jaktlabrador | Skogsstjärnas hundblogg

Kategori: jaktlabrador (sida 12 av 58)

Liten analys

10 maj 2013 / hundadmin / 5 kommentarer

Tankarna snurrade som en centrifug igår kväll och idag vaknade jag med värsta baksmällan trots avsaknad av Aberfeldy.

Så här i efterhand kan jag säga att jag inte kunde gjort något annorlunda om jag fått göra om provet. Det är precis så här vi är i våra bästa stunder. Att det sen inte riktigt räckte ända fram till ett förstapris beror helt enkelt på Lakrits utbildningsnivå. Det blev lite svårt med vattnet, framför allt.

På grund av den sena våren har vi ju inte kunnat träna vatten något nämnvärt. Vi tränade i onsdags och vanliga dirigeringar gick bra. Det som inte har tränats är gårdagens upplägg med markeringar i så snäv vinkel till dirigeringen. Sånt har vi tränat på land, men det är bra mycket svårare att få till på vatten. Så det står högt upp på agendan nu.

Angående söket kan jag bara hålla med domaren. Har sett precis samma tendenser nu på sistone i sökträningen. Han är storsprungen. Brukar i och för sig ha näsan med sig, men lite bättre sök i närområdet vore önskvärt. Om man tittar tillbaka på nkl-proven finns det inga såna problem där, utan detta är något som hänt efter vår Frankrikeresa. Det blev ju ett ganska långt sökträningsuppehåll där, lyckades få till ett träningstillfälle i Bourgogne. Och när vi kom hem så hade hans sökbeteende ändrats lite. Jag har jobbat en del med det, men helt uppenbart inte tillräckligt. Nu behöver vi lite övningar som gör att han koncentrerar sig mer på närområdet innan han söker sig ut. Ska man vittra in ett djupt område, men bara lägga tennisbollar nergrävda i framkanten? Eller vad har ni för tips och idéer?

Märta skriver lite om provdagen i sin blogg. Tack för det snälla omdömet!

Stark tvåa på Herrängsprovet!

9 maj 2013 / hundadmin / 2 kommentarer

Upp kvart i sex, ankom till Herräng i lagom tid för att promenera med Mona ner till provsamlingen och anmäla mig. Sen gick jag tillbaka med Lakrits så han fick vänta i bilen. Det var en kvarts promenad i vardera riktningen, så det gällde att planera noga när man skulle ta ut hunden. Tittade på flertalet ekipage på förmiddagen, inklusive Mona med Mixa och Annika med Mackan, och kunde konstatera att bl.a. landdirigeringen såg mycket knepig ut.

Samling där domaren går igenom provupplägget.

Mona och Annika går ut till startplatsen. Ingen publik släpptes över spången.

Mona och Annika går på linje och stannar två gånger för varsin landmarkering.

Mona och Annika får veta hur domaren Lars Johnsson dömt deras prestationer.

Sista ekipaget hoppade jag över och gick istället tillbaka till bilen, som nu var varm och solig (hade öppen baklucka och öppna fönster, så ingen fara). Jag svalkade av Lakrits med lite vatten både utanpå och inuti. Han vill ofta inte dricka på dagen, så jag fick lura honom genom att lägga godis i vattnet. Sen åt jag en snabb lunch och fick sällskap tillbaka till hundstoppet med Annika och Cheysie. Lika bra att de fick promenera tillsammans så inte Lakrits skulle reagera på att hundkompisen fanns i publiken när han skulle ta näraliggande apporter. Det visade sig att sista ekipaget och funktionärslunchen drog ut på tiden, så Lakrits och jag satt kanske fyrtio minuter i skuggan och vilade. Eller tränade passivitet, hur man nu vill se på det. Vår parkamrat Pernilla Berggren med Viltvårdarens Ricoschett (Rico) hade vi träffat på ett par tidigare prov (Hassla och Weckholm), så det kändes lite bekant och bra. Hundarna fick ju också god tid att på lite avstånd nosa in varandra före start, så att arbeta ihop vållade senare inga som helst problem.

