Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Datum: 30 januari 2009

Utmanad igen… av Ninni

Blev utmanad av Ninni att beskriva min hunds
· sätt och personlighet
· träning
· motor
· kamp
· uppfinningsrikedom
· råttfångartalang
· plus blogga senast tagna bilden (oavsett kvalitet)
Okej, here we go med Götängens Bonus Kasper, då:
Sätt och personlighet:
Positiv, glad och tillgiven; samtidigt egensinnig och med rätt stor integritet. Just nu är han extremgnällig, vilket han kan vara i perioder. Kan bara spekulera i att det har med granntikars löp att göra; kan inte låta bli att undra om en kastrering skulle hjälpa oss alla där. Är normalt en mycket aktiv herre, men ges tillfälle på sommaren att fläka ut sig och sola i en varm hörna så är det ju intressantare än att flänga runt. Om kvällarna kommer han gärna med nån leksak och vill lattja, men efter tio kan det vara mysigt att krypa ner under mattes fleecefilt i tevesoffan. Föredrar omväxling i matskålen, men vom och hjortben är rätt oslagbart.
Träning:
När det är något han gillar är han otroligt kul att träna med. Han har till exempel visat framfötterna vad gäller viltspår och agility, men även rallylydnad var rätt kul den gång vi provade det. Att bara gå och harva samma gamla lydnadsmoment är däremot inte hans melodi, något som också återspeglar sig i svårigheten att lära honom att gå fint i koppel. Men allt som rör sig och som innebär omväxling gillar han.
Motor:
På hans villkor; är det nåt kul har han motor och uthållighet, han orkar till exempel cykla långt, och en timmes agility är inga problem (mer än att han kanske går upp i varv alldeles för mycket). Är det nåt mindre kul har han absolut nolltolerans. Nosa kan han givetvis göra hur länge som helst…
Kamp:
Jajamensan, det är hur kul som helt att fajtas. Utom i skogen då, för där finns det inget som slår att bara få lukta på alla blommorna… Typ.
Uppfinningsrikedom:
Har ju inget att jämföra med, men han är nog relativt uppfinningsrik. Tar vi fram ett hundspel à la Nina Ottosson löser han problemet direkt. Han är rätt smart.
Råttfångartalang:
Nu bor vi ju inte riktigt på landet, så han har väl egentligen aldrig fått nån riktig chans. Men han skäms lite över att behöva erkänna att saldot på rått- och mussidan hittills är NOLL.


Den senast tagna bilden är från halv elva-tiden igårkväll i tevesoffan.
Jag skickar utmaningsbollen vidare till Tina, Enzo, Åsa, Benson och King & Pompe, så det inte bara blir gårdshundar. Intressant att se skillnaden på olika raser, tycker jag…

Kvällspromenad

Jag tar inte alls alltid till flaskan, ibland dricker jag fint också. Man blir ju lite törstig av att träffa en sån där snygg tik.

Igår träffade vi jämnåriga korthåriga collien Älva för första gången. Vi gick på trevlig kvällspromenad, roligt att hitta fler hundägare i området som är mer på samma våglängd att även vilja träna sina hundar lite.

Att Kasper behöver träna promenader tillsammans med andra hundar vet jag ju sen förut, men det blev extra uppenbart igår kväll. Han var allmänt jobbig – dels skulle han leka, men när han inte fick det slutade han med lekförsöken och återgick till sin vanliga ”ska ligga i framkant och nosa”-attityd. I början försökte jag hålla efter honom, stannade och inväntade position, morrade i när han började stega framåt osv. Men åtminstone jag orkar inte hålla på så i en timmes tid, utan slappar av efterhand. Givetvis inte bra, för man behöver ju vara konsekvent, men samtidigt vill man ju prata normalt med den nya bekantskapen och försöka ge en något så när normal bild av sig själv. Inte bara som den rytande matten. Hade givetvis klicker i handen, men när han är så där blir det ytterst få tillfällen att klicka för något positivt.

Nå iallafall, efter ett tag hamnade vi på en grusplan vid en skola och bestämde oss för att passa på att träna lite störningar. Jag satte Kasper ned och Älva med matte gick runt oss, först med hunden på utsidan, och sen på insidan. Kasper var lite intresserad och vred sig lite åt Älvas håll, men satt kvar. Jag belönade så klart.

Sen bytte vi plats, och jag gick först på 1–2 meters håll, sen allt närmare, bytte riktning. Kasper gick som ett ljus! Han tittade fokuserat på mig, höll sig vid min sida, drog inte inåt Älva. Min alldeles gulliga lilla hund!

Sen satte jag honom 1–2 meter från Älva, sade till att sitta still, gick runt honom (mellan hundarna), släppte kopplet, och gick tillbaka, kallade in. Lysande!

Körde också lite kontakt framifrån à la Eva Bodfäldt, där jag lockade in och vände runt och belönade på vänster sida. Alla dessa övningar gick jättebra, och Kasper var som en helt annan hund.

Sen skulle vi börja promenera tillbaka, och han blir så där odräglig igen. Suck.

Det måste väl antagligen vara nåt i mitt sätt, jag har inte fått in i hans huvud att han ska bete sig likadant på promenaden som vid träningen. Detta har vi nu tragglat i ett år, och det är det enda som är riktigt jobbigt med honom. Antar att det bara är att fortsätta ta tillvara de småpositiva förstärkningsögonblicken och att träna, träna, träna med andra hundar.

Vi ska iallafall träffas fler gånger och det känns kul. Kasper behöver det definitivt, och Älva kan knappast få mer avancerad störning än honom.
Lite senare:
Var just ute på förmiddagspromenad och funderade mycket på skillnaden mellan när vi går ensamma och när vi går i grupp. Ensamma fokuserar jag hela tiden på honom, korrigerar när det behövs, försöker variera gången (hastighet, zickzack osv), belönar när han gör något positivt (går rätt, tar kontakt osv) – och, framför allt, ger superbelöningen Fri emellanåt. Vid Fri får han snooza fritt, bara han inte börjar dra alltför mycket.
Alla dessa saker är mycket svårare att göra när man går i grupp:
fokusering – man vill ju gärna prata lite med övriga, vara social, snacka hund osv, alltså har man inte samma järnkoll på hunden
belöning – godisbelöningar får han fortfarande när han gör något bra, men han ger själv sällan chansen till dem
korrigeringar – blir det mer av i grupp, eftersom han är uppe i högre varv
gångvariation – blir det mindre av i grupp, eftersom man anpassar sig efter andra, men jag försöker att gå lite zickzack ibland. Stannar till gör jag i samband med korrigering så Kasper ska komma in rätt vid min sida. Då hoppar han alltid in så fint, för att omedelbart glömma bort det två sekunder senare
superbelöning – det som jag tror har gett mest när vi går ensamma kan jag tyvärr oftast inte använda alls i grupp. Att på en gångväg ge Kasper Fri med andra hundar nära skulle betyda att han skulle ta det som en uppmaning att nu är det okej att springa fram till dem och leka. Jag kan ge Fri endast på platser där det finns rejält med svängrum och grönyta vid sidan, så det blir alldeles för sällan på en sån här promenad.
Konstruktiva tips mottages gärna.