alls, för ibland stod man så att man hade en skog av tallstammar precis i Jens riktning. Vi fick välja varsitt ställe att ta in, förste man valde först, och man fick inte ta in samma som tidigare valt. Jag anmälde mig som andra ekipage och valde en dirigering tillbaka utmed den stig vi kommit på. Precis där stigen böjde av lite snett åt vänster skulle hunden gå rakt in kanske fem meter.

Först ville Lakrits gå snett åt höger, åt det håll där Jens avslutat med att skjuta två tomskott, antagligen mindes han denna avslutande plats som låg rätt bra till från vår position. Jag rrr:ade och kallade tillbaka, och nästa skick gav en rak linje på stigen. Sen ville han följa stigen snett åt vänster, men det var jag beredd på och blåste stopp i rätt ögonblick. Jag flyttade mig lite i sidled för att se honom, och skickade Höger. Jepp, där satt den.

När alla hade gjort varsitt varv var det tänkt att vi skulle välja varsin apport på motsatta sidan stigen, men det hade gått så bra för alla ekipage att de beslutade att vi skulle lämna dem tills vidare och istället knalla ut på ett granplantage med låga plantor. Sofia försvann längs en annan stig utmed kanten på plantaget och lade ut dirigeringsapporter på åtta snitslade ställen.

Här blev det allt mindre av en stig och till sist pulsade vi i obanad terräng. Rätt var det var åkte ena känga ner i ett hål. Jag hade mina icebugskängor med åtsnörda byxor över, och det höll iallafall skapligt tätt. Lite blöt blev jag efter ett tag, svårt att undvika. Att jag valde dem istället för Muck Bootsen, som också var med i bilen, beror på att Rolf hade råkat trampa mig på höger lilltå i fredags morse, och det gjorde alldeles förbannat ont. I dessa kängor kunde tån vara mer i fred än i Muck Bootsen. Det gör inte alltför ont nu längre, men när man ska vara ute och gå i flera timmar gäller det ändå att hitta den bästa lösningen.

När vi gått tvärs över planteringen vek vi vänster en bit och vände sen upp åt det håll vi kommit från. Vi bildade 4 par med 2 ekipage i varje. Jag och en tjej som hette Terese hamnade i sista par.

Här sköt Jens en apport med apportkastare inåt skogen på höger kant, varpå han handkastade en apport snett framåt vänster (han stod en bit till höger om oss, så denna hamnade ofta ganska rakt framför ekipaget). Ena hunden skulle ta in dessa i valfri ordning (alla valde att ta in den sista först). Därefter skulle den andra parhunden ta en av Sofia anvisad dirigering som var på ca 100 m avstånd. Lite längre än Lakrits nuvarande räckvidd, alltså.

Terese frågade vilken jag ville börja med och jag valde dubbelmarkeringen. Det kändes bättre att inleda med något han är säkrare på, och jag kunde i lugn och ro kolla på alla övriga ekipage innan det blev vår tur igen med ombytta platser.

Jag skickade honom på markering två, och han sprang direkt till rätt område. Apporten hade åkt ner i snön (en bra grej att ta med sig från denna övning: denna kastapport var försedd med snitselband så den blev lite lättare att identifiera i snön. Detta underlättade dock inte för Gerds hund, för den hittade omedelbart snitslarna, men förkastade dem som ointressanta och fortsatte söka längre ut. Det är väl dock en vanegrej och framför allt kan det ju underlätta för föraren.). Lakrits var dock mycket målmedveten och sökte fint runt i precis rätt område. Det tog en liten stund, men han gav sig inte, utan sökte tills han fann den. Om detta sade Jens senare att ”Evas hund gjorde dagens finaste markeringsarbete”. Stolt blev jag där!

Sen kanske jag skickade lite slarvigt på den skjutna markeringen, jag trodde han hade full koll på var den fanns. Men han sprang för långt åt höger, åt Jens håll. Jag tog tillbaka honom och skickade på nytt, denna gång som en dirigering istället. Jag skickade honom medvetet lite för långt upp till vänster på grund av vindriktningen. Stopp framför skogen, sen Back. Och då fick han vittring på den.

Ja, just det, en grej här jag måste träna mer på: när Jens redan skjutit apport 1 upptäckte jag att Lakrits stod en dryg hundlängd framför mig och kikade. Precis då ville jag inte bråka med honom eftersom vi båda då skulle missa apport 2 när den kom farande. Sofia sade efteråt att det hade varit bättre att ta tag i problemet direkt och bett Jens skjuta om. Hon har såklart rätt, men det fanns bara inte i min föreställningsväg. Men detta står nu på att-ta-itu-med-listan, så klart.

