Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: markering (sida 2 av 16)

WT i Vallentuna

I söndags var det bättre väder, om än rätt kallt på förmiddagen. Jag var funkis på nkl-ruta 5 och gjorde tävlingen på eftermiddagen. Ett bra system att alla som vill delta ska vara med och funka.

Lunch med grillad korv och varm blomkålssoppa värmde gott. Tack Sara, för den utmärkta sopptermosen!

Vi inledde på ruta 5 med ett kort fotgående, en markering som skulle lämnas, förflyttning, en dirigering ut i snårig terräng, sen ta markeringen från den nya positionen. Ingen av linjerna var spikrak, men terrängen inbjöd inte heller till det, men möjligen fick vi lite avdrag för detta. Annars inga konstigheter, sade Lakrits. Vet tyvärr inte vad vi fått för poäng på de enskilda rutorna, för jag har inte sett någon sådan resultatlista. (Är det nån som sett en så meddela mig gärna!)

På ruta 1 stod man precis uppe vid vägkanten och skickade. Där hade man ett snett fält man var tillåten att hålla sig i. Man stod relativt rakt för att titta ut över den markering som kastades, men när man skulle ta dirigeringen fick man vrida sig till klockan sju i förhållande till tillåten startposition. Knepig terräng, inget långt avstånd, men något gjorde att alla hundar inklusive Lakrits drog sig ner åt höger. Fick blåsa stopp och Vänster. Markeringen var inga problem så jag gissar på några poängs avdrag här för blåsandet.

Ruta 2 var en dubbelmarkering där den första kastades bakom ett vattenfyllt dike och den andra strax framför. Jag förstod hur de fallit, men missbedömde sedan Lakrits djup lite på grund av knepig terräng. Blåste lite på första (den bakre) men fick in den rätt snabbt. Där sade domare Gunilla sedan att hon tyckte vi gjort ett bra arbete. Den främre var den jag missbedömde. Lakrits var längre bakom diket än jag trodde och jag fick blåsa en hel del för att få honom till rätt ställe. Sedan hade vi vinden i ryggen och jag trodde att han skulle få hjälp av den trots att han var lite långt ut, men så var inte fallet. Vinden måste gått på annat sätt än jag trodde därborta. Rätt mycket blås som sagt, och Gunilla sade efteråt att den delen fick vi inte så många poäng på. Det förstår jag.

När jag kom till ruta 3 var det alldeles tomt där och jag välkomnades ensam av domaren, som pratade en massa om att det var en dubbelmarkering där den närmaste, först kastade, skulle in först för den var skadeskjuten. Men att man skulle få avdrag för om man blåste eftersom hunden ”inte ska springa över vilt”. Detta snack gjorde att jag övergav mitt tidigare beslut att blåsa om jag trodde han skulle rasa förbi. Dumt! Jag ska aldrig mer lyssna på sånt dumt domarsnack! När jag kom upp till startplatsen såg marken ut så här: vinden i ryggen, två stora rejäla stockar rakt fram och apport 1 kastades precis bakom den andra, vilket innebar att det inte blev någon vittring från den. Apport 2 kastades rakt fram i gattet i exakt samma linje men längre bak. Precis efter stockarna vek marken nedåt så man tappade hunden ur sikte. Allt detta sammantaget gjorde ju att jag borde ha hört starka varningsklockor inom mig. Men jag var så uppfylld av vad domaren sagt, plus att jag sett startplatsen bara just när jag ställde upp, att jag fattade helt fel beslut. Jag bestämde mig för att lita på att Lakrits skulle ta nummer 1 på egen hand. Så här i efterhand kan jag säga att så snart han passerat stockarna på höger sida (utan att hoppa) och jag insåg att han går på tvåan, var det för sent att blåsa. Han var redan utom synhåll. Han plockade mycket snyggt och prydligt in tvåan och kunde i rimlighetens namn inte alls veta att han skulle göra annat. Men nollan var ett faktum och jag behövde inte ens försöka få in ettan.

Annika berättade efteråt att hon varit klok nog att efter båda kasten rikta om Cheysie aningens aning åt vänster. Det var tillräckligt som indikation för Cheysie att ta ettan först och hon hoppade över stocken och levererade prydligt. Smart tänkt där! Inte undra på att ni kammade hem förstapriset! Grattis igen!

