Idag har vi rejsat runt på golfbanan igen, den här gången med Enzo och matte som trevligt sällskap. Än en gång står det klart att Kasper har en långt större radie än en sheltie. När Enzo sprungit så långt från sin matte han tycker att man anständigtvis kan göra kutar Kasper glatt vidare fler hundra meter och gör en vid lov innan han kommer tillbaka och återupptar leken med kompisen.
Jag passade på att träna inkallning en masse. Ofta fick jag ropa ett par gånger innan han ville höra, men kom gjorde han faktiskt. En gång lyckades jag bryta hans närgångna undersökning av uppenbart skadad kråka, det var dagens mest lyckade inkallning. Yezz!
Sen gjorde vi lite störningsträning, lockade varandras hundar med godis medan matte försökte locka på hunden. Mycket nyttigt! Vi bytte också lös hund en stund (lite förvirrat blev det först, för trots att jag kallade på Enzo och Anna på Kasper gick hundarna av gammal vana till den rättmätiga matten) och körde lite kontakt och lättare inkallning. Jag blev snopen när Enzo satte sig rakt framför mig fast jag väntade mig honom vid min vänstra sida. Försökte locka honom åt vänstersidan med godisbit i handen, men han satt bergfast rakt mitt emot. Det visade sig så klart att det var så han var tränad, så han gjorde ju helt rätt. Kul och nyttigt att byta hund en stund.
Igår på kursen ställde jag en fråga om inkallningsbelöning, som jag skulle vilja kolla med alla er som råkar läsa denna blogg. Om hunden far iväg på egna upptåg och inte kommer när man ropar in den, hur ska man då reagera när hunden väl kommer tillbaka? Arg, neutral eller glad? Det kan ju skilja på om hunden hade tillåtelse att vara ute och roa sig eller om den stack olovandes, förstås. Argumentera gärna lite för och emot de olika förhållningssätten, för jag behöver lite mer kött på benen än det svar jag fick igår. (Svaret håller jag inne med ett tag…)