Provet var upplagt så att udda nummer (jag och Lakrits) fick börja med att ta den första markeringen medan jämnt nummer (Pernilla och Rico) fick ta den andra. Vid vår markering var Lakrits helt skymd av skytten, så den markeringen kastades om, och då hade han inga som helst problem att se den och ta in den snabbt och fint.

Lakrits tar in markeringen. Foto: Märta Segerström.

Sedan gick vi runt kullen på baksidan, där publiken inte kunde se något. Jag fick ställa upp för två vattenmarkeringar medan parkompisen fick ta in den första vattendirigeringen. Det sköts tre skott och kastades på de båda första. Det tredje skottet var tomt och gällde alltså dirigeringen. Jag började med att ta in den sist kastade, som låg på blankvatten ganska nära den dirigeringsö av vass som låg lite längre åt vänster. Han spikade den och tog även in den andra markeringen, som hamnat i en vassrugge längre åt höger. Sedan såg jag på parkompisens hund vilken dragning den närmaste markeringen hade när hon skulle försöka dirigera sin hund rätt ut till vassön.

Nästa moment var sök för Rico. När han kom in med sin fjärde fågel av sex (kråka, duva, and) sköt skytten ett skott åt motsatt håll och jag skulle dirigera Lakrits ut till ungefär de vita björkar som syns i vänster på bilden nedan. Lite bortom de tidigare intagna landmarkeringarna, alltså. Rico skulle fortsätta att jobba med söket medan Lakrits jobbade åt sitt håll. Jag hade ju sett vilka knepigheter en del tidigare ekipage haft när de skickat på snedden och hunden då fastnat i ett högt vassområde som är precis utanför bilden till höger så jag bestämde mig för att skicka lite mer till vänster. Jag blåste stopp innan han hann dra sig åt höger och fick ut honom över det dike och den gångväg/gräsvall som skulle korsas innan han var framme vid målet. Vinden var gynnsam och ungefär mitt på det kortklippta gräset fick han vittring. Jag blåste för säkerhets skull närsök, men han hade nog tagit den ändå. Domaren klassade detta som en av dagens bästa landdirigeringar och berättade efteråt att de haft engelsmän där som tyckt att detta område var svårdirigerat. Stolt blev jag då!

Här är det Mackan som tar sin markering tidigare på dagen.

Nästa etapp var att gå tillbaka bakom kullen till vattnet. Denna gång var det ombytta platser och jag skulle ta in dirigeringen efter att Rico tagit in sina markeringar. Pernilla gjorde tvärtom och tog in den högra markeringen först. Jag tror nu inte att det egentligen påverkade, dragningen till markeringsområdet hade nog varit lika stor om hon tagit in den först. Lakrits började iallafall med att simma ut rakt, men så vek han av åt höger. Jag var snabb med att bryta, dirigerade vänster. Han lydde, men snart vek han av åt höger igen. Matte måste ha missat nåt … Jag bröt och dirigerade vänster och till slut fattade han. Aha, vänster! Nu sam han rakt på vassön, fick vittring och plockade hem fågeln.

Till höger om ekipagen bredde sökområdet ut sig ända fram till diket i framkant i bild och upp på kullen samt längre ut i nästa vassområde till höger utanför bild. Bakåt åt vänster i bild gick landdirigeringen.

Så hade vi bara söket kvar. Han sökte bra i början och då fjärde fågeln (kråka) var på ingång sköt skytten dirigeringsskottet åt Rico. Lakrits tittade till men fortsatte sedan som om inget hänt. Bra där! Jag fick in den femte också, och skickade sedan ut honom en sista gång rakt förbi den gran där jag trodde att den sista duvan låg. Tyvärr fick han inte vittring av den, tror den var väl undanstoppad i den yviga granen och antagligen kom det ingen vindpust just när han passerade. Sen började han söka sig allt längre bort och till slut sade domaren att nu är han på andra sidan sjön. Det räcker, jag har sett nog.