Ruta nummer 4 var nere i vassen hos Peter. Det var också en dubbelmarkering. Här stod man så att både förare och hund hade lite träd framför och vi fick noggrant ställa upp oss så att vi hade en liten glipa mellan träden för att se kastarna. Det var två kastare som stod rätt nära varann och kastade åt varsitt håll, först höger och sedan vänster. Lakrits hade markerat båda och sprang rakt ut mot vänstra nedslagsplatsen, men hade antingen otur med vinden eller så sprang han aningen kort, för han hittade den inte.  Han cirklade runt och jag lät honom hållas. Ingen mening att blåsa där för jag som förare såg inte bättre var den fanns. En ruta där man var tvungen att lita på hunden. Cirklarna blev större och han råkade på tvåan och kom in med den. Nu var jag tydlig och riktade ordentligt om honom mer åt vänster och på nästa skick sprang han praktiskt taget på den och lämnade av snyggt. Peter tyckte vi gjort ett bra arbete och berömde att jag så tydligt ställt om honom. Vi måste ju fått några poängs avdrag för allt cirklande, såklart.

Totalt hamnade vi på 59 poäng. Borträknat ruta 3:s nolla tappade vi alltså 21 poäng på övriga rutor, och där tror jag ungefär hälften ligger på ruta 2, sen gissningsvis 3–4 poäng vardera på övriga rutor, något mindre kanske på femman som gick bäst.

Stort grattis till Annika och Cheysie som vann på 90 poäng!

Stort grattis också till Carina och Wiggo som fick uppflyttningspoäng och var bästa golden i nkl. 

Det är kul att vara med och se när det går bra för träningskompisarna, även om det inte går lika bra för egen del. Men ingen skugga faller över Lakrits – han jobbade på jättebra och missarna är mina egna. Det allra bästa jag har med mig härifrån, som jag är supernöjd med, är hans lugn vid sidan, fina fotgående, fugna avlämningar utan tillstymmelse till hopp. Den banan ska vi fortsätta på!

Premiär för vattenträning med båtiläggning

På lördagen var det premiär att lägga i Annikas nyinköpta flatbottnade roddbåt. Det visade sig vara en knepig rackare att hålla styr på med alldeles för långa åror och Annika fick ett styvt jobb att lägga ut tre dirigeringsdummies i vassen vid en liten ö i Garnsviken. Det blåste lite från höger, det enda håll man kunde ro åt för att kasta eventuella markeringar och Annika rodde ut en bit bortom ön. Eftersom dessa snabbt skulle driva in mot dirigeringsön låtsaskastade hon en markering som föll ner i båten igen och jag skickade Lakrits på ett Ut mot båten ifrån iläggningsplatsen. Han hoppade i utan tvekan och simmade kraftfullt ut mot båten, gled lite åt vänster, men inte farligt mycket. När han kommit i höjd med ön blåste jag stopp följt av Vänster och snart fyndade han en dummy.

Jag bytte plats och skulle skicka från ett lite svårare igångsställe för att hämta in den tidigare låtsaskastade markeringen. När Lakrits var på inväg hade Annika droppat den i vattnet så att den nu guppade på sin väg åt vänster. Jag hade trott att han skulle minnas kastet, men nu var det svårt att få i honom, och först på tredje försöket hoppade han i. Han simmade rakt ut, men eftersom dummyn hunnit flyta iväg en del blev det ett nytt stopp och Vänster. Detta gick utmärkt, och enda besvärligheten var alltså igången på ställe två, där det var lite vass och grenar i vägen.

Därmed ansåg jag att vi var klara med vårens premiärträning på vatten. Vattnet är kallt och vi ska inte överdriva, även om det är provdags snart.

Annika och Mona körde också motsvarande övning innan vi bröt för fika i det härliga solskenet.

Två dagar med Guy Bennett

Till Åsas olycka, men min smala lycka, blev det en plats ledig på en tvådagarskurs med Guy Bennett här i Vallentuna! Vad är oddsen för detta? Jag, som inte tänkt kursa i vår, fick plötsligt tänka om och ta chansen.

Vädret var rätt kylslaget: första dagen ändå kanske +7 och lite sol korta stunder emellanåt som höll uppe hoppet hos oss mitt i blåsten, andra dagen mer regn och blåst och +4. Isande nordanvindar som gjorde vinterutstyrsel helt nödvändig.

Ångrar jag det då? Inte det minsta. Att betala dyrt för att försöka ta sig fram i krokig walkuplinje på en sankmark i rena rama tundraklimatet var ett sant nöje.

Allt var mycket intensivt och lärorikt och jag kommer inte att kunna återberätta alla detaljer här. På torsdagen gick mycket tid åt till att från olika håll och vinklar forcera lömska trådstaket. Vi befann oss på en f.d. hästgård, så det fanns många hagar med sådana staket (avstängd el såklart). Vi introducerade staketen för hundarna så att de på någon meters håll fick ta sig igenom och få en kunskap om att de fanns där. Faktum är att om man böjer sig ner i hundnivå och kikar på att sådant staket så syns det mycket tydligare än från människohöjd i och med att hundar har horisonten mycket lägre och stakettrådarna ofta avtecknar sig mot himlen. Med den kunskapen i bakhuvudet kändes det lite bättre.

