Igår eftermiddags lade jag ett viltspår som vi gick i morse när det ljusnat. Liggetid ca 16 timmar. Hade egentligen velat ha lite kortare liggetid, men det är svårt nu med mörkret som faller tidigt och försvinner sent.

Spåret var rätt kort, en vanlig vinkel och en harlycka, två bloduppehåll. Vädret var kanske 3–4 plusgrader, regn tidigare i morse innan vi begav oss ut, knappt någon vind.

Kasper var okoncentrerad i början. Trots våra vanliga rutiner med spårsele och spårlina är det som att han vill ut och skutta var som helst i skogen, och inte alls nödvändigtvis följa spåret. På typ tredje eller fjärde försöket kom han dock rätt och började spåra. Fler gånger kommer han ur spår och vill sticka åt annat håll. Jag håller emot och väntar och så småningom kommer han tillbaka.

Vid harlyckan fick han problem, och jag fick visa på. Trots det hamnar han fel rätt snart. Jag trodde han skulle gena lite och lät honom hållas tills det blev uppenbart jättefel. Vi gick tillbaka till ett ställe där jag visste att det fanns blod och han fick starta om. Därefter gick han på egen hand, även om det skuttades lite hit och dit så tog han sig fram till skanken till sist där han belåtet började gnaga.

Jag vet inte vad jag ska tro. Det är som om jag har en helt annan hund i andra änden av snöret. Han gick ju kanonbra på försommaren, men efter semestern är det som att han inte har koncentrationen längre alls. Vi får fortsätta att träna den här typen av spår, varvat med några med kortare liggetid, tror jag, så får vi se var vi hamnar.

Det bästa med dagens träning var att jag snubblade över rejält med trattisar på tillbakavägen till bilen. I december! Dags att gå och rensa dem inför middagen.