Igår på eftermiddagen var Kasper verkligen låg. Har faktiskt aldrig sett honom sådan, utom möjligen några minuter när man just satt på honom sitt täcke. 😉
Men nu var det timvis av denna dystra lilla hund. Jag tog upp honom i famnen en stund (svårt att veta var man skulle greppa honom där bak utan att det skulle göra ont) och då slappnade han av lite efter en stunds smek på bröstkorgen.
Sen stod han igen som en sorglig staty och vinglade till aningen ett par gånger och gnällde lite ynkligt.
Jag bad lillmatte att hålla ett extra noga öga på honom och se att han åt och drack på kvällen.
Hon rapporterade senare att när de började laga middag och alla härliga dofter började sprida sig i köket så släppte Kaspers invalidbeteende. Hon hällde lite köttsaft över hans mat, och då kvicknade han till och började äta lite. De härliga dofterna gjorde nog att han glömde bort vad som bekymrade honom. 😉
Sen fortsatte han tydligen gnälla men ville ändå gå på en liten promenad senare på kvällen.
När vi kom hem framåt midnatt var han glad och hade slutat gnälla. På något mystiskt sätt hade bandet som håller fast tratten försvunnit (ner i hans mage?). Jag letade efter det överallt inne utan att hitta det, så det fick bli en bit gasbinda som nytt band.
Inatt har han sovit fint och nu har jag varit ute på promenad med en hund som beter sig ganska normalt, förutom att han skottar snö med tratten när han nosar och går framåt.