Båda dagarna ägnades åt walkups med kastade dummies, skjutna ägg och utslevade tennisbollar varvat med minnesmarkeringar och helt dolda dirigeringar.

 10404424_10153229475022390_2642564926169865308_nGuy klättrade i björk rätt som det var. Bild lånad av Anne Nerell.

Det kom ett par små pip i början av dag 1, och 1 pip dag två. I övrigt var Lakrits tyst. Skönt. Det känns som att det kommer allt mer sällan.

Lakrits klarade många minst 100 m långa dirigeringar väldigt rakt och bra. Han klarade Över (förbi dike och staket) och Ut (fram till diket). Han tog mina signaler och han var bra på att hålla minnesmarkeringar i huvudet (bättre än matte). Det vi fick jobba med var egentligen två saker: att ta staket på diagonalen och att inte glida för långt fram vid markeringarna.

Vad gäller staket på diagonalen borde han gått igenom där jag pekade, men han sprang istället utmed staketet. Jag blåste stopp och dirigerade till vänster. Då gick han igenom. Sedan blev det några blås till för att få honom i rätt position för att hitta dummyn. Här tyckte Guy jag borde tagit tillbaka honom istället så snart han gick ur den tänkta dirigeringslinjen och börja om, kanske lite närmare, ända fram till stängslet om det behövdes. Viktigt: tänk på vad du tränar på, inte att hitta dummyn i första hand! Detta vet jag ju, men det är så lätt att i stundens hetta ändå jobba vidare.

På fredagen var det en lång dirigering bort till ett staket. Innanför vid ett jakttorn låg ett dirigeringsområde. Där började han också vela framför staketet. Jag tog tillbaka och gick framåt kanske tjugo meter innan jag skickade om. Nu gick han rakt igenom och fyndade en boll. Jag lade tillbaka bollen och gick tillbaka till linjen. Nån annan hund gjorde något emellan och sedan skickade jag på nytt. Nu hade han en klockren linje rakt igenom staketet. Av gammal vana blåste jag stopp, ångrade mig genast (för han visste ju att det fanns en boll där) och blåste istället närsök. Här fick jag bannor för att jag inte istället för att blåsa alls bara berömde hans fina linje och genomgång. Självklart när man tänker på det så här i efterhand.

Men många andra staketgenomgångar gick finfint och han verkar nu ha lagt sig till med ålningstekniken: åla sig under den lägsta tråden. Andra hundar hoppade i mitten eller över staketet, men överlag blev alla säkrare och säkrare på att ta sig förbi dessa hinder.

Vad gäller hans position vid mina fötter så rekommenderade Guy att jag skulle ta tag i sidskinnet och dra tillbaka honom. Det har jag nu gjort några gånger, och kanske fått en marginellt tätare position vi kasten. Han hamnar lätt lite för långt bort när vi svänger runt snabbt för att se en markering som hamnar bakåt och jag kommer att testa framöver att svänga åt andra hållet för att se om det ger en bättre effekt.

Han är långt fram även vid dirigeringar, ser i princip bara min hand, inte armen. Men samtidigt springer han så rakt och fint att jag inte är ritkigt säker på att jag vill börja bråka om det. Guys åsikt var att det kanske blir svårt att förklara för hunden att det är okej att vara lite framme vid dirigeringar, men det är inte okej vid markeringar. Detta får jag fundera lite på. Möjligen kan han ju hamna lite tätare även på dirigeringar om jag enbart korrigerar vid markeringar. Något Guy också sade, och som jag däremot definitivt kommer att ta fasta på, är att jag ska vara noggrannare med detta vid en eventuell ny valp. Det är ju långt ifrån säkert att jag kan lyckas lika bra med skicken vid ett framåtposition med en annan, kanske hetare, hund. Sant.

20150417_163826

På fredagen jobbade vi först på de övre ängarna men sökte oss på eftermiddagen ner till denna sankmark. Inte lätt att hålla en rak walkuplinje här, kan jag tala om. Bland tuvorna gömde det sig rötter och slystubbar och vattnet var väldigt olika djupt. Stark vingelvarning, särskilt som jag verkar ha fått lite problem med balanssinnet. Det gick iallafall bra och jag lyckades rikta upp Lakrits i tid för hans markering och dirigering.

20150417_163835

En del av kurskamraterna uppställda på linjen. 

Angående om hunden springer för långt på markeringar sade Guy så här:

Om hunden springer förbi och inser sitt misstag och börjar arbeta sig konstruktivt tillbaka, så låt hunden hållas.  Om hunden däremot börjar springa yvigt och tror den ska kunna jaga in dummyn genom att förr eller senare råka på den under storspring, ta in hunden och låt någon annan ta dummyn.

Guys slutord till mig ska jag försöka minnas de gånger träningen går sämre:
If this is your first gun dog you’ve done an excellent job. He is really a great dog!