Jag fick ägna en del tid att blåsa in honom därbortifrån, fick gå tillbaka bakom kullen för att han skulle höra mig. Till slut kom han tillbaka, lite motvilligt. Jag belönade hans sökförsök med en godis och kopplade upp.

Resultatet då?

Jo, jag är jättenöjd med vår första start i öppen klass. Vi fick femmor på allt utom Sökarbetet B2 och Dirigerbarhet Vatten där vi fick fyror.
Den sammanfattande kritiken:

En trevlig hund att se i arbete. Bra dirigering på land, bra markeringar och ett hyfsat sök, men täcker inte av delar av marken. Något omständlig vattendirigering, därav priset.

Lakrits protokoll. Se särskilt Dirigerbarhet Land: Mkt bra genomförd dir.

Nu återstår det att se om lördagens prov får ett lika svårt upplägg och om vi kan ladda om.

Hemma stod en mycket god tallrik räksoppa färdig och väntade. Det tackar jag för!

Jaktoptimisterna vid Lillsjön – ett genrep

9 maj 2013 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Edit: jag påbörjade denna text igår kväll, men så kom Grey’s Anatomy och Body of Proof emellan, och sen var det sovdags när man skulle upp kvart i sex nästa dag. Därav det underliga tempusvalet.

Idag träffades vi vid Lillsjön, tre hundar som skulle träna och två som fick vara med passiva – konvalescenten Lexus och lille Kasper. Båda Mona och jag startar ju imorgon på Herrängsprovet, så det var dags för ett litet genrep vid vatten.

Vi började med att kasta ut 6 dummies som sen fick flyta iväg bortåt höger sidas vassbukter. Turen var med oss och de hamnade faktiskt på lite olika ställen.

Funderingarna pågår angående var nånstans dummisarna ska hamna.

Vi lämnade dem därhän (hundarna hade sett alla ikasten) och gick upp en liten bit där Carina gjort iordning tre dirigeringsställen. Mona, Annika och jag ställde upp på led medan Carina kastade en dubbelmarkering till en av oss, nummer två tog en dirigering och nummer tre stod passiv. Dvs utom en gång då Lakrits missat en markering och ställde sig och frågade mig om hjälp. Då kallade jag in honom och Cheysie fick eyewipa honom på den.

Mona och Mixa står uppställda inför en dirigering.

Vi gick tillbaka ner till sjön och tog in vattendirigeringarna. Jag var mycket nöjd med hur väl Lakrits lyssnade på mina signaler ute på vattnet!

Mixa lämnar av fint från vattnet.

Cheysie tar in en vattendirigering.

Lakrits klarade sina båda vattendirigeringar med den äran. Den sista för Cheysie (långt ut) blev lite knepig, så vi pausade och fikade innan Cheysie tog in den.

Sen kastade vi i den and och trut vi haft med oss. De hamnade ju inte långt ut, men jag backade istället en bit upp på land för att få långa uppgångar med avtestning av avlämningarna. Detta skötte Lakrits med den äran.

Återgång till bilarna.

Under avdelningen roliga djurincidenter:

Först skrämde Cheysie upp två parande grodor i vassruggen när hon kom in med en apport, varpå det blev stort tumult när grodorna hamnade på lite för djupt vatten.

Sen på väg tillbaka till bilen hittar vi en död, upp-och-ned-liggande grävling. Eller … de flesta av oss såg den, andra tittade mer på blommorna. Hrrm.

Cykeltur

6 maj 2013 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Idag blev det en skön cykeltur igen. Perfekt väder för den typen av hundmotion. Jag tog Lakrits den här gången i WalkyDog medan Rolf tog Kasper i kopplet. På det sättet slipper Kasper den förhatliga selen som åker på om han ska springa med mig.

