Lockade med både husse och hundar ut på en skogspromenad bortåt Kö-ö-högsskogen. Jag hade med fem dummies och ett par bollar och lade ut dummies lite här och där under promenaden och skickade tillbaka.
Ibland blev det lätta, men långa, utmed stigen, någon med avslut upp på hög sten. Ibland lyckades jag utnyttja någon stigkrök så att han fick gena rakt igenom, eller så vek vi av in i terrängen och skickade snett tillbaka. Några gånger kastade husse markeringar in i trasslig terräng med bäck, fallna träd, stubbar och allmänt ris.
När vi gått en bit beslutade jag mig för att släppa Kasper. Visste att han glatt skulle jaga iväg, men hoppades att han inte skulle behaga vara borta alltför länge. En bra årstid iallafall att släppa honom på med tanke på vildlivet. Och han behövde verkligen få sträcka ut en stund. Han gjorde så klart en rivstart och innan jag hann få upp pipan hängde Lakrits på. Argt försökte jag kalla tillbaka honom, men det var som förgjort. Inte förrän Kasper gjorde en båge tillbaka runt oss kom Lakrits inom förståndshåll för en inkallning. Jag lät honom veta att han gjort riktigt fel, och resten av promenaden lyssnade han nogsamt när jag sade att han skulle hålla sig hos oss och inte hos storebror.
Så gick vi vidare och gjorde lite apporteringsövningar här och där. Kasper kom tillbaka en gång och fick godis och stack igen. Sen kom han tillbaka rätt snart igen, just när husse höll på att kasta markeringar till Lakrits, så jag kikade inte så noga först. När Lakrits skickats för att ta in en markering kollade jag in lillpojken, tänkte ge honom en godis för att han kom tillbaka så fint. Men då såg jag: han hade hittat en ryggrad och höll på att tugga loss på den som bäst. Första instinkten var ju att ta den ifrån honom, vem vet vilka bakterier etc den innehöll? Men så hejdade jag mig. Här har han kommit tillbaka frivilligt till sin matte, stolt uppvisandes sin bästa hittegrej, och nu var han där, lugn och stilla vid min sida. I och för sig tuggandes på ryggraden, men ändå. Jag bestämde mig för att låta honom få ha den (men inte Lakrits!). Bättre belöning för gott uppförande kan man knappast tänka sig.
Mums, vad snäll matte är som låter mej behålla denna!
(dock kom den inte med hem)
Så vi gick vidare längs stigen, och Kasper hängde på. När vi andra gått en bit tog han sin älskade ryggrad och skuttade förbi oss. Kanske 50 meter framför lade han ner ryggraden och tuggade vidare. Och så höll det på. Vi varvade varandra framåt längs stigen och gjorde små Lakritsövningar här och där.
Ända tills vi kom till ett T-kors och jag inte höll koll på hundarna, eftersom jag instruerade husse i hur han skulle gå in snett genom stigvinkeln och droppa tre apporter i en linje. Under den lilla stunden övertog nog Lakrits ryggraden, för rätt var det var kutade Kasper förbi tommunt och försvann in i skogen åt vänster. Jag röt till Lakrits att genast komma, och det gjorde han, även han tommunt. Han insåg nog att ryggraden inte var hans… Vi gick ner till det ställe där Rolf kom ut och medan jag skickade Lakrits att plocka in de tre apporterna gick Rolf och hämtade ryggraden och ropade på Kasper. Kasper återvände genast och fick lycklig tillbaka sitt ben.
Det visade sig att den sneda linjen inte var så spikrak som jag hade önskat (liten kommunikationsmiss där) men efter lite dirigering redde Lakrits ut situationen och bärgade hem alla tre.
Vi traskade vidare och började närma oss grusvägen. I sluttningen bad jag Rolf lägga ut tre apporter bland de många stenar som låg där, varav en på andra sidan stigen, medan vi fortsatte nerför backen. Kasper hängde fortfarande på, bärandes sitt ben. Precis där jag tänkte gå in för att vända upp mot stenarna kilade Kasper in för att få tugga vidare på ryggraden. Jag satte Lakrits ner och passade på att koppla upp Kasper och förtöja honom i en liten tall medan Lakrits och jag sen ställde upp för de sista apporterna. Ville inte riskera att lillfläcken skulle springa ut på bilvägen medan jag hade full uppmärksamhet på dirigeringen.
De två första apporterna tog Lakrits jättefint. Jag visste ju ungefär var de låg, och skickade som ett därsök: Ut, Stopp och sedan Sök. Men på den tredje hade vi åter missuppfattat varann. Jag hade trott han skulle lägga den på andra sidan stigen ungefär i samma linje som de båda andra, och det var dit jag skickade Lakrits. Men han hade gått en bit ner på stigen innan han lagt ut den tredje, så även om den låg på andra sidan stigen var den bra mycket närmare oss, fast klockan halv tio snarare än klockan tolv. Rolf såg nu hur fel jag skickade och berättade hur den låg, så jag blåste stopp och dirigerade sen ner Lakrits till rätt område. Någon småmiss i kommunikationen Lakrits och mej emellan, men på det hela riktigt bra. Och hem kom den!
Jag är alltså supernöjd med båda hundarna, men allra mest med Kasper. Kan det vara något för framtiden att ta med ett litet ben, gömma det fem meter från stigen, låta honom nosa rätt på det och sen ha det under promenaden? Både lös storebror och själva ryggraden i sig utgjorde mäktiga stadgeretningar för Lakrits, särskilt i början, så det var mycket nyttigt på många sätt.
Den sista biten tillbaka till bilen gick vi längs grusvägen. Husse och Kasper gick före och Lakrits och jag gjorde en avstickare ner i skogen för att se om vi såg mer svamp (hade råkat hitta lite utan att det alls var meningen). Det gjorde vi nu inte, och precis som vi var uppe på vägen igen hördes kloppetiklopp bakifrån. Attans snabbt fram med kopplet, som jag inte ens hann sätta på, utan bara slog i en ögla runt hunden. Så passerade två hästar med ryttare. Jag blåste låg stoppsignal med höjd tennisboll, och Lakrits satte sig blickstilla medan hästarna skrittade förbi. Jag hejade på dem och när de började trava för att sen falla in i galopp i nästa kurva kastade jag belöningen ner i skogen. Lakrits brukar sköta sig bra bland hästar, men det är ju dumt att chansa, bättre att förstärka det goda beteendet ytterligare.
En bättre skogspromenad får man leta efter!
Senaste kommentarer