20150417_163845

Lakritsremmen är just nu en guldhund. Han gör mig så glad!

WT Lidingö – vår premiär i WT ekl gick lysande!

Vi hade uselt väder med regnskurar då och då och allt mer blåst. Så till den grad att det brakade ner ett träd när vi väntade vid ruta 1. Lite läskigt, faktiskt, att se ett träd bara falla ner rätt var det var. Som tur var på en plats där det inte fanns varken människor eller hundar.

Vi började med dubbelruta 4-5: dubbelruta med walkup. Lite oroligt fotgående och lite blåsande. 13 resp 15 poäng.

Ruta 1: dubbeldirigering. Lite blås på den första men andra var spik. 17 poäng.

Ruta 2: en störning som skulle ligga, sen en dirigering som han spikade. Därefter blev det strul med att få in markeringen som han uppenbarligen aldrig sett. Fick blåsa på honom utom synhåll. Men in kom den. 13 poäng.

Ruta 3: vår sista ruta, tillika den ruta som var dold till slutet poängmässigt för att hålla uppe spänningen. Vi spikade ruta 3! Det var en markering som skulle ligga. En markering till nedanför en ravin – den plockades in av en funktionär. Sen skulle vi börja med att skicka på en dirigering mellan dessa markeringar i en ganska snäv vinkel. Han ville vänster men jag hade is i magen och nejade och riktade om. Sen rakt skick ut. Inget blås, utan han bara sprang ut och hämtade. Sen skick på vänstra markeringen, också utan blås. Snygga avlämningar. Så inihelvete glad över det avslutet! Min bästa elitpojke! 20 poäng. Vi var det enda elitekipaget som fick full pott på den svåra rutan!

Totalt: 78 poäng och en femteplats. Jag är jättenöjd med hans premiär i elitklass på WT. Nu gäller det bara att vi grejar de där retliga ettorna på b-prov ökl också …

 

bild_elitresultat

Thorsvi-WT på Lilla Träskaten

IMG_9776Nu finns bilder av varierande kvalitet att titta på. Jag försökte börja med en bild där föraren syns följt av ett antal bilder på hunden, detta för att göra det någorlunda möjligt att identifiera era adepter.

***

Idag var det Thorsvi-WT på Lilla Träskaten, premiär för oss i elitklass.

På förmiddagen fotade jag en del och hade mingelhunden Kasper med som allmän maskot. Lakrits startade på eftermiddagen.

Vår första ruta var nr 4: en markering i ruffen på andra sidan ett dike. Vi skulle stoppa hunden på väg ut mot markeringen och istället ta in en dummy som låg i vattnet i diket. Sen skulle markeringen in efteråt. Han tog stoppet jättebra, tvekade sen lite inför närsöket innan polletten ramlade ner. 17 poäng med lite avdrag för att Lacke var orolig vid sidan. Han var speedad vid första rutan och ville hoppavlämna.

Ruta 5: Kort fotgående först. Det kastades en markering snett åt höger som skulle ligga som störning. sen skulle en dirigering snett åt vänster in först. Vi stod till höger om en pinne, och när jag riktade om honom mot dirigeringen hoppade han till vänster om pinnen. Jag hade ställt upp oss för tajt mot pinnen. Med pinnen mellan oss skickade jag och det gick bra ändå. 16 poäng.

Ruta 1: Längre fotgående runt en kulle. Sen lång dirigering i en smal gata in i skogen. 17 poäng.

Ruta 2: Vi ställde upp i vänsterkant av en bredare startplats och såg en markering. Vi flyttade oss sedan lite åt sidan någon meter åt höger och tog en sned dirigering som han spikade. Inget blås alls. Tyvärr bar han den in som en cigarr. Ännu mer tyvärr så gjorde han en liten lov till en låg gran när vi skulle flytta oss tillbaka till plats 1 för att hämta in markeringen. Jag måste ha nageln i ögat mer på honom i såna lägen och ha honom ordentligt under Fot/Nära. Nu sade jag enligt åhörarna bara Kom här Lakrits (som på träning). Denna supermiss kostade oss många poäng! Markeringen spikades också, men vi slutade här på bara 5 poäng. Jag gissar att vi förlorade minst 10, kanske ännu mer, på pinkningen. 🙁

Ruta 3: Det kastades en trippelmarkering, varav vi skulle ta in två som fallit ganska nära varandra, men strunta i den tredje som fallit mer åt vänster. 17 poäng.

Totalt 72 poäng. Hade han inte pinkat är jag rätt säker på att vi haft minst 82 poäng, så det känns ju rätt surt och onödigt.

Lite mer ordning-och-reda-träning tills på söndag då det är dags för skarpt läge med WT Lidingö!

De bilder jag fotade kommer på en länk här så småningom.