Jag och Terese ställde oss sist i kön tills det blev vår tur på nytt. Den 100-metersdirigering vi skulle ta in låg strax in i nästa skogskant på andra sidan granplantaget med en knappt synlig röd snitsel som riktmärke. Vägen dit gick rakt över den stig vi promenerat ut på, och där ville Lakrits vika av. Jag var beredd och blåste stopp. Sedan skickade jag Back, men han fastnade rätt snart igen i en utskjutande skogskant ungefär tre fjärdedels väg ut. Det är väl ungefär den längd han är van att springa, så han trodde allt att den skulle ligga där. Jag blåste stopp och sen Back igen och nu fastnade han istället i nästa skogskant. Nu var det en fråga om kanske fem–tio meter kvar till apporten, men han hade svårt att ta sig Back ännu längre. Detta var helt klart utanför hans comfort zone. Han sprang än vänster, än höger utmed skogskanten när jag ville få honom Back. Jag stoppade alltså ett par gånger. Sofia föreslog att vi skulle gå närmare, men Jens sade att han lyder ju så fint, så testa en gång till. Och det gjorde jag: Back! Och tänk, nu lydde han (hade ju testat av både vänster och höger, så det kanske var logiskt) och hittade apporten i princip omgående. Yes, vilket fint genombrott!

Nu gick vi tillbaka till de kvarlämnade åtta apporterna. Den jag fick ta in hade jag inte en susning om var den låg, men fick förklarat för mig ungefär hur jag skulle rikta. Om jag minns rätt blåste jag stopp en gång, och sen hittade han den, lite kortare än jag trott att den låg. Häpp.

Nästa övning var att gå på linje genom den halvglesa skogen. Jens och Sofia gick på var sin sida om linjen och sköt/kastade varsin apport. Ekipaget längst till höger började och tog in valfri. Det kastades en ny, och nästa ekipage tog in en osv. Detta gick riktigt bra för oss.

Linjearbetet tog slut vid en stenslänt som var knepig att ta sig uppför. Jag hamnade ner i ett djupt hål och halkade efter de andra. Här var det jobbig terräng! På andra sidan nedanför nästa sluttning fortsatte vi, denna gång med tre kastade apporter: höger, vänster, höger. Alla tre skulle markeras av oss, sen skulle förare 1 ta in valfri, förare två en valfri av kvarvarande och förare 3 den som blivit över. Även detta gick bra.

Jens avslutade med att testa stadgan hos linjen genom att kasta apporter mot oss. En apport hamnade rakt på Sten, som stod precis till vänster om oss, och då var Lakrits på väg att hugga den, men hejdade sig av mitt rrr:ande. Sen stod han blickstilla alla apporter som följde. En nyttig övning.

Tillbaka på gården vidtog mysig korvgrillning. Vid det laget var alla rätt hungriga och det var ett perfekt sätt att avsluta träningen med lite tillhörande eftersnack. Jag ska dit igen om exakt en månad. Vågar man hoppas att snön är borta då?

2013-02-24 14.00.43 2013-02-24 14.00.47 2013-02-24 14.00.52

2013-02-24 14.00.56 2013-02-24 14.01.16 2013-02-24 14.01.21

 

 Jens och Sten.

 

 

 

 

 

 

 

Sara, Sofia och någon till.

Karin till höger.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla väntar på korv. Terese värmer händerna till höger.

Sökträning i snön

6 februari 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Sökträning i snön

Idag var vi på klubben igen. Annika hade hunnit börja lägga ut tre sök när jag kom, så jag lade ut två också. Vi lade ut så man börjar inifrån skogen och sen söker ut på fältet utanför. Ganska små sök med tre apporter i skogskanten och två på fältet.

När de andra kom så började en att ta sök nummer 1 medan tre gick på linje (så gott det gick i det bitvis täta, snåriga och svårgångna skogen) och den femte kvackade och kastade markeringar. Vi höll till med markeringslinjen i omedelbar närhet av sökhunden, men ingen gång stördes denna av markeringsarbetet. Eller tvärtom, för den delen.

