Idag var det så strålande väder att jag lockade med mig husse ut på picniclunch i det fria. Vi tog bilen till Strawberry Fields och hittade en solig läplats för lunchen.
Efter maten lämnade Lakrits och jag husse, Kasper och ryggan och gick över fältet till ett ställe där man kan passera diket som går tvärs över fältet. Vi gick sedan tillbaka så vi kom mittemot husse, på andra sidan detta nu breda dike. Jag underskattade dock hur brett …
Vi ställde upp oss och husse kastade en markering långt där borta. Lakrits fick kommandot Feldy och satte av. Diket krävde visst plurr och siminsats, och sedan snurrade han runt kring husse några förvirrade varv. Till sist gav han upp och kom tillbaka tomhänt. Han hade väl tappat den exakta markeringen i och med sin simtur.
Vi ställde upp igen och husse kastade om. Andra skicket var han ju beredd på att få simma, men det tog ändå ett litet tag innan han lyckades lokalisera dummien. Så småningom tog han den dock och återvände fint.
Jag, cykeln och Lakrits tog oss en solig promenad. Husse tog under tiden Kasper på en riktig cykeltur. Det var andra gången vi var ute, men första gången vi gick en lite längre sträcka med cykeln.
Första gången gick vi bara på vår lilla återvändsgata. Då hade jag cykeln till vänster och Lakrits till höger, matade vid högerknäet så han skulle förstå att nu var det på den sidan han skulle vara. Vi kom upp till vändplan och snirklade oss runt där i både vänster- och högervarv. Efter ett tag bytte jag ordning så att jag hamnade längst till vänster, sedan cykeln och så Lakrits till höger. Vi fortsatte gå på vändplan och sedan tog vi oss nedför den lilla backen hem igen. Nu matade jag genom cykelramen, mitt för pedalerna, där jag vill ha honom när vi börjar cykla längre fram.
Idag startade vi i denna ordning direkt: jag, cykeln och Lakrits. Jag hade med godaste baconosten och belönade emellanåt med den genom cykelramen. Mums! tyckte Lakrits och gick för det mesta lugnt och fint vid cykeln. Dock kan han helt oberäkneligt stanna till för att ta sig en pink, och vid något tillfälle ville han gå upp framför framhjulet och byta till min sida. Det där får vi träna bort.
Vi hade några nerförsbackar utmed vår väg, och då provade jag att ställa mig på ena pedalen och glida lite utför, men det var knepigt att få honom med på att börja trava. Med matte ska man skritta. Basta. Nåja, vi har alls inte bråttom med detta, jag tar gärna en längre inkörningsperiod så han tycker att det är kul att gå där bredvid cykeln.
Utmed vår väg såg vi både blåsippor och tussilago, och nu har de även sopat både bilvägar och cykelbanorna här omkring. Härligt!
Idag sökte vi oss lite längre bort till en äng som gränsade till skogen. Jag gjorde en dirigering till en dummy inne i skogen som Lakrits var