Vi var tre tränare nästan hela tiden (en fjärde, Suzi, bytte av Lotta efter ett tag) med en bunt retrievrar.
Vi lade alltså rätt många apporter på bergknallen på andra sidan vattnet och medan Annika stannade kvar ett tag där så knallade Lotta och jag över till en liten låg udde varifrån det inte var så jättesvårt att ta sig i vattnet.
Lotta började med ett par skick och sedan fick Lakrits en markering. Han simmade utan tvekan ut till en av de båda stenhällarna som stack upp som grynnor ur vattnet. Där fick jag heja på honom med Ut! samtidigt som Annika lockade från sitt håll. Det gjorde susen och han simmade vidare till stranden, sprang upp och hittade snabbt en apport. Den tog han sedan med sig till hällen igen, varpå jag uppmuntrade honom att simma vidare in till mig. Inga problem. Sedan gjorde jag ett linjetag utan att Annika hade kastat något först, och med mellanlandning på hällen så fixade han det med.
Paus medan Annika skickade från sitt håll och Lotta sedan skickade Kirack igen.
När det blev vår tur gjorde jag ett nytt linjetag och det blev riktigt bra. Stopp på hällen, men han hade mycket mer koll nu på vad han förväntades göra. Det blev dagens bästa!
Så småningom anslöt Annika till vår sida och nu skulle vi skicka hundarna utmed en bergskant bort till en annan udde. Det verkade svårt, och jag var lite tveksam till att Lakrits skulle klara det. Fördelen här var att bergskanten var så pass brant och hög (ett litet stup, faktiskt) att det inte lockade till att ta sig i land och springa den vägen. Så med en markering till Cheysie först då vi stod lite bakom och tittade på och sedan en markering av Lotta till Lakrits så grejade han det riktigt fint. Han hejade tillbaka honom så han inte skulle få för sig att ta sig upp på land borta vid andra udden, och han grejade det. Kul!
Sedan blev det ny lång paus med fika. Suzi dök upp och gjorde några skick innan Lotta stack. Till slut frågade Annika om jag ville göra något mer (hon var nu tillbaka på andra sidan). Dumt nog svarade jag att ett till linjetag över till andra sidan vore ju fint. Men se nu ville inte Lakrits gå i vattnet över huvudtaget. Annika tjoade och tjimmade, kastade markeringar så det stod härliga till. Näpp. Han blankvägrade att ens hoppa i vattnet. Jag fick olika tips och provade från olika ställen. Nähä. Till slut kastade jag själv en enkel markering några meter ut i vattnet bara för att få i honom. Nu tog han sig motvilligt ut i vattnet och hämtade in. Testade mot andra stranden igen. Nej, vill inte. En till egenkastad markering på nära håll för att lösa upp situationen, sen lade vi av.
Vår gemensamma tolkning var att väntan mellan aktiviteterna nog hade blivit lite väl lång och han hade kanske kallnat till och segat ihop. Sedan såg vattnet nu helt annorlunda ut jämfört med tidigare: helt stilla och bäcksvart. Molnen hade hopat sig så det var mer en nattsvart tjärn än en solig badsjö med lite småkrusiga vågor som det var när vi kom dit. Läxa: träna Lakrits i olika situationer, med olika vattenutseenden.