Avslutningsvis var det väldigt kul med ett Thorsvi-WT och om det funkar att arra det igen vore det en rolig ny tradition!

Träna bort oro i linjen

Jag har nu varit med på en a-provsträning hos Jenny och Helene där syftet var att få många skott i drive när vi stod på linjen, men hämta få (om ens några) apporter. Började hunden hoppa, bli orolig eller pipa skulle man korrigera, koppla upp och ta en promenad bort från aktiviteterna, sedan tillbaka igen.

Lakrits har ju dock ett annat problem än det vanliga i linjen: istället för att gå upp i varv som en varvande Maserati kan han bli låg. Ibland kommer det då små pip, dock milsvid skillnad mot hans ungdomsbröl. Jag tror att detta har grunden i att han blir osäker på främmande ekipage.

Frågan är då: blir det inte snarare en belöning för honom om jag går bort från linjen när han piper av osäkerhet? Då slipper han ju undan dem han är osäker på.

Jag har anmält mig till en gång till, men kommer nog då att korrigera honom vid minsta pip genom att konfrontera honom ansikte mot ansikte och säga ifrån ordentligt, men jag kommer att stanna kvar vid linjen. Ha med godis och belöna när han står tyst och lugn och fin som jag ofta gjorde när han var yngre.

Mitt mål med denna träning är ju att han ska uppleva vistelse i linjen som en lugn och trygg och trevlig plats där man emellanåt får lov att arbeta.

Hans tysta pip och allmänna oro kommer i början och han blir sen allt lugnare vartefter träningen går. Han hämtade flera apporter på ett bra sätt.

Tillbakablick på 2014

Träningsåret 2014

När jag ser tillbaka på 2014 hade jag hoppats att detta år skulle innebära en eller två ettor i B-prov ökl. Serierna 2-2-0-0-0 (2013) och 3-2-2-2-0 (2014) visar ju på en viss förbättring, men det är framför allt söket han faller på.

En höjdpunkt under året var lagtävlingen WT Tullgarn där Sara W, Ellis L och jag gick till final och hamnade på 8-plats. Likaså gick det jättebra på WT i Gagnef i ökl, där vi på något poäng när snuvades på finalomgången. Jag är även sjukt stolt över att Lakrits klarade sitt KKL.

 

Vi har fått delta i ett antal andjakter och en fasanjakt under hösten. Gärna fler sådana, det var jättekul.

Bokåret 2014

Jag lanserade e-deckaren Den gula giraffen i början av året och åkte till Bokmässan i Göteborg med den i slutet av september. Jättekul upplevelse!

Torsholma 2014

Jag blev förvånad när jag tittade tillbaka och insåg att carporten inte funnits längre än sedan januari. Det känns som jag haft den länge nu. Elen till carport och lykta i trädgården fixades också, liksom den fina gärdesgården. I mars tog jag ner ett antal aspar samt beskar äppelträden, och inte förrän nu i höst har jag kunnat ta hand om vedhögarna efter att vedboden äntligen kommit på plats. Fick också en ny luftvärmepump installerad till hösten – detta har lett till en mild inledning på vintern. Inget ont som inte har något gott med sig.

Inför 2015

Jag skrev i juli 2014: ”Måste nog jobba mer med de självständiga bitarna ett tag framöver.” Det gäller i högsta grad fortfarande. Vi behöver nöta svåra sök där han verkligen får ligga i och jobba. Inte stanna upp och fråga eller börja pinka när det blir för svårt.

Markeringarna går bättre, men där har jag på sistone noterat att han har svårt att avståndsbedöma de kortare markeringarna och ofta springer för långt. har tränat en del med kast av stora dummies och byte till små för bättre noggrannhet, och det är något vi ska fortsätta med.

På dirigeringssidan är det framför allt långa sidotecken som behöver nötas. Även långa raka linjer kan bli bättre.

Det vore roligt att göra ett nytt försök på A-prov, men då måste han tränas mer i att gå på linje, gärna med okända hundekipage, utan att påverkas mentalt. Likaså vill jag träna mer vatten, särskilt svåra igångar som är en liten akilleshäl för honom. Han behöver bli tryggare rent allmänt i olika delar innan vi testar igen, helt enkelt.

Trevlig vattenträning

2014-09-18 09.53.38

Igår hade vi nyttig, trevlig och effektiv vattenträning. En hel del svårigheter erbjöds med de kluriga stenhällsöarna. Den sneda dirigeringen blev lite för svår men annars var Lakrits riktigt duktig.

KKL

Det började med avresa i arla morgonstund med dimman liggande tät som en lovikkavante. Jag var glad att ha motorväg rätt många mil innan det blev landsväg och till sist grusväg långt in i Sörmland.
Vi var 4 ekipage som skulle prövas och möttes av god planering med fem utskrivna såtkartor till alla deltagare. Snart var vi på plats på första såten där vi stod i bakkant nära en vägg av energisalix och dammen snett framför på andra sidan en låg kulle. Vid kullens fot stod en duktig skytt.

