Jag hängde med Lotta och Annika för lite träning på Strawberry Fields idag. Jag har ju knappt kunnat sticka upp näsan ovanför tangentbordet på grund av allt jobb, så oförberedd var jag, och pipan hade jag glömt hemma.
Jag visste iallafall att jag gärna ville träna nån knepig markering inför WT:t (där Lotta f.ö. ska vara en av funktionärerna), så vi började med en dubbelmarkering där ekipaget stod ute på fältet medan kastaren stod dolt inne bland träden och kastade till skogsbrynet respektive aningen in i skogen.
Den högra, första, var enkel att se, men den andra, vänstra, såg jag inte alls utan Annika fick kasta om. Den var enkel att hämta in, men detta gjorde att den högra hann glömmas bort och blev lite knepig. Han sprang åt rätt håll, men bytte sen riktning och sprang in i skogen mot kastaren. När det inte gav något återkom han och sökte idogt runt med fint nosarbete. När hunden springer åt fel håll är det alltid svårt att veta om man ska bryta eller inte, men på nåt sätt tror jag att han lär sig om han får hållas. Gäller alltså att ha is i magen. Dessutom fanns det ju inte någon mer apport att byta till. Han hittade den till sist. Kirack och Cheysie jobbade emellan, men sen betedde sig Tindra ungefär som Lakrits (aningen snabbare inhämtning på tvåan), och det berodde nog på att det blev så lång tidsfördröjning. Lite skönt ändå att se att även en rutinerad hund kan ha lite jobbigt på en sån markering.
Sedan bestämde vi oss för att ställa oss i en stor triangel och lägga ut varsin dirigeringsapport. Därefter skickade vi utmed båda benen, två apporter var alltså, innan vi bytte position så alla fick stå på alla tre ställena. Annika började och skickade bara Tindra, sen körde vi som tvåa ifrån bortre stora stenen. Annika lade en lite enklare till Lakrits vid bortre skogsbrynet, men det blev ändå svårt att dirigera på så långt avstånd utan pipa. Han tog inte min stoppsignal, och då är det svårt att veta om det berodde på att han inte hörde, eller om han bara struntade i den. Annika sade att mina signaler hördes väl på det avståndet, så risken är att det var det senare.
Jag avstod ben två som var himla långt och Lotta körde sina båda innan vi bytte. Jag gick då upp till bortre skogskanten och därifrån är det aningen kortare längs båda benen. Istället hade han stora diket att ta sig över. Det gjorde han fint, men därefter ville han springa ut till en dunge där Annika och jag tränade för någon månad sen. Bra minne grabben har, men alldeles fel den här gången. Jag lyckades stanna honom flera gånger, men när jag dirigerade höger sprang han istället mot dungen igen. Kallade in, gick närmare och skickade om, men fick ungefär samma resultat. Då gick Annika ut och motiverade upp platsen för dummyn och efter det var det ju rena racerbanan ut till rätt plats.
Andra benet var mot stenen där vi stått innan (och dessutom skickat mot vid tidigare träning), så den var enklare. Jag gick lite närmare för att vara säker på att få ett rakt och bra skick, och det gick utmärkt, förutom att han inte heller där tog stoppsignalen framme vid stenen. Gillar inte riktigt det där. Nästa gång, när jag har pipan med mig och kan räkna bort den osäkerhetsfaktorn, vill jag egentligen ha nån som helt sonika plockar bort dummien om han inte tar min stoppsignal på långt avstånd.
När Kirack skickats också bytte vi plats en tredje gång. Lakrits ville springa utmed diket istället för rakt över, så jag kallade tillbaka, gick närmare och skickade om. Han vek fortfarande lite åt sidan, men tog sig sedan över och hämtade in efter fin sökning. Nu hade vi bara den allra längsta sträckan kvar, men eftersom den var mot stenen tänkte jag att det funkar nog, bara vi går lite närmare först. Det gick väl halvbra, han var inte spikrak utan vek åt höger mot Annika med flock, men rätade sedan upp sig och plockade hem dummien.
Vi avslutade med ett närsök. Jag skickade från avstånd, och stoppade honom. Fick ryta i lite för att han verkligen skulle lyssna (se där, återkommande problem). Då stannade han innan han fick närsöksignalen. Tycker han var lite väl yvig, så jag ska nog träna lite enkla närsök på nära håll ett tag för att repetera upp detta.
Lotta hade för övrigt med sig en yttepytteliten labbevalp på 10,5 veckor, Step, som var nästan vit med mörk nos. Hur söt som helst, och jätteduktig både på koppel och att stanna kvar och vänta när matte gick iväg. Han hoppade omkring som en liten kanin och jag gav honom genast smeknamnet Skutt. Lakrits har inte sett nån valp på ett bra tag, och morrade lite åt den lille. Det gillar jag inte, men efter ett tag lekte de faktiskt lite med varandra också, även om Lakrits hade raggen upp samtidigt… Hmmm.
Alla som anmält sig i tid till WT:t på Lidingö har förresten kommit med, så nu får vi se hur det går på vårt första Working Test.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
29 mars 2012 at 13:47
Hej Eva!
