Idag var vi på klubben igen. Annika hade hunnit börja lägga ut tre sök när jag kom, så jag lade ut två också. Vi lade ut så man börjar inifrån skogen och sen söker ut på fältet utanför. Ganska små sök med tre apporter i skogskanten och två på fältet.

När de andra kom så började en att ta sök nummer 1 medan tre gick på linje (så gott det gick i det bitvis täta, snåriga och svårgångna skogen) och den femte kvackade och kastade markeringar. Vi höll till med markeringslinjen i omedelbar närhet av sökhunden, men ingen gång stördes denna av markeringsarbetet. Eller tvärtom, för den delen.

Markeringarna gick väl skapligt med tanke på terrängen. Att gå fint fot i samband med linjearbetet – nja, det kunde bli bättre. Hunden lär sig ju snart att det är kastaren där borta i högerkant som är intressant att hålla koll på, intressantare än matte, och drar sig då gärna upp lite snett framför föraren. Det här var ett allmänt problem som vi ska ta itu med framöver när vi hittar lämplig mark för detta.

Lakrits sök, sen då. Vi tog sök nummer 3 som låg längst ut på skogsudden. Inget dike som markerade övergång mellan skog och fält där. I början av söket sprang han ut på fältet några gånger, men det var nog mer spring än näsa, för de tre första dummisarna han fick in var alla från skogskanten. Sen följde en lång mellanperiod då han envisades med att hela tiden hålla sig i skogskanten åt ena eller andra hållet. Ett antal gånger fick jag vissla in honom när jag tyckte han begav sig alldeles för långt bort, men inte förrän jag själv gått ut rätt långt från startpunkten fick jag honom att åter ta för sig av fältet. Han fick in en och då tänkte jag att nu har han fattat! Men nej, nästa skick sprang han åter i skogskanten och rätt var det var stannade han upp, mycket fokuserad på något på marken. Har nån tappat en apport där, tänkte jag, men snart kom han inspringande med något helt annat i munnen. Han hade hittat en rådjursskank! Jag tackade honom för detta fina fynd och skickade utåt igen. Till sist kom den sista apporten in från fältet, men det satt bra långt inne. Nu hade jag ju bästa belöningen å andra sidan, och kunde kasta till honom skanken som tack för det hårda arbetet.

Sen fortsatte vi på markeringslinjen under sök 4 och vid sista markeringen betedde han sig helt ovanligt. Han såg/hörde absolut var markeringen föll och sprang rakt på stället. Men så hejdade han sig nån meter innan han var framme. Han började nosa koncentrerat på marken och nästan smög fram i mycket långsamt tempo. Sen avbröt han sig, sprang en mer vanlig sökrunda i en snäv cirkel. Men så kom han på den där mystiska doften igen. Han avbröt vid ett tillfälle och kissade. Det tolkar jag som ett stressbeteende från hans sida. Han visste inte vad det var för doft han stött på (och inte jag heller, alla djurspår var sen länge översnöade). Jag övervägde om jag skulle bryta in, men bestämde mig för att avvakta. Och efter ytterligare nån snäv sökrunda var det som att han nu kopplade bort den där doften och kom på att han ju skulle hämta in apporten. Då hittade han den tämligen omgående. Hmmm, hoppas han lärde sig nåt på det där.

Cheysie hade också lite problem med apporterna ute på fältet på sök 5. Hon sprang så snabbt att hon inte hann uppfatta vittringen trots att hon ibland nästan snubblade över dem. Nu hade de hunnit bli översnöade under tiden medan vi tagit de andra söken, vilket väl inte gjorde saken lättare förstås.

Nästa gång ska vi istället ordna till några bra övningar på golfbanan.