Skogsstjärnas hundblogg

Sara är här i helgen så vi åkte en sväng till dammen för att träna vatten.

Mina fina medhjälpare.

Sara och Kasper gick bakom till andra sidan och kastade först ett par markeringar för att få upp Lakrits förståelse för stället.

På inväg med första markeringen. Idag såg hela dammen alldeles grön ut i ljuset.

Det var synd att jag bara hade mobilen med, för ljuset och vattenspeglingarna var otroligt fint.

Sen försökte jag få ut Lakrits med en ren dirigering, men när det inte ville sig gjorde jag ett låtsaskast med bollkastaren, och då plumsade han i.

Nästa gång fick jag faktiskt i honom på en ren dold dirigering genom att gå lite närmare vattenkanten. Därmed lät vi oss nöja med dirigeringsträning.

Istället kom Sara och Kasper tillbaka och lattjade lite med bollkastaren som avslutning.

Någon boll träffade björken och då ville Kasper ta in den! Men så tvekar han… liiiite djupt, kanske?

Innan jag hann stoppa honom hoppade Lakrits i och tog in den framför nosen på storebror. Jag manade ju på Kasper men ideliga Ja! Ja! Ta den! Och det blev lite för mycket för Lakrits.

Men så skulle vi vaska av dummisarna innan vi åkte hem, och då fick Kasper en ny chans på en grund apport.

Väl hemma erbjöd sig husse att träna Kasper på att inte skälla på förbicyklandes och förbiskejtandes personer. Det är framför allt de åkdon som låter och rasslar som han ger sig på. Tysta cyklar klarar sig för det mesta från utskällning.

Jag satte mig med linkopplad Kasper i knäet och en tallrik köttbullsbitar i beredskap medan Rolf fäste skrammel på sin cykel och begav sig uppför Skolgatan. Första gången lät han för lite, så då satt Kasper lugnt kvar och fick en godis för det. Nästa varv var det svårare, då tog han en godis först, men kunde sen inte hålla sig utan hoppade ner från famnen och drog iväg på gräsmattan.

Nu bands det fast en hink bakom cykeln. Ja, den skramlade ännu mer och Kasper rusade efter istället för att stanna hos mig. Men så återvände han och trodde han skulle få köttbulle EFTER skällattacken. Jag höll fram den framför nosen men stoppade sedan mycket demonstrativt tillbaka den i skålen. Ett försök till. Det skramlade väldeliga och Kasper hoppade ner igen. Jag ropade Kasper med snäll röst och han vände tillbaka utan att skälla först, och NU fick han massor av köttbullsbitar. Därmed avslutade vi det träningspasset.