Oj, inte varje dag jag gör tre inlägg här, men nu måste jag bara göra ett till.
Var ute på hundpromenad. När Kasper stannade för att nosa/kissa såg jag att det kom ett till hundekipage längre ner i backen, rätt långt bakom oss. Vi ska ändå snart vika av, tänkte jag, så jag behöver inte bry mig.
Max en minut senare säger det SWOOSH! Ett stort svart djur svischar sig förbi oss bakifrån och kastar sig över Kasper. Överdriver inte om jag säger att hjärtat gjorde en helvolt, även om jag faktiskt sett hunden alldeles innan. Jag trodde absolut att han var kopplad…
Går det bra…? hörs det från husse långt nerifrån backen.
Jag svarade inte, visste faktiskt inte vad jag skulle säga.
Gick det bra för mig? Tja, jag dog faktiskt inte i hjärtattack, även om det kändes så ett kort ögonblick.
Gick det bra för Kasper? Tja, han blev vänligt behandlad av hunden efter det initiala påhoppet, och betedde sig själv ganska civiliserat med tanka på omständigheterna. Han ställde sig visserligen med framtassarna på den andres rygg, men det tycker jag var helt okej efter en sån attack. Det visade sig vara Charlie, en av hundarna i grannskapet, nån slags retrievermix, tror jag.
Gick det bra för Charlie? Tja, han blev vänligt bemött av Kasper och inte överkörd på gatan. I och för sig en lokalgata, men bilar brukar köra alltför fort där, och varken bussar eller lastbilar hör till ovanligheterna.
Men ändå…
Gick det bra…? Nej, jag tycker inte riktigt det. Hundlek får gärna överenskommas först förarna emellan, överraskningar av den här typen kan gå väldigt snett. Och så föredrar jag hundlek på annan plats än gatan.
Men så vill man ju hålla sig väl med övriga hundägare i området. Så jag svarade inte på frågan.
Senaste kommentarer