Markeringarna gick väl skapligt med tanke på terrängen. Att gå fint fot i samband med linjearbetet – nja, det kunde bli bättre. Hunden lär sig ju snart att det är kastaren där borta i högerkant som är intressant att hålla koll på, intressantare än matte, och drar sig då gärna upp lite snett framför föraren. Det här var ett allmänt problem som vi ska ta itu med framöver när vi hittar lämplig mark för detta.

Lakrits sök, sen då. Vi tog sök nummer 3 som låg längst ut på skogsudden. Inget dike som markerade övergång mellan skog och fält där. I början av söket sprang han ut på fältet några gånger, men det var nog mer spring än näsa, för de tre första dummisarna han fick in var alla från skogskanten. Sen följde en lång mellanperiod då han envisades med att hela tiden hålla sig i skogskanten åt ena eller andra hållet. Ett antal gånger fick jag vissla in honom när jag tyckte han begav sig alldeles för långt bort, men inte förrän jag själv gått ut rätt långt från startpunkten fick jag honom att åter ta för sig av fältet. Han fick in en och då tänkte jag att nu har han fattat! Men nej, nästa skick sprang han åter i skogskanten och rätt var det var stannade han upp, mycket fokuserad på något på marken. Har nån tappat en apport där, tänkte jag, men snart kom han inspringande med något helt annat i munnen. Han hade hittat en rådjursskank! Jag tackade honom för detta fina fynd och skickade utåt igen. Till sist kom den sista apporten in från fältet, men det satt bra långt inne. Nu hade jag ju bästa belöningen å andra sidan, och kunde kasta till honom skanken som tack för det hårda arbetet.

Sen fortsatte vi på markeringslinjen under sök 4 och vid sista markeringen betedde han sig helt ovanligt. Han såg/hörde absolut var markeringen föll och sprang rakt på stället. Men så hejdade han sig nån meter innan han var framme. Han började nosa koncentrerat på marken och nästan smög fram i mycket långsamt tempo. Sen avbröt han sig, sprang en mer vanlig sökrunda i en snäv cirkel. Men så kom han på den där mystiska doften igen. Han avbröt vid ett tillfälle och kissade. Det tolkar jag som ett stressbeteende från hans sida. Han visste inte vad det var för doft han stött på (och inte jag heller, alla djurspår var sen länge översnöade). Jag övervägde om jag skulle bryta in, men bestämde mig för att avvakta. Och efter ytterligare nån snäv sökrunda var det som att han nu kopplade bort den där doften och kom på att han ju skulle hämta in apporten. Då hittade han den tämligen omgående. Hmmm, hoppas han lärde sig nåt på det där.

Cheysie hade också lite problem med apporterna ute på fältet på sök 5. Hon sprang så snabbt att hon inte hann uppfatta vittringen trots att hon ibland nästan snubblade över dem. Nu hade de hunnit bli översnöade under tiden medan vi tagit de andra söken, vilket väl inte gjorde saken lättare förstås.

Nästa gång ska vi istället ordna till några bra övningar på golfbanan.

Träning på Luttergärde

3 februari 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Träning på Luttergärde

Idag körde träningsgruppen ett extra träningspass. Solen sken och skaren låg hård. Perfekta förhållanden, alltså.

mona_mixa_utlägg

Mona lägger ut dummies.

Mona hade förberett med tre dummyställen men innan vi började skicka till dem körde vi en linje på fyra ekipage med Mona som kastare in i skogskanten. Vi gick långsamt tills hon kastade och jag, som råkade stå ytterst, skickade Lakrits på första. Kanske hann han inte se kaströrelsen och var den hamnade, för han kutade i princip rakt över men försvann sen i nån yvig racerövning inne i skogen en stund. Till sist, när han rusat runt en stund likt en brunstig tjur, blåste jag stopp och dirigerade honom fram till nedslagsplatsen. Vips kom den in.

Övriga tog in var sin, och så bytte vi tågordning lite så det inte skulle bli alltför förutsägbart.

Nästa markering tog han i princip direkt. Jag gissar att det första bara var ett överslag, det var såååå kul att vara ute och träna med allihop att det blev för mycket. Möjligen i kombination att han inte var med riktigt på vad som skulle ske, så han inte hann pejla nedslaget ordentligt.

Gemensamt för bägge omgångarna var att han var så het på gröten att han ideligen hamnade en dryg hundlängd framför mig. Inte för att tjuva, utan för att se ordentligt. Men ska man i det läget inte skicka sin egen hund och sen i nästa steg vara med på ett kast från andra hållet så får man problem när hunden är så långt fram. Att gå på linje är alltså något vi behöver nöta en del framöver så han får mer rutin på det.

spaning

Spaning på olika skickställen.

