Skogsstjärnas hundblogg

Igår var det ganska tunggånget på golfbanan, så jag funderade på var vi skulle kunna gå idag där det var relativt lättgånget, inte alltför mycket folk som kunde bli störda av en lös hund och, som sagt, en bra plats att, åtminstone bitvis, ha Kasper lös.
Kom att tänka på den större stig som går på andra sidan Arningeleden uppifrån Bällstaberg. Tog bilen dit och fann att jag tänkt rätt.
Precis vid undergången mötte vi en lös hund. De bara nosade lite på varandra och så gick vi vidare. Hade flexit och Kasper var ganska i gasen. Varje gång han sprang ut i änden och ville fortsätta i sitt tempo stannade jag och inväntade återkomsten. Det blev ganska många sådana stopp. Upptäckte att Eva har rätt och att denna stig är samma som den vi har viltspårkursen vid – och det var kortare avstånd dit än vad jag väntat mig. När jag konstaterat det vände vi och jag släppte Kasper. Nu var han mycket lugnare, hade sprungit av sig det värsta i flexit. Ett par turer ut i det vita gjorde han, men när jag sket i honom och bara traskade vidare kom han snart tillbaka. Då började vi leka med snörbollen istället. Vis av tidigare erfarenhet kastade jag den bara där det var relativt öppet och försökte hela tiden sikta på stigen, framåt eller bakåt. Några gånger hamnade den bredvid, men inte värre än att Kasper hittade den. Han har inget superbett om bollen, utan kan tappa den nån gång på tillbakavägen, men han tycker iallafall att det är kul en liten stund.
När vi var nästan tillbaka till Arningevägen kom det två hundar borta på stigen. Kasper hade inte märkt dem, så jag kallade in och hann koppla. Suveränt.
Vi tränade lite Nära  också, både med löst flexi och helt lös. Det är svårt. Han koncentrerar sig verkligen, men travar på helspänn och kommer ideligen en halv eller hel längd före mig. Ibland märker han det själv och korrigerar sig, ibland får jag harkla mig lite eller ta tag i hans bakskank så han blir uppmärksam på vad han gör. Givetvis belönar jag när han gör rätt, men jag börjar allt tycka att jag kan ställa lite högre krav nu och inte belöna för minsta lilla steg. Den bästa liknelsen jag kan komma på är en fullblodshingst som travar på helspänn, där man väntar på en explosion vilken sekund som helst.
När han är trött är han inte lika på spänn, men tränar vi Nära på utvägen tycker han det är extremt jobbigt.