Skogsstjärnas hundblogg

Det är klart bättre att gå en runda på golfbanan nu än en skogsstig. Skogen testade vi härom dagen och det var som en nysopad curlingbana bland träden. Det blev i och för sig en nyttig lösövning för Kasper, för det var nästan omöjligt att gå där med honom i koppel, trots mina dubbade sulor.

Men nu valde vi alltså golfbanan igen, och även om där är halt på sina ställen kan man gå i normal promenadtakt och även släppa hunden utan att vara rädd att han ska halka och slå sig fördärvad.

Den här gången dök plötsligt en stor lurvig berner senner upp. Ingen förare syntes till fast vi väntade rätt länge innan vi gick vidare. Undrade lite vad man ska göra i ett sånt läge? Hunden skulle ju kunna vara rejält bortsprungen. Å andra sidan var det långt till närmaste väg där vi befann oss, så det kändes inte som någon omedelbar fara att gå ifrån den. Vid ett tillfälle tog jag till visselpipan på Kasper, dels för att testa om jag kunde kalla in honom under lek med bernern, men även lite med baktanke att visselpipeljudet skulle locka den borttappade föraren i rätt riktning. Inlockningen av Kasper funkade så där, han kom efter ett tag, men inte så där omedelbart. Inlockningen av den okända föraren fungerade sämre, det vill säga inte alls.

På tillbakavägen tränade jag lite Stanna och lite Fot, både lös och med långlina.

Avslutade med att sätta sista köttbullebiten i en björk. Den var kul och svår att få tag i.