Att sen skicka helt dolt (det var bara Mixa som hade en aning om var apporterna låg) på linjetag på lite varierande avstånd, kanske 40–100 meter, gick ganska bra. Någon gång sprang han snett så jag fick ta om, men på det hela taget är jag nöjd med honom där.

Vi stod i en klump vid en berghäll och lade upp en allt större dummyhög där. Som mest låg det kanske femton dummies i den högen, och, visade det sig sen, detta blev en plats som bet sig rejält fast i hundarnas minnen.

dummyberghällen

Ulrika står på dummyberghällen som senare fick sån dragning.
Lakrits i förgrunden, Lexus till vänster med Aya bakom sig och Mixa till höger.

När de tre områdena var inplockade lade vi ut tolv (trodde vi) dummies på det allra bortersta stället sett från nya skickpunkten, det med rishögen. Två till varje hund och två extra för eventuella behov.

Vi gick bort till det nya stället och hade nu gamla ställe 1 klockan 10, gamla ställe 2 klockan 11 och det utlagda ställe 3 klockan 12. Här visade det sig dock att ställe 1 och 2 inte alls hade sån dragning som vi trott, utan det var istället berghällen där vi stått tidigare vid klockan 2 som utgjorde svårigheten för de flesta hundarna.

Cheysie_riskullen

Längst bort i vänsterkant skymtar riskullen, ställe 3, där apporterna finns.

Lakrits sprang mot berghällen en gång, sen förstod han när jag nekade den och riktade om honom mot ställe 3, som låg riktigt långt bort. Kan det ha varit 150 m?

När alla tagit in varsin apport från ställe 3 försvårade vi genom att kasta en störningsmarkering till ställe 1. Jag nekade ställe 1 och skickade mot ställe 3. Det gick jättebra. Sen fick han ta in markeringen och mindes den utan problem.

lakrits

lakrits-2

 Lakrits skickas och lämnar av. (Foto: Annika Månsson)

Jag tror verkligen på att först rikta in och på ett vänligt sätt neka områden som inte är aktuella nu, och sedan rikta in på rätt område och skicka. Jag har inte tränat det särskilt mycket, men tycker redan att han har bra förståelse för det tillvägagångssättet. Tror det blir tydligt för hunden.

På slutet var det bara de två extradummisarna kvar. Jag sade att jag gärna skickade Lakrits en gång till, och han hittade en på stört. Sen ville Carina plocka in den sista, men trots att Lexus letade och letade hittade han ingen. Hon gick med ut, men gick också bet.

Vi lade ut fem avslutande apporter på ställe 1 och gick allihop bort till riskullen utan att hitta den tolfte. Vi måste ha räknat fel. Det är nog jättebra att ha en plan för hur man beter sig i ett sånt läge. Att kunna visa hunden att man är jättenöjd med arbetet trots att den går tom.

Det avlutande skickat från bortre änden av ängen, förbi den så frestande berghällen och ända ner till ställe 1 gick faktiskt över förväntan. Jag skickade Lakrits som första hund dit, och han tog en anings böj kring berghällen, men jag hade is i magen och han rätade upp igen utan att jag behövde stötta med ett extra Ut! Mycket bra avslutning på en trevlig träningsdag. Tack för kaffet, Mona!

Nedan några avslutande bilder från dagen.

annika_cheysie

Cheysie lämnar av.

mona_mixa

 

Mona och Mixa.

aya

Aya på ingång.

Lexus

Lexus fick en vacker gyllene färg i solen.

Träning i stenskogen

14 januari 2013 / / 2 kommentarer

Lakrits är bättre i magen, går nu åter på Kaspers dietfoder och får väl göra så ett tag.

Annika och jag träffades på eftermiddagen för att träna lite. Vi började med att promenera bort till  en äng, där vi lade ut två rutor. Men denna gång gjorde vi halva rutan dold och halva synlig genom att vi tog två ben var innan vi samlades i mitten. Vi lade ut två apporter i varje hörn, en till varje hund. Sedan skickade vi först på de dolda, de som den andre lagt ut, och när hunden var på inväg skickade den andre sin hund så de gick om varandra. Första gången hajade Lakrits till, men snart sprang han obekymrat vidare trots den störning som Cheysie utgjorde.

