Foto: Anita Weinius. Acke sitter längst fram med flämtande tunga, Lakrits strax bakom och Kasper i bakgrunden.
Anita och jag hade bestämt oss för att träffas och träna, så vi möttes på Strawberry Fields. Jag hade med apportkastaren och hon några vilt.
Vi började med att lägga ut två dirigeringsställen som båda hundarna fick titta på och sen gick vi runt till andra sidan stora diket. Anita lade ut sin kanin och de två änderna på den öppna marken bortom en trädridå på andra sidan ängen. Sen fick de ligga till sig lite medan vi började med några skjutna markeringar över diket. Först två rätt korta canvas för att kolla av läget. Jo, de var rätt lätta. Vi bytte då till ägg och Acke fick en snett över diket som han klarade bra. Jag skulle göra motsvarande till Lakrits, men den åkte iväg nåt så attans långt trots samma typ av ammunition. Han började leta för kort, ungefär där Ackes hade hamnat, och jag hoppades att han skulle söka sig ut av sig själv. Det gjorde han, men inte tillräckligt, utan han började istället att vidga området mer åt sidorna. Jag började blåsa, men han var osedvanligt olyhörd på mina signaler, så till sist fick han komma hela vägen in och så tog jag om det hela som en ren dirigering. Det krävdes ett par blås nu också, men det gick bättre, och till sist fann han den. Den måste varit bra över hundra meter ut.
Sen skulle Acke ta in en dirigering, men vek ideligen av vänster åt det gamla markeringsområdet. Vi löste upp det hela genom att jag tomsköt med riktning bort mot dirigeringsapporterna och då var det som det ramlade ner en peng. Han sprang jättefint rakt ut och plockade in den. Antagligen såg han då att det låg en till där, för när Anita sedan skulle dirigera till nästa apport en bit åt höger sprang han tillbaka till ställe 1 och tog in den apporten också. Jaja, shit happens. 🙂 Lakrits fick nu ta in en av de kvarvarande, sen lämnade vi tills vidare den andra och gick bort till söket. Acke tog in vilten i rask takt men droppade dem för tidigt. Jag tipsade Anita om att fortsätta backa mer än hon gjorde, och se på sjutton: den sista fick hon i handen! Bra där, att fortsätta backa ängen runt om så behövs, tills han trycker in den i handen, tror jag är receptet till framgång här. Och så en gigantbelöning när den väl sitter där i handen!
Anita lade ut vilten på nytt åt Lakrits, men då såg han så taggad ut att vi bröt för fika innan han fick ta in dem. De kom sen in bra, men det slog mej att han åter använde ängen framför trädridån som springyta. Nu hade han iofs sett att Anita försvann in bakom träden, men jag ska akta mej där i framtiden. Bättre att lämna minst en framför träden också till honom.
På tillbakavägen lade Anita ut en dummy synligt på andra sidan lilla diket medan jag skickade Lakrits på långt håll över lilldiket bort till skogskanten. Efter en högerblåsning där han var utom synhåll för mig satt den som en smäck. Mycket nöjd med honom där.
Acke fick ta in den sista dirigeringen på rätt långt håll medan jag plockade in snitslarna. Det blev en prima träning!
Sen råkade jag ut för värsta otrevliga äventyret. Jag passade på att åka bort till Arninge för att köpa en tigersåg när jag ändå var i trakten. Jag satte upp bakluckan med på Tullgarn nyinköpta 50 cm långa ventilationskroken. När jag kom ut igen och skulle låsa upp bakluckan hade kroken fastnat i låset! 🙁
Jag åkte bort till Statoilmacken och de provade att spruta 5-56 på låset, men det hjälpte inte. Det verkade vara ett mekaniskt fel. En smällvarm söndag. Och hundarna i buren. Jag åkte hemåt utan minsta sikt i backspegeln och funderade intensivt på vad jag skulle ta mig till. Kanske min närmaste granne, grävmaskinisten Lasse, kunde veta nån råd? Åkte upp på deras uppfart och som tur var var han hemma. Jag förklarade den prekära situationen, och eftersom de har schäfer fattade han ju direkt att hundarna inte kunde vara kvar därinne i bilen så länge. Ännu bättre var att han fattade vad som var felet. Det var kroken som var felvinklad och därför inte passade i låset, utan spärrade mekanismen. Han tryckte till med handkraft och lyckades böja kroken så den fick en annan vinkel. Och vips gick det att öppna bakluckan. Sen tog han kroken till sin verkstad och böjde lite till så den nu har en mycket bättre form som passar min backlucka. Vad tacksam jag är! Så Sara och Ellis, som också köpte samma krok, kolla med era bilar att det verkligen funkar innan ni hamnar i samma situation som jag! Puh.
Senaste kommentarer