Annika och jag tog häromdagen en promenad på Strawberry Fields.
Först lite lek i snön.
Och sedan kom korpen fram för lite dirigering. Jag gick ut med den tillsammans med Sansa första omgången och lade ner den.
Hon ville inte riktigt släppa taget vid första avlämningen, den var allt lite spännande. Nästa omgång fick hon sitta kvar medan jag lade ut den. Först reste hon sig, men efter påminnelse gick det bra.
Och sen ett nytt skick. Nu blev avlämningen bättre.
Dagen därpå gick vi en ny promenad, men glömde ta fram kamerorna. Vi hittade iallafall en rolig trädstam som vi ställde oss på varsin sida om och provade att kasta markeringar. Vi ville se hur de löste svårigheterna. Kullsystern Chilla hoppade över den höga stammen, kom rakt på nedslagsplatsen och hoppade därefter tillbaka igen som om hon aldrig gjort annat. Ett skolexempel!
Sansa fick en annan nedslagsplats och valde att krypa under vid det hål som fanns där under stammen. Samma väg tillbaka.
Efter min resa till San Francisco har jag märkt lite problem med fotgåendet, stadgan och avlämningarna mot hur det var innan jag åkte. Jag har nu detaljtränat dessa bitar och känner att vi börjar komma i fas igen. Särskilt skickstadgan har till och med förbättrats och jag kan nu sticka ner armen som för att skicka och sedan ta upp den igen, byta riktning och sänka ner armen på nytt. Istället har vi fått lite nya bitar att nöta, som följsamhet vid min vänstra sida när jag vrider runt mig. 🙂 Alltid är det nåt …
Jag får höra att jag inte borde böja mig ner så långt som jag uppenbarligen gör (sista bilden). Det känns inte som jag böjer mig så långt ner, men hon är ju så himla liten … 🙂 Hittade en film från Lakrits när han var 7 månader och hur vi höll på där att traggla med avlämningarna. Lite kul att jämföra.
Senaste kommentarer