Skogsstjärnas hundblogg

Hurra! Vi kom just in efter en superskön runda på golfbanan i ospårad snö. Det gnistrade så vackert i snön och Kasper fick äntligen rusa av sig all överskottsenergi han hade samlat på sig de senaste dagarna. Jag hoppas husse lyckades ta lite fina bilder.

Iallafall, öppnar mejlen här hemma och får se att jag är antagen på Klickertränarutbildningen 2010 i Stockholm! Hurra! Det är inte direkt billigt, men en jättebra och ambitiös utbildning. Det är som fyra kurser à 2 dagar med läxor och träning fram till nästa omgång. Vet några som redan gått den och som är helnöjda. Jag kör ju med klicker sedan länge, men känner att jag saknar en massa bitar – och framför allt saknar jag nån kunnig som kan vara med och peta, säga när jag gör fel och hur vi som ekipage kan bli bättre. Se saker jag inte själv kan se, eller inte vet hur jag ska åtgärda.

Idag var förresten första gången Kaspers nya obtracktäcke fick komma på verkligt prov. Det är -9 grader ute, inget för en liten frusen gårdshund. Täcket är ju rätt tunt och jag var nyfiken på hur det egentligen skulle hålla mot kylan. Jag kunde till min häpnad konstatera att han trots den rätt smala och högtgående halsöppningen under sina vilda språngmarscher lyckades få upp högra tassen genom halshålet! Ett par gånger lyckades han också trassla frambenen in i andra benhålet, men det är mer begripligt. Efter att ha dragit åt gummitrådarna vid halsen på båda sidor fick vi ordning på detta. De måste dock släppas ut när man tar av/på, annars går det inte att få igenom huvudet.
Med tanke på detta är jag väldigt glad nu att jag inte köpte backontrack-täcket som jag annars var sugen på: det hade en enorm halsöppning ner på halva bringan på en gårdshund, där hade han fått ut tassarna ideligen utan att jag kunnat göra nåt åt det.
Några gånger såg han ynklig ut och kallades in till depån. Tassarna var isklumpar och fick tinas i mattes hand. Sen kunde man rejsa ut igen. Det var rätt djupt att gå i ospårad snö (gissar på 20 cm, mer där det blåst upp). Jag trampade ner ena foten i ett osynligt vattenfyllt dike (bara lite vatten kom över kängkanten), och Kasper såg rätt förvånad ut nån gång när han åkte ner i ett oväntat dike. Så när vi hittade traktorspår från en underhållsmaskin rejsade han desto mer, och vi människor fick det lättare att gå. En himla mysig promenad, mycket trevligare än igår med all blåsten, även om det då bara var -4 eller så.
Täcket, då? När vi kom tillbaka till bilen kände jag lite under täcket. Nog kändes det ganska svalt mellan rygg och täcke. Och då har han ändå sprungit rätt vilt stora delar av tiden, även om jag körde en del Nära-övningar på tillbakavägen. Jag är lite böjd att börja leta efter ett kompletterande fleecetäcke, så kan man välja ettdera eller båda, allt efter väder. Det här är kanon om det regnar, men känns inte riktigt till fyllest i kyla.