Vi gjorde likadant på nästa fyrkant, enda skillnaden var att den hade längre ben. Jag fick lov att dirigera på ett par av de totalt åtta skicken, men på det hela taget springer han riktigt rakt och fint och med gott självförtroende ut även på de dolda apporterna nu.

Lite roligt var den sista inhämtningen på dirigeringsruta två: Lakrits var på väg ut, hade hunnit drygt halvvägs när Annika blåser stopp på Cheysie åt andra hållet. Lakrits saktar in men inser sen att det inte var mitt stoppljud han hört och fortsätter då. Jättebra! Om det nu beror på denna störning eller inte, men han drar sig nu lite för långt åt vänster. Jag vill inte i detta läge börja bråka med honom och skicka om och så, utan väntar istället till han kommer upp i skogskanten där jag blåser stopp och Höger. Exakt samtidigt som jag säger Höger säger Annika, vänd åt andra hållet, Vänster till sin hund. Kunde inte annat än skratta åt det efteråt, att vi lyckades vara så synkroniserade. Vi lyckades dock inte förvirra hundarna, utan de klarade respektive uppgift väl och bärgade hem var sin apport. Det blev alltså mycket bra träning där, även om det var mer avancerat än vi riktigt avsett. 🙂

Sen promenerade vi tillbaka till bilen, kastade ett par korta markeringar på vägen, och lämpade sen in hundarna medan vi gick och lade ut ett ganska stort sök med tolv apporter.

Jag lade fem röda i högerkanten (till vänster om stigen i stenskogen) och Annika lade sex mörka och ytterst en ljusgrön apport. Sen började vi ganska långt bak och skickade växelvis. När hund ett var på ingång skickades hund två, så det blev ytterligare träning på att gå om varandra. Nu var det inga som helst problem. Varje hund var helt fokuserad på sitt uppdrag. Efter att ha tagit in en tre–fyra apporter förflyttade vi oss lite framåt upp på en höjd så vi såg terrängen bättre. Det gjorde det enklare att skicka hundarna växelvis då man såg tidigare när den yttre hunden hade något i mun och var på inväg. Efter en stund checkade vi av läget. En röd och en mörk kvar. Den röda tog Cheysie snabbt in och så hade Lakrits den sista att bärga hem. Han sökte väl av marken och hittade efter en inte alltför lång stund den tolfte apporten. Bra jobbat av båda hundarna!

Lakrits_stenskogsblogg

Bild tagen häromdagen på Vada kullar.

Långa linjetag hos Märta

8 januari 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Långa linjetag hos Märta

Trotsade snöfallet i morse och åkte ut till Märta för lite hundträning. Gps:en tyckte vägen över Riala var perfekt. Nå, saktade man ner farten gick det ju, även om Rimbo varit bättre än dessa ursmala krokiga småvägar.

Vi lade ut en mängd synliga apporter utmed fältkanter och skickade sedan inifrån mitten. Några blev spikraka och superbra. Andra blev jättesvåra, säkert för att Lakrits mindes vissa av de utlagda apporterna bättre än andra. Så han drog sig snett ideligen, och vi fick avancera framåt och byta vinkel och ha oss till dess det funkade.

130108_linjetag_hos_märta

Foto: Märta Segerström

En apport ner i en sandgrop funkade jättebra efter att han tvekat lite vid den branta kanten. Över ett ännu brantare dike var dock rejält svårt, och han ville bra gärna springa vid sidan av bort till den lilla spången. Men se det fick han inte. Vi gick närmare och på det igen. Till sist fattade han att matte faktiskt menade rakt ner till det öppna vattnet och över, uppför den branta kanten på andra sidan. Sen sprang han lite för långt (kanske mindes han nästa apport borta vid tallen?) men efter blåsning dirigerade jag honom till rätt ställe, och då var den ju lätthittad.

Vi körde lite markeringar också i ett slyigt område. Nu hade snön värmts upp och den skare som höll på morgonen brast stundom så man plumsade en halvmeter ner i hålor. Mina ”höga” kast vann inte direkt på att startas en halvmeter längre nerifrån (understatement), men efter lite jobbande kom ändå markeringarna in. Avslutningsvis fick Lakrits en dubbelmarkering på linje som han grejade bra.

Rent socialt var det kanonbra för honom att träffa hundar han inte träffat mycket tidigare, hanar dessutom. Han var lite osäker i början och pep lite. Själv träningen gjorde dock att osäkerheten släppte och efteråt kunde han utan problem umgås med Jim och Bosse inne i huset. Den koola katten i soffan vållade inte heller några problem.