Lite till höger om oss stod en reguljär apportör som hela tiden hade kontakt med vår domare Roger Westerman om vem som skulle ta in vilken fågel. En bit till höger om denne kille stod en annan apportör, utom synhåll för oss, och hon hade tyvärr inte samma insikt om att vi befann oss på platsen.


Bugle fick man lära sig när man pluggade engelska, bara för uttalets skull, inte för att ordet skulle komma till så stor praktisk användning. Men ett sånt här jakthorn brukades idag som markering av dagens start och slut samt de enskilda jaktsåternas start och slut. Mycket trevligt!
Det sköts lagom mycket på denna första såt och Lakrits fick ta in en markering och en dirigering. När det var avblåst – med riktigt gammaldags jakthorn, trevligt! – gick vi ner för att söka av vassen och Roger hade fått en rapport om att det fanns en två–tre fåglar där inne. Det blev många tomsök och allt tyngre mentalt för hundarna. Lakrits gick ut en bit i den ganska grunda vassen, men inte så långt att man hörde något plaskande. Kanske låg vinden så att han var säker på att det inte fanns något längre ut, men både jag och domaren tyckte insatsen var lite svag. Inget fynd av någon hund.

Vi gick vidare till vassen lite längre fram och Lakrits fick en ny chans, Här var vassen djupare och nu tog han för sig mer av marken och kom in med den enda fågeln som hittades i detta område. Det stod nu helt klart att apportören bortanför oss hade fått in alla kvarrapporterade fåglar utan att detta kommunicerats. Trist start på provet att bara köra en massa tomsök på hundarna! Roger tyckte iallafall att Lakrits tagit upp sig på andra vassområdet och det kändes ju bra. Vi fick göra flera skick in i denna ganska stora vass och han bad mig gå lite utmed vassen. Här kändes det riktigt skönt att ha Lisa Falcks eftersökskurs i ryggen. Båda jag och Lakrits visste vad vi höll på med.

Vi fortsatte till såt 3 (hoppade över såt 2) och väntan blev precis så lång att jag hann besöka en buske och mata/vattna upp Lakrits lite inför fortsättningen. Ett bra tempo med andra ord.

Nu fick vi stå på en höjd med god utsikt över dammen och flera skyttar. Det fanns en spång nästan rakt framför oss över till andra sidan där det också stod skyttar och fanns hundar utplacerade. Till vänster fanns ett vassdike, ett rätt stort buskage som övergick bortåt i vass utmed dammkanten.

Här blev det rena krigsscenariot. Det pangades för glatta livet och föll fåglar som manna från himlen. Trots denna intensiva miljö satt Lakrits lugn, tyst och stadig hela tiden och bara tittade koncentrerat på allt. Han fick ta in flera ganska långa markeringar som både Roger och jag såg att han hade koll på. Han spikade dem och var verkligen på markeringstopp!

Sedan bad domaren att vi skulle ta in en dirigering en bit snett ut till vänster på vattnet, utanför buskage och vass. Lakrits hade svårt att ta den önskade sneda linjen (något att träna på framöver!) utan sprang mer till vänster så han fick en rak linje över diket. Därmed hamnade han vid buskageområdet. Jag dirigerade Höger, men han fann en fågel på närmare håll och kom in med den. Jaha, sade domaren, kan du dirigera honom till rätt fågel nu? Jag gjorde ett nytt skick och försökte rikta tydligare, men han gick likadant som förra gången. Jag blåste Stopp och dirigerade Höger men innan han var framme damp det ner en ny fågel som han plockade istället.

Vi fick ju inte oväntat samma uppdrag en tredje gång och nu fick vi in fågeln, dock samma lite krångliga väg som tidigare. Lakrits hade ju kört in sig på den rutten, liksom…

Sedan fick vi ett par uppdrag att hämta in fågel som fallit i det glesa skogspartiet på andra sidan spången och jag gjorde ett därsök på den uppgiften. Dirigeringen gick utmärkt, men sen blev han kanske lite storsprungen i själva söket. Andra gången vi var däröver bestämde jag mig för att nu fick det vara nog sprunget och dristade mig att blåsa Stopp och sedan Vänster närsök. Och det gav utdelning med en uppfångad pippi precis i strandkanten. Den hade Annes hund suttit och hoppats på en längre stund, meddelade hon. Hehe.

Här blev det alltså ganska mycket fågel intaget under jakten och efter avblåsningen bad Roger de två hundar som inte var med i gemet längre att eftersöka åt höger. Där hade det fallit mycket fågel. Anne och jag fick följa med Roger bort åt vänster till vassområdet på andra sidan vassdiket. Han fick information från en kille på den sidan att det skulle finnas två–tre fåglar i den vassen nära en asp.