Dryga 4 km runt Ormsta. Lite knepiga situationer på tillbakavägen då alla kids verkade ha slutat skolan precis, men med ideliga tillsägelser gick det bra. Jag gick allra sista biten över vägbygget, tycker de vassa krosstenarna är otäcka att cykla på i vanliga fall och med en stark labrador vid min sida ville jag inte ta några risker. Det är för övrigt rätt bra att få varva ner lite i skritt den sista biten hem.

I vilket fall är det skönt att känna att jag kan cykla med honom här på gångvägarna, även om drömmen vore en fin bilfri grusväg.

349 Värdefull nr 122 (365)

5 maj 2013 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Det här är min värdefulla jaktlabrador som kommer in med en för honom mycket värdefull blå apport.

Bilden är tagen med 50 mm objektiv, 1/500-dels sekund, f 2,0 och ISO 100.

Ravinträning med Åsa i Uppsala

5 maj 2013 / hundadmin / 2 kommentarer

Åsa har från gång till annan berättat om flera bra ställen att träna hinder i Uppsalatrakten: i vintras var det snööverhängda djupa krondiken, nu var det istället ännu djupare och svårjobbade raviner. Det var alltså med stor optimism jag tog bilen norrut. Hinder hör till sånt Lakrits behöver träna. I alla former.

Kasper fick hänga med som allmänt söt störhund. Han ville INTE hänga med Lovisa på hennes sida om ravinen, utan fick till slut följa med oss på andra sidan. Åsas dotter var nämligen med och kastade markeringar åt oss och lade ut knepiga dirigeringsbollar. Jättebra!

Mocca hoppar över ravinbäcken.

Mocca lämnar av fint till Åsa.

Lakrits letar en av de första markeringarna. Det var jättesvårt, han tappade bäringen helt nere i den djupa sänkan som finns mellan oss.

Här ser man lite hur djupt det var, svårt att ge det rättvisa i bild.

Avlämning till mig. Kasper nosar i bakgrunden.

Den här bilden på Mocca visar hur svårt det var att se hundarna ibland, vilket ledde till lite feldirigeringar emellanåt.

Mocca fick en svår dubbelmarkering där den bortre hamnade alldeles intill den stora stenen högst upp. Efter mycket letande har hon hittat den och återvänder.

Ytterligare en fin avlämning till matte Åsa.

Lakrits tittar ut mot markeringen. Kasper får vänta bakom.

Lakrits lämnar av medan Kasper tittar på.

Mocca kommer uppför den branta sluttningen med en boll.

Vi har korsat ravinen och ska ta ett par bolldirigeringar på Lovisas sida. Sen vänder vi upp och hämtar in ett par bollar var som jag gömt på andra sidan.

När vi skulle fika nere vid stranden anslöt Cia med hundar och vi träffade på två badpojkar. Huga, vad kallt! Vi avslutade med några vattenmarkeringar till hundarna också, och det gick utmärkt för Lakrits att ta en dubbelmarkering med snygga avlämningar. Lille Troll fick också visa framfötterna med ett par fina enkelmarkeringar i vatten.

Cia med Lakrits syrra Speja och lille Makila, 6 månader.

Kurs på Storsten

2 maj 2013 / hundadmin / 2 kommentarer

Efter noggrann kontroll av Lakrits rörelsemönster bestämde jag mig för att han skulle få följa med till kursen på Storsten idag. Vi var med på nästan allt, hoppade bara över den första övningen som bestod av markeringar lite här och där tvärs över allra risigaste terrängen. Vi gick med gruppen och markerade dem, men jag skickade inte på någon. Bra övning det med, för all del.