Stort tack till Märta för bra träning och supergod köttfärssås med zucchini. 🙂 Det gör vi gärna om.

Nyårsträning

2 januari 2013 / / 2 kommentarer

Igår tränade Annika och jag på golfbanan som omväxling. Lättgånget och lite varierande mark för diverse linjetag och markeringar. Till och med ett litet sök fick vi till. Här kan man helt klart utnyttja marken till en hel del trixiga övningar så länge golfarna håller sig borta.

Vi började med ett ganska långt linjetag från en granithöjd bort till en vassrugge vid en dammkant. Lakrits höll en riktigt rak och fin linje. Var så nöjd att jag överlät till den speedade gulingen att plocka in extradummien där ute.

Vi körde markeringar på några olika ställen: uppför berg, kast bakåt nerför sluttningar, kast snett framåt på plan mark men där omväxlande snö och barmark förvirrade avståndsbedömningen för telningarna. Svårt, tyckte de, men grejade uppgifterna till slut.

IMG_7572 IMG_7573 IMG_7574 IMG_7575 IMG_7576

Stilstudie av Cheysie – hon vänder och plockar upp apporten i ett svep medan snön sprutar.

Vi gjorde ett litet sök med fyra dummies där vi skickade varannan hund. Ut med nästa när nummer ett var på ingång med apport i mun. Lakrits saktade av och tittade efter Cheysie första gången, men kom när jag blåste inkallning. Andra gången de möttes saktade han bara in en aning men fortsatte sedan självständigt. Bra!

Vi avslutade vid en gles björkdunge genom att kasta varsin dubbelmarkering på linje sett från hundekipaget: först den längst bort, sen den närmaste. Och så inhämtning av dessa med senaste/närmaste först. Detta gick utmärkt, även att springa förbi ställe 1 ut till ställe 2.

Detta var första träningen efter magsjukan, och Lakrits var rätt trött efteråt. Magen är å andra sidan skapligt bra nu, i morse i det närmaste normal. Han får nu 2 dl i taget 4 gånger per dag, så får vi se när vi återgår till normal mängd två gånger per dag.

Fin julpromenad

26 december 2012 / / 1 kommentar

Igår gick Annika och jag med hundarna på en härlig julpromenad. Träden var ytterst nertyngda med snö, och vi hjälptes åt att rädda ett antal från att knäckas samt flyttade undan ett som det redan var för sent för.
2012-12-25 10.40.32
Hundarna hade jättekul i snön och när de busat en stund fick de också lite halvstrukturerad träning. Vi började med att Annika stövlade ut via en kringgående rörelse med två dummies som vi skulle ta på linjetag på tillbakavägen. En snitsel fick markera startpunkten.

Sen provade vi några allt för svåra markeringar, och gjorde dem sen lite lättare när vi märkte att snön gjorde markeringarna tillräckligt dolda utan att vi behövde gömma dem bakom en massa buskar också. I början var Lakrits väldigt flamsig. Han sprang rakt ut på markeringen, men fortsatte förbi i hundra knyck. Jag såg honom inte sen pga en uppförsbacke, men Annika sade att han var LÅNGT bort. Ett par omförsök tills han satte den.
Sen sprang han än en gång LÅNGT bort åt samma håll utan att vilja komma in när jag visslade. Men efter dessa malörer gick det sen allt bättre, och han låg fint kvar i området och sökte idogt under snön. Cheysie var lite vidare, hon sprang flera gånger rakt över dummien men var för snabb för att uppfånga vittringen. Men även hon fick in dem till sist, och den sista spikade hon. Bra avslut där!
2012-12-25 10.40.10

Linjetaget blev lite krokigt åt höger runt nåt oidentifierat hinder under all snö, men efter omtag och viss dirigering plockade Lakrits in den trots ospårad snö. Cheysie satte sin utan problem.

Det var mycket tråkigt att inte längre ha Tindra med oss, den borne apporträddaren när de yngre förmågorna gjort bort sig och inte lyckas få in dem. Ibland går allt alltför snabbt och inget kan göras. Många tankar till Annika.