Jag fick börja och skicka Lakrits: Ut till aspen, Stopp, Närsök. Han drog sig genast åt vänster, och just som jag tyckte att nu hamnade han för långt från aspen så dök han upp med en and i munnen.

Jag fick skicka igen, och försökte hålla mer höger, men han drog sig oundvikligen till vänster, men kom så småningom tillbaka tom. Annes tur. Inte heller hennes hund hittade något i angivet vassområde, utan drog sig också åt vänster och lyssnade inte helt på alla signaler längre, trött i mössan. Roger gick ut och inspekterade området kring aspen och konstaterade att det faktiskt inte verkade finnas någon fågel där. En reguljär hund skickades också på samma område men kom ut på andra sidan tom. Kändes rätt skönt.

Lite retligt för oss var ju att de båda andra hade fått inte mängder av fåglar på sin sida, medan vi som fortfarande prövades fick klen utdelning.

Roger samlade ihop oss på ängen och meddelade att han tyckte att Lakrits jobbat upp sig så bra att vi klarade oss. Annes hund hade gått bäst idag och klarade sig också. Kul!

Det var en skön känsla att kunna köra tillbaka till lunchstället och veta att nu kunde man slappna av och bara njuta av resten av jaktdagen.

FB_IMG_1410521549862
Pustar ut efter förmiddagens KKL-start.
Såt 4 blev en ganska lagom fortsättning för oss efter lunch. Vi stod i bakkant på en stor gul betesäng rätt högt upp på en kulle och såg skyttar och hundar rätt långt ner på andra sidan. Långt bort skedde den mesta actionen. Jag såg tidigt en fågel falla långt ut på ett grönt fält på andra sidan ett stängsel och noterade att ingen annan verkade ha sett den. Lade den på minnet till senare. Sen föll det en fågel precis vid stängslet som Lakrits markerade och han fick plocka in den. Lite senare föll en till åt samma håll, men på andra sidan stängslet bakom ett taggigt buskage. Eftersom jag räknade med att han nu visste att det fanns ett stängsel där skickade jag honom på den också. Han stoppade vid stängslet/buskaget och såg det som en vägg. Jag försökte pressa ut honom och till slut löste han det (inte helt optimalt) på egen tass genom att springa runt åt höger så han kom bakom och fick fatt på en fågel. Jag var inte hundra på att det verkligen var rätt fågel, så när det var avblåst promenerade vi fram till väggen och jag skickade igenom. Han kom tillbaka tom, så troligen hade han plockat rätt and ändå. Jag skickade också på ett förutsättningslöst sök på ängen bakom oss för den händelse det dumpit ner nån fågel där som jag missat. Det blev också tomskick. Sen var det då fågel ute på det gröna fältet. Jag tog med honom bort till stängslet så det ungefär blev en rak punkt med hänsyn till vinden. Mindes ju inte exakt hur den landat, men det blåste från rätt håll, så jag tyckte att det fanns goda chanser att han skulle fånga vittringen. Jag lyfte upp tråden åt honom, riktade in honom och skickade Ut. Fullträff! Han sprang rakt ut, fick vind, tvärvände och plockade den. Jag blev riktigt stolt över min hund där!

Tre fåglar var rätt lagom fångst direkt efter lunch. Dags att byta såt och vi körde bort till femman. Här låg dammen lite lägre med vasskant åt bilvägen. På andra sidan vägen fanns ytterligare en damm, så det var naturligt att tänka sig att fåglarna skulle flyga vidare över vägen och bort dit. Några placerades ut vid denna vasskant medan vi var fyra som gick upp på andra sidan ett brunplöjt fält till höger om dammen. Där gick en grusväg i allé bortåt, parallellt med dammen. Sett från dammen så var det en inte alltför bred vasskant mot oss, sen det ganska breda bruna fältet som sluttade lätt upp mot oss och avslutades med en lutande gräsremsa upp till vägen. I denna grässlänt placerade vi ut oss med några alléträds mellanrum och kunde nu slå oss ner i denna inbjudande slänt.

2014-09-12 14.38.27 2014-09-12 14.38.34

Vasskanten till vänster om denna bild vette ut mot vägen och nästa damm. Åt höger var det en smalare vasskant som sträckte sig utmed dammen. Det här området som syns på bilderna var vårt arbetsfält och det var en ganska bred finplöjd åker från vårt position fram till dammkanten. 