Nästa station var skick ut till ett dike där Anita satt två vimplar som angav gränserna för bollsök i diket. Jag skickade, men han ville springa snett ut åt höger – det håll vi kommit ifrån och där alla de roliga markeringarna dumpit ner. Jag tog in och gjorde om, men med liknande resultat. Då bestämde vi att jag avstår vidare försök just nu och så fick två ekipage gå emellan. När det så blev vår tur igen (och han hade kikat lite på de andra) sprang han spikrakt ut och över diket. Blåste stopp och han stannade. Bra, för vinden kom bakifrån och jag ville nu att han skulle söka mot mig. Blåste söksignal och först rände han lite ovanför dikeskanten, men snart var han därnere. Han kom lite långt åt höger, men efter lite mekande fick han tag i en boll. Detta var egentligen dagens enda svårighet, sen gick det bara bättre.

Station tre var en utplacerad vimpel med fyra bollar nedgrävda cirka två meter ut åt alla håll. Anita sköt en markering rakt förbi vimpeln, som alla hundar fick se innan alla utom nr 1 plockades utom synhåll bakom en stor gran. Vi startade som nr 2 här och när jag skickade Lakrits på Ut var jag beredd att få blåsa i med stoppsignal. Precis innan jag fick ljud i pipan stannade han dock självmant. Han hade fått vittring på en boll! Piece of cake, sade Lakrits. Den enda som egentligen fick jobba på den här stationen var Ulrika, för den sista bollen låg lite mer i lä bakom några stenar. En jättebra övning, men den måste göras lite svårare nästa gång.

Därefter hade vi en station med fyra utskjutna markeringar medan vi stod på linje och markerade dem alla. Vi tvåbeningar hade lite knepigt att memorera dem alla och fick i läxa att träna detta. Lakrits fick som andra hund ta in den först skjutna, och från vår vinkel visste jag precis hur den skjutits. För att se vart han tog vägen flyttade jag mig dock kanske tre meter åt vänster och genast var det supersvårt att ha koll på exakt vart han skulle. Jag dirigerade något lite så han inte kom för långt åt höger, men sen lämnade jag det åt honom och han kom in med rätt apport. Bra där.

Sen tror jag bara det var en station till, en ganska stor invittrad kvadrat med 8 bollar. Var den 5 eller 7 meter i sidan? Vet inte, men väl definierad med fyra vimplar var den iallafall. Vi skickade uppifrån en lätt sluttning över ett litet dike och så var kvadraten där. Lakrits började denna gång och Anita frågade hur jag tänkte. Jag berättade att jag bestämt mig för att skicka till den vänstra kanten, eftersom vinden nu kom från höger. Sen skulle jag blåsa närsök in åt höger. Sagt och gjort. Det gick ungefär som jag ville, men han gick aningen snabbt i rutan och var nästan framme vid högra kanten innan han fick nos på en boll. Han måste rimligen ha passerat över en eller två bollar till eftersom vi var första ekipage.

Nästa skick hade två bollar tagits in, några hundar hade snopna fått avstå belöning av diverse skäl. Denna gång visste han ju var bollarna fanns, så jag skickade ungefär rakt in och blåste Stopp. Han hade redan fått nos på en, men tvärstannade ändå. Väntade ett par sekunder innan jag blåste närsöksignalen varpå han såklart bara plockade upp den och kutade tillbaka. Ett suveränt bra stopp där!

Mot slutet var det så två bollar kvar. Ulrika ville ta en och jag sade att Lakrits kunde ta den andra. Jag tyckte att Aya hade sökt bra i området (kanske lite väl fort för att få korn på dem, fick jag höra sen) så jag tänkte att det här blir svårt: att hitta den sista lilla nergrävda bollen. Jag skickade in honom och sen sökte han av området ordentligt. Jag blåste ett antal gånger om han kom fram till en kant, stoppade, skickade in honom igen med närsöksignal. Han följde alla tecken jättefint (utom en gång då han ville gå för långt åt vänster och fick ett Error av mig) så till slut sade Anita att blås nu stopp vid lämpligt tillfälle och gå fram och belöna med en kastboll. Jag lånade en boll av Tina och gick fram en bit och kastade. Den flög bra mycket längre än jag tänkt mig, så nu fick han leta en stund efter den istället. 🙂 Jag gick fram för att bistå, men han hittade den själv, och så fick han ett par korta buskast istället som belöning för det fina arbetet. Bättre avslutning kunde vi inte få.