Några tips:
Backa i träningen och se till att han lyssnar på stoppsignalen – alltid, i alla lägen, med olika typer av störning – innan du tar ut avstånden. Det blir lite ”avträning” varje gång du blåser och han struntar i att lyssna. Om han inte lyssnar på kort avstånd går du ut och tar tag i honom, visar att det inte är okej. Sen gör du om och berömmer/belönar såklart när han lyssnar. Jag backar ofta i träningen för att bekräfta/befästa olika moment. Det är lätt att springa på och förvänta sig att det ska sitta lika bra på långt håll, men det funkar ju tyvärr sällan så. 🙂
Det andra är att jag tycker du ska köra lite mer motiverat: mer minnesmarkeringar, låta honom se när du lägger ut, gå en sväng och återkom, gärna från ny vinkel och skicka. Undvik om möjligt att någon går ut och motiverar upp området, det lär han sig egentligen inget på, förutom att springa fort till det stället. Träna honom i att minnas området, försvåra inte för snabbt.
Det tredje är att hålla isär vad du tränar: om du tränar raka linjer/skick och förtroende för handtecknet – nöj dig inte med att han springer i en båge, får vittring och söker sig fram till apporten. Eller att han går snett så du måste blåsa och sen dirigera. På tävling – ja, då måste du styra om han går fel. Men inte på träning. Då tar du in honom, går några meter framåt, peppar honom lite och skickar om. Säger nej! om han viker fel (blås inte när det blir fel, säg alltid nej), tar in honom och kortar ner lite till och gör om. Så där får man hålla på ibland, ta in och korta ner, ta in och korta ner tills hunden faktiskt går rakt, dit man vill. Efter en sån ”holmgång” brukar jag ta ut fulla avståndet igen och låta henne få en markering, vända om, gå några steg, och sen vända tillbaka och skicka med handtecknet. Enbart för att bekräfta linjen och framför allt för att få in det längre avståndet.
Så skulle jag göra, men som vanligt finns det många olika sätt att träna hund. 🙂
Lycka till!
Åsa
29 mars 2012 at 14:00
Tack för många bra tips!
Ja, jag känner att vi måste backa lite på det här med stoppsignal. Det har suttit rätt bra, men inte nu. Sen var det ju den här osäkerheten när jag inte hade pipa utan bara visslade …
Att Annika gick ut och motiverade upp hade egentligen bara som syfte att få ett bra avslut där han lyckades. Jag vill ju inte avsluta med ett misslyckande.
Är rätt dålig på att säga Nej när jag skickat, han går lätt ner sig då, men ska absolut testa det du säger.
Kul att du ger lite bra feedback! 🙂
29 mars 2012 at 18:37
Hej igen!
Apropå att neja/korrigera: Det är jätteviktigt att peppa upp/motivera upp på nytt om man tagit in hunden och ska skicka på nytt. Fast det gäller ju även vid annan träning och är säkert ingen nyhet för dig. 🙂
Jag tror också vi måste lära oss att anpassa våra korrigeringar och inte avstå för att vi är rädda för att hundarna går ner sig. Det finns en risk att vi får ”drama queens” som spelar ut hela (eller delar av) sitt register då, för att komma undan. De läser ju oss rätt bra, om man säger så… 😉 Och ser direkt om vi tvekar. Men även våra mjukisar måste kunna korrigeras i en arbetssituation om de gör fel, men givetvis med måtta och anpassat till hunden och situationen. En trygg hund som jobbar i förtroende med sin förare, den klarar en korrigering om den görs på rätt sätt och är vältajmad. Det är min övertygelse.
Rent generellt så blir ju nästan all träning lättare om avstånden kortas ner: mindre risk att misslyckas, lättare att nå hunden (med signaler, röst, pipa, tecken) än på långa avstånd. Det finns egentligen ingen anledning att ligga och träna på långa avstånd hela tiden. Bättre att göra det svårare och svårare på korta avstånd och sedan ta ut längderna lite då och då, för att se om hunden fixar det när avstånden blir längre.
Det är rätt vanligt att normalt sett duktiga hundar tenderar att gå ur hand, att de slutar lyssna, när avstånden blir långa och det är mycket störningar (som på tävlingar och prov). Då gäller det att backa direkt på träning och se till att nöta grunderna igen.
Den största risken med att ha talangfulla, duktiga hundar som många av oss har, det är nog att vi rusar på lite för snabbt. Men när det börjar bli lite svårare (längre avstånd, fler hundar, massor av skott, fallande vilt, dvs. mycket störningar) då faller korthuset ofta och ev. brister kommer fram. I regel är det grunderna som inte är befästa.
Jag skriver samma till dig som jag har satt upp på min egen lista: nöt grunderna, backa bandet, se till att allt sitter bra innan svårigheterna ökas. 🙂 Vi har flera grejer att ta tag i, innan vi är redo att sätta tassarna på tävlingsbanorna. Inte minst fotgåendet som är rätt bedrövligt just nu. Men lite tumme i ögat så är hon nog på banan snart igen. 🙂
Vi hörs!
Åsa