Snöigt Strawberry fields

7 december 2012 / / 8 kommentarer

Puh!
Det vart till att pulsa en del på Strawberry fields. J Första vägen hade körts åtminstone för ett dygn sen, där gick bra att gå. Nästa väg hade promenerats av en eller två, lite jobbigare, men gick rätt bra. Sen ut på fältet var det ju helt orört, snön gick ibland över stövelskaften upp till knäna. Tanken var nu, förutom lite träning, att röja runt lite på fältet för att platta till snön aningen, så man förhoppningsvis kan komma dit fler gånger i vinter och träna.
Jag lade en apport uppe på den första stenen (synligt) och sen gick jag fyrkanten 3,5 sidor. I varje hörn snurrade jag runt lite för att platta till, och lade en boll/apport synligt. Efter 3,5 sida gick vi så rakt in till mitten och så skickade jag ospårat men synligt till de fyra hörnen. Fick dirigera lite till ett par av dem då han gick snett. Borde väl ha tagit tillbaka, men så långt tänkte jag inte där ute. Å andra sidan följde han dirigeringarna rätt fint.
Rak hämtning av boll.
Sen hade jag med en frisbee som han fick kuta runt efter, plus en bollkastare. Där tänkte jag att risken är ju att han aldrig hittar bollen, men det visade sig gå riktigt bra. När jag konstaterat att bollarna var möjliga att återfinna kastade jag en vinterapport som störning åt ena hållet och sen boll med apportkastaren åt andra hållet. Han fick ta bollen först, för annars skulle vi nog aldrig få in den igen. Nu fick han titta ordentligt några sekunder på islagplatsen innan han fick ta den som markering, och när det var klart fick han ta apporten som dirigering.
Till stenen blev det också en rak dirigering.
Rätt var det var kom en man på skidor med två hundar. Han stannade och tittade lite och frågade sedan om han kunde skida förbi (en bit bort). Lakrits, som just var ute för att leta efter en boll, fick därför stå still och vänta medan de åkte förbi. Sen var det svårt att hitta bollen, koncentrationen var borta. Jag fick stoppa, gå fram och belöna stoppet, sen sparka lite snö tills vi hittade den.
Nu hade vi båda tappat bort var apporten låg, så jag skickade honom på ett större sök och gick själv ut och letade. Hade tur och fick plötsligt syn på den svarta remmen som anades i snön. Riktade Lakrits dit och fick in den också. Tur där, för jag har bara två såna och de är ju inte så billiga.
Min lilla snögubbe.

Skogspromenad med ryggrad och dolda linjetag

4 november 2012 / / 1 kommentar

Lockade med både husse och hundar ut på en skogspromenad bortåt Kö-ö-högsskogen. Jag hade med fem dummies och ett par bollar och lade ut dummies lite här och där under promenaden och skickade tillbaka.
Ibland blev det lätta, men långa, utmed stigen, någon med avslut upp på hög sten. Ibland lyckades jag utnyttja någon stigkrök så att han fick gena rakt igenom, eller så vek vi av in i terrängen och skickade snett tillbaka. Några gånger kastade husse markeringar in i trasslig terräng med bäck, fallna träd, stubbar och allmänt ris.
När vi gått en bit beslutade jag mig för att släppa Kasper. Visste att han glatt skulle jaga iväg, men hoppades att han inte skulle behaga vara borta alltför länge. En bra årstid iallafall att släppa honom på med tanke på vildlivet. Och han behövde verkligen få sträcka ut en stund. Han gjorde så klart en rivstart och innan jag hann få upp pipan hängde Lakrits på. Argt försökte jag kalla tillbaka honom, men det var som förgjort. Inte förrän Kasper gjorde en båge tillbaka runt oss kom Lakrits inom förståndshåll för en inkallning. Jag lät honom veta att han gjort riktigt fel, och resten av promenaden lyssnade han nogsamt när jag sade att han skulle hålla sig hos oss och inte hos storebror.
Så gick vi vidare och gjorde lite apporteringsövningar här och där. Kasper kom tillbaka en gång och fick godis och stack igen. Sen kom han tillbaka rätt snart igen, just när husse höll på att kasta markeringar till Lakrits, så jag kikade inte så noga först. När Lakrits skickats för att ta in en markering kollade jag in lillpojken, tänkte ge honom en godis för att han kom tillbaka så fint. Men då såg jag: han hade hittat en ryggrad och höll på att tugga loss på den som bäst. Första instinkten var ju att ta den ifrån honom, vem vet vilka bakterier etc den innehöll? Men så hejdade jag mig. Här har han kommit tillbaka frivilligt till sin matte, stolt uppvisandes sin bästa hittegrej, och nu var han där, lugn och stilla vid min sida. I och för sig tuggandes på ryggraden, men ändå. Jag bestämde mig för att låta honom få ha den (men inte Lakrits!). Bättre belöning för gott uppförande kan man knappast tänka sig.