Vid fikat fick vi ett par andra träningstips:

Skicka ut på linjetag över vatten till andra sidan och gör ett Därsök där.
Vittra in några olika därsöksområden, inte alla nödvändigtvis med boll/dummy, utan några kan vara tomma. När hunden sökt där ett tag kan man skicka vidare till nästa område, där hunden får sin belöning alternativt kasta in en belöning ungefär som det blev ovan med Lakrits.

Jag är så glad att jag vågade ta med honom dit idag och allt gick jättebra med benet. Han haltar inget nu efteråt, mer än att han kanske är lite stel precis när han rest sig upp från vila. Nu tar vi det lite lugnt någon dag och så satsar vi på träning hos Åsa på söndag. Där utlovas hopp över livlig Hågaå med branta sluttningar, ett hinder som är precis i stil med vad Lakrits behöver träna på.

Väl hemma igen ville Kasper leka med filten. Lakrits är nog lite trött, men låter lillen hållas.

Ny attack och provstart

30 april 2013 / hundadmin / 4 kommentarer

Här händer det mer än vad jag är intresserad av. Jag är lite skakig, för jag kom just in efter en hundpromenad med kopplad Lakrits medan husse hade kopplad Kasper. Ut på vår gata springer en schäfer(blandning), smiter genom spjälorna på deras järngrind, och hoppar på mina hundar.

Jag brukar gå förbi det här huset, vet att de har två skällande hundar som alltid springer fram (fast den ena tar väl hand om sina 8 valpar just nu …), men de har aldrig kunnat springa ut. Kanske den här rackaren har magrat, slank igenom spjälorna gjorde den iallafall. Det ironiska är alltså att jag brukar träna mina hundar på de här bestarna, brukar skvallerträna och ge godis när de lugnt går förbi. Nog för att Kasper kan skälla på förbipasserande han med, gårdshund som han är, så det gör mig inget. Men de kan ju stängsla in dem ordentligt!
Tror att vår hundmötesträning just fått sig en rejäl törn…

Det blev inga synliga men, men gissar på mentala, iallafall hos Lakrits. Han är ju inte den tryggaste hunden när det gäller främmande hundar sen tidigare. Och nu två påhopp två dagar i rad.

Gissa om jag vrålade på den schäfern! Den backade undan till sist med bakåtslickade öron. Då kommer matten fram och försöker blidka, säger att han inte alls är aggressiv. Så skulle hon BEVISA det genom att kalla fram honom igen! Såklart att mina hundar morrar när han kommer tillbaka. Och det skulle vara ett bevis för att det är mina hundar som är aggressiva? De har väl lite självbevarelsedrift.

Jag skällde ut henne och är fortfarande så arg att jag skakar. Grannsämjan har just fått sig en rejäl törn. Kan nog inte riktigt ta in en provstart just nu … För det fick jag just höra av mina träningskompisar, först på mess och sen på fejan. Jag har visst kommit med på Herrängsprovet den 9 maj! Jag startar som nummer 9. Känns riktigt bra, för då hinner jag titta på Mona och Märta som startar trea och fyra. Jag har ju faktiskt aldrig ens sett ett ökl-prov, så det känns mycket bra att inte starta först. Jag ser att jag tydligen har träffat parkamraten tidigare också, hon var med på samma Hassla-prov som då vi blev 1:a med HP VP; den gången med ett tredjepris för deras del. Kan ju vara bra att ha klart för sig, jag som är så kass på att känna igen folk.