Det här var verkligen den perfekta avslutningen efter en dag stående i full sol ute på fälten. Nu satt jag och Lakrits tillsammans sida vid sida och betraktade skådespelet nedanför oss. Jag hade ju samma ögonhöjd som honom, och kunde se precis vilka fåglar han markerade. Ibland såg jag att en annan hund skickades på den fågel han markerat, men rätt var det var damp en annan ner som han också såg och då skickade jag sittandes med Feldy. Inga problem att ta emot sittandes heller och han satte sig automatiskt vid min sida för att åter speja ut över landskapet. Det här var den ultimata känslan av ett samspel mellan mig och min hund, vi hade full kontakt och samförstånd om vad som skulle ske. Ett riktigt guldögonblick att minnas!

Vid ett tillfälle då han var ute och sökte i vasskanten långt där nere damp det ned en and bara tio–femton meter från mig. Den var skammad och kravlade sig i säkerhet. Jag höll ögonen på vart den tog vägen och undrade när den där hunden skulle komma tillbaka, nu när jag behövde honom. Jag såg att den lade sig att trycka invid ett alléträd utan att gå upp på grusvägen, så jag reste mig, och när Lakrits kom in tog jag honom smygande med mig bort till trädet. Och där låg den, tryckt intill trädstammen, precis som en av alla dessa otaliga dummies vi envisas vid att placera intill trädstammar (har alltid tyckt detta är lite onaturligt). Jag pekade ut den för Lakrits och bad honom ta den. Tjoff, så var den infångad. Där fick jag nog lite pluspoäng av killen.

Resultatet på den här sista såten blev sex vilt under skyttet och tre efteråt nere vid vasskanten, dit vi gick ner när det blivit avblåst. Jag lät Lakrits söka av vassen rakt framför oss, och sen gick vi åt höger, där jag sett att det inte fallit så mycket. Mest för att… Och detta visade sig bra. En annan apportör hade heller inte sett något falla där, men hennes hund kom in med en fågel, så jag skickade Lakrits också. Han plockade in två till där, och hennes hund tog nog också någon. Vår teori var att de skadade fåglarna kommit bortifrån dammens högra sida, där det också stod skyttar och hundar, hade följt vinden i riktning mot den räddande dammen på andra sidan vägen och nu sökte skydd i denna lugna del av vassen. Bra alltså att ha i minnet inför framtiden: även om det inte dumpit ner fågel på ett ställe i vassen kan det ha smugit sig in skammade där.

Jag är verkligen helnöjd efter denna jaktdag. Dels så klart att ha klarat KKL:en men också rent generellt Lakrits fina arbete. Och inte minst vår guldstund där vi satt tillsammans och bara njöt uppe i allén.

2014-09-12 14.42.46 2014-09-12 14.42.47
Sittande apportering ger fina kameravinklar. Lite motljus i den lågt stående eftermiddagssolen.

B-prov ökl i Nässjö

Så var det dags igen. Förra årets försök på ökl-provet i Nässjö slog inte så väl ut, men det var trevligt och välarrangerat på alla sätt, så vi gjorde ett nytt försök i år. Det slutade med ett andrapris.

Serien 2-2-0-0-0-3-2, kan det vara ett tips på lottorad, kanske? Det känns som det är hög tid för ett par ettor nu.

Lacke gjorde en perfekt inledning med dubbelmarkering uppför en brant backe och sedan två korta linjetag på land. 
Vi fick pausa och tog sen de båda vattenmarkeringarna bra. Ny väntan inför söket. De 3 första kom in snabbt, sen blev det segare och han sprang ur området ett par gånger så jag fick blåsa tillbaka honom. Detta kallade domaren senare att jag ”manade på” honom. det var ju inte därför jag blåste, men jag håller med om att effektiviteten gick ner där i värmen. 
Vi avslutade med vattendirigeringen och där drog de gamla markeringarna och vinden honom åt vänster så det blev lite omständligt där. Det verkade dock inte belasta, utan det var söket som gjorde att vi hamnade på ett 2-pris.

2014-07-26 09.16.09

Markeringsviken: första i vattnet ungefär mitt i bild, andra i vassen till vänster, vilket ledde till mycket landspring.2014-07-26 09.16.34

Här är söket i full gång åt vänster. Detta blev Lackes fall.

2014-07-26 09.20.48Samma vatten, lite mer åt höger. Under den nerhängande alen (?) låg dirigeringen. Det blev stor dragning mot tidigare markeringar för många hundar.

2014-07-27 20.23.50I den muntliga kritiken sade domaren att Lakrits behövt ”manas på” i söket. Han försvann vid ett par tillfällen bort bakom åskådarlinjen (i riktning mot därifrån vi kom där landmarkeringarna och -dirigeringarna hade varit). Nu manade jag inte på – jag tog in honom med inkallning och Stopp och sade därefter Sök igen. Kanske får man inte det? I vilket fall tar detta ner hans spontanitet lite, tror jag, att det fria söket inte längre är så fritt. Gillar inte att behöva blåsa på honom i dessa situationer, men hur kommer man ifrån det?

 

 

Äldre inlägg Nyare inlägg