Mums, vad snäll matte är som låter mej behålla denna!
(dock kom den inte med hem)

Så vi gick vidare längs stigen, och Kasper hängde på. När vi andra gått en bit tog han sin älskade ryggrad och skuttade förbi oss. Kanske 50 meter framför lade han ner ryggraden och tuggade vidare. Och så höll det på. Vi varvade varandra framåt längs stigen och gjorde små Lakritsövningar här och där.
Ända tills vi kom till ett T-kors och jag inte höll koll på hundarna, eftersom jag instruerade husse i hur han skulle gå in snett genom stigvinkeln och droppa tre apporter i en linje. Under den lilla stunden övertog nog Lakrits ryggraden, för rätt var det var kutade Kasper förbi tommunt och försvann in i skogen åt vänster. Jag röt till Lakrits att genast komma, och det gjorde han, även han tommunt. Han insåg nog att ryggraden inte var hans… Vi gick ner till det ställe där Rolf kom ut och medan jag skickade Lakrits att plocka in de tre apporterna gick Rolf och hämtade ryggraden och ropade på Kasper. Kasper återvände genast och fick lycklig tillbaka sitt ben.
Det visade sig att den sneda linjen inte var så spikrak som jag hade önskat (liten kommunikationsmiss där) men efter lite dirigering redde Lakrits ut situationen och bärgade hem alla tre.
Vi traskade vidare och började närma oss grusvägen. I sluttningen bad jag Rolf lägga ut tre apporter bland de många stenar som låg där, varav en på andra sidan stigen, medan vi fortsatte nerför backen. Kasper hängde fortfarande på, bärandes sitt ben. Precis där jag tänkte gå in för att vända upp mot stenarna kilade Kasper in för att få tugga vidare på ryggraden. Jag satte Lakrits ner och passade på att koppla upp Kasper och förtöja honom i en liten tall medan Lakrits och jag sen ställde upp för de sista apporterna. Ville inte riskera att lillfläcken skulle springa ut på bilvägen medan jag hade full uppmärksamhet på dirigeringen.
De två första apporterna tog Lakrits jättefint. Jag visste ju ungefär var de låg, och skickade som ett därsök: Ut, Stopp och sedan Sök. Men på den tredje hade vi åter missuppfattat varann. Jag hade trott han skulle lägga den på andra sidan stigen ungefär i samma linje som de båda andra, och det var dit jag skickade Lakrits. Men han hade gått en bit ner på stigen innan han lagt ut den tredje, så även om den låg på andra sidan stigen var den bra mycket närmare oss, fast klockan halv tio snarare än klockan tolv. Rolf såg nu hur fel jag skickade och berättade hur den låg, så jag blåste stopp och dirigerade sen ner Lakrits till rätt område. Någon småmiss i kommunikationen Lakrits och mej emellan, men på det hela riktigt bra. Och hem kom den!
Jag är alltså supernöjd med båda hundarna, men allra mest med Kasper. Kan det vara något för framtiden att ta med ett litet ben, gömma det fem meter från stigen, låta honom nosa rätt på det och sen ha det under promenaden? Både lös storebror och själva ryggraden i sig utgjorde mäktiga stadgeretningar för Lakrits, särskilt i början, så det var mycket nyttigt på många sätt.
Den sista biten tillbaka till bilen gick vi längs grusvägen. Husse och Kasper gick före och Lakrits och jag gjorde en avstickare ner i skogen för att se om vi såg mer svamp (hade råkat hitta lite utan att det alls var meningen). Det gjorde vi nu inte, och precis som vi var uppe på vägen igen hördes kloppetiklopp bakifrån. Attans snabbt fram med kopplet, som jag inte ens hann sätta på, utan bara slog i en ögla runt hunden. Så passerade två hästar med ryttare. Jag blåste låg stoppsignal med höjd tennisboll, och Lakrits satte sig blickstilla medan hästarna skrittade förbi. Jag hejade på dem och när de började trava för att sen falla in i galopp i nästa kurva kastade jag belöningen ner i skogen. Lakrits brukar sköta sig bra bland hästar, men det är ju dumt att chansa, bättre att förstärka det goda beteendet ytterligare.
En bättre skogspromenad får man leta efter!

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2026 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