Skogsstjärnas hundblogg

Skulle just skryta om att Kasper nu klarar att backa tre böcker högt. På ett ställe…
Dags att generalisera. Försökte överföra backandet till trappan, men i det här huset är det dåligt med utrymme för oss att få rum framför trappan. Jag tror att mitt kroppspråk blev konstigt där jag stod upptryckt bland ytterkläderna för Kasper fattade inte alls vad han skulle göra. För att förenkla hämtade jag en av våra vanliga böcker och lade dit nedanför, men det hjälpte inte.
Efter en ganska lång och frustrerad (=pipig) stund där han omväxlande tog några framåtsteg upp i trappan och backade nedanför – fast åt fel håll, ut i hallen så lossnade det plötsligt lite.
Han satt två–tre trappsteg upp och backade plötsligt upp till nästa, svängda trappsteg. Whooop! Belöning!
Vi körde det ett par gånger i rask följd och sen fick han kossan som belöning.

Skulle just skryta om detta, som sagt, när jag plötsligt hör världens oväsen i köket. Rusar dit och ser att Siri just har räddat sig upp på köksbänken medan Kasper hoppar som en besatt nedanför. Jag ryter Sitt åt Kasper, som lyder, men samtidigt hackar tänder så man förstår att han knappt har kontroll på sig själv.  Så tar jag Siri i famnen och pratar snällt med henne. Så fort jag pratar med ljus röst börjar Kasper hoppa igen, men lugnar sig när jag vrålar till. Så går vi i samlad tropp till tvättstugan där Siri har toalåda, mat och vatten och Kasper får sitta fint innan jag så småningom släpper ner Siri på golvet i tvättstugan. Puh!

Det man tjänar på gungorna får man igen i karusellen, eller hur var det nu igen…