Idag åkte jag och tittade på Wiggo och Carina som gjorde BPH i Märsta. Det var första gången jag såg den banan, och det var intressant. Man kan se likheter med MH men också olikheter. En skrämmande uppoppande trägubbe liknade FART-släden lite. Att Wiggo är en balanserad golden visste vi ju sen tidigare, men kul att se honom.

Jag hade med mig fem upptinade kråkor och Annika hjälpte mig att få till lite bra kråkträning i den intilliggande skogen. Vi hittade en gles sluttning perfekt för att se vad hunden hade för sig. Jag lade ut de fem med snitslar där det behövdes för att ha full koll på var de låg.

kråkkarta_2015-07-19

Precis framme vid första kråkan (1) satte han sig och bajsade. Sen var det svårt att veta om han dissade fågeln som låg precis bredvid eller om han faktiskt glömde bort det hela. Jag tog med honom ut dit och skickade honom på ett närsök att plocka upp den. Han tog den utan nån som helst tveksamhet. Jag kastade tillbaka den, och på tillbakapromenaden nopterade jag i ögonvrån att han identifierade ytterligare en fågel vid en sten (2). Nu visste han alltså om två fåglar. Jag skickade på nytt och det utslängda kom in direkt. Jag hann inte mer än lägga ifrån mig den förrän fågeln vid stenen också var inne.

Nu fanns det tre kvar. Även dessa plockades in efter visst sökande. Trean i mitten kom in rätt snabbt (3), fyran (4) sprang han rätt långt bort på utom synhåll men plockade den på tillbakavägen, och femman (5) ovanpå en sten kom också in efter en stunds sökande.

Jag diskuterade med Annika vad som egentligen brister med hans sök. Kråkor tar han, med ett visst frågetecken på nummer 1. Han höll ett jämnt tempo. Vi kom fram till att det nog mer är en fråga om sinnesstämning snarare än viltvägran eller bristande ork. Hon tipsade om några sätt att på ett lugnt sätt peppa honom mellan skicken. Jag har ju alltid fått sträva efter att ta ner honom i intensitet, eftersom om jag peppar för glatt blir han hoppig. Kanske har jag tagit ner honom för mycket, helt enkelt. Han har ju vid vissa tillfällen, som på några prov och på sökkursen för Johan häromsistens, hållit ett väldigt segt tempo. Det gäller att peppa honom så han håller bra fart, men ändå inte peppa så han blir alldeles lycksalig och börjar hoppa på mig. En lite knepig balansgång.

Annika lade ut tre kråkor på nytt medan vi gick ur vägen, men tyckte när jag skickade honom på dem att jag pekade för mycket. De tre kom iallafall in snabbt och jag ville gärna testa att skicka på lite nytt sätt medan vi ännu höll på. Vi diskuterade hur jag kan ge en sökgest vid första skicket, sedan lugnt peppa utan att hetsa upp honom alltför mycket. Låta honom varva ner mellan skicken genom att jag går undan med viltet först innan jag skickar på nytt, istället för att bara hålla det bakom ryggen och lägga undan när han är på utväg.

Så Annika lade ut alla fem igen på ny mark och nu försökte jag tänka på att presentera sökmarken en gång, sedan skicka utan hand. När han lämnat av fick han mycket beröm och jag klappade om viltet som min bästa vän, sade till honom att sitta och gick sedan och lade ner viltet i hinken. Gick tillbaka och ställde upp mot området: Det finns fler därute! Skick utan att vifta med handen.

Fyra kom in snabbt och effektivt, medan den sista tog en stund. Där var han utom synhåll så jag vet inget om hur tempot var, men när han väl hittat den kom han som skjuten ur en kanon, jätteglad. Fick mycket beröm.

Så möjligen att han mattades lite på den sista, men han kom ändå glatt in med 13 kråkor. Vi avslutade med några kråkmarkeringar.

Nästa gång ska jag tina någon and också och blanda in i kråkleken. Verkligen försöka tänka på vår sinnesstämning mer än något annat, och på så sätt försöka förbereda oss inför nästa provstart.

Tack för hjälpen med att tänka till på det här!