Så nu gäller det att fokusera på frisk hund tills dess. Faktiskt har han haltat allt mindre under dagen. Han är lite halt när han just rest sig upp, men när vi gått korta koppelpromenader har han inte haltat alls, eller ytterst lite. De fick varsitt ben att tugga på idag för att hålla sig sysselsatta utan en massa spring. Det ena benet syns inte längre, undrar om inte Lakrits fått i sig hela knotan redan… häpp. Och den andra ligger i farozonen, för Kasper är liksom inte lika snabb i just den grenen. Just nu har det råkat bli utelåst i trädgården, lika bra det. Kasper skulle nog kunna ha ett sånt här ben i minst ett år, tills det helt enkelt blivit så tråkigt att det lika gärna kan slängas. För Lakrits räckte det alltså kanske två timmar, max. Modell ”knota” à 22 kr på Granngården, för den som är insatt.

Lunchpromenad och jack i benet

30 april 2013 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Igår träffade jag Kristina och Lukas igen och vi tog en promenad i samma skog som sist. Lacke fick skutta lös och de båda andra i koppel som förra gången. Vi väljer en annan väg den här gången och har med lite fika att inta bland de vackra stenhällarna.

Kristina tog fram godis till Lukas på sin sida (jag satt på andra sidan och såg inte det). Efter en stund strosade Lakrits runt bakom henne utan att jag funderade något på det. Han hade ju varit lös hela tiden och var lugn och fin. Lukas kände däremot antagligen att godiset var hotat och vips var fajten ett faktum.

Jag fick hålla undan Kasper som gärna ville assistera sin lillebror men till slut fick vi isär kombattanterna. På Lukas hittade vi ett pyttelitet sår uppe på huvudet mellan ögonen. Lukas hade också lite blod vid vänstra läppen, så det var ju troligt att Lakrits fått sig en törn, han med. Men jag såg inget när jag kände igenom honom och han betedde sig precis som vanligt när vi sen gick vidare på vår tvåtimmarsrunda (hade fikat efter kanske 1/3-dels väg).

På kvällen efter kvällspromenaden (då han fick kuta efter några kastade bollar och ta en dirigering i en brant backe) började han plötsligt halta lite på vänster framben. Jag kollade av honom igen och upptäckte ett litet jack (tänk hörntand) på nederdelen av hans ben, ungefär vid den övre klon. Efter att jag tvättat med klorhexidin och lindat om haltar han ännu mer. 😉

Han sov med mig i soffan innan han haltade med besvär uppför trappan för en sista kissning och sängdags. Hjälp, var det värre än jag trott? Jag sov inte superbra inatt och öppnade upp bandaget nu på morgonen efter mat och kisspromenad. Jag kunde knappt se var jacket fanns! Jag tvättade av området igen med klorhexidin och bestämde mig för att försöka ha det öppet utan linda. Han ligger nu och sover bredvid mig och har inte försökt slicka nåt nämnvärt på tassen.

Vi får iallafall ta det lugnt några dagar, så jag avstår tyvärr Issjön på onsdag. Den långa promenaden dit känns inte optimal, även om vi skulle avstå den tänkta vattenträningen.

Hoppas jag kan vara med på Storsten på torsdag, men vi får väl avvakta och se någon dag hur det hela utvecklar sig. Sen har vi planer på att träna med Åsa och Märta på söndag. Skit i helvete att råka ut för detta nu efter en lång kennelhostekonvalescens!

Fler bilder från Issjön

28 april 2013 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Rolf fotade ju också igår vid Issjön, så jag kan inte låta bli att lägga upp några av hans bästa bilder här.
Jungmans första hästmöte. Han skällde ut dem, men de var som tur var coola. Vi mötte dem lite senare en gång till, och då var han lugnare. Bra med dubbelmöte.
Koola moln som speglar sig fint i vattnet. Jungman tyckte inte dummien var värd att ta in när den låg ute i vattnet. Jag är troligen på väg för att hämta räddaren i nöden, Lakrits.
Mysig fika.
Visst missnöje över uteblivna bullar.
Rast i bortre änden av sjön. En valp behöver vila en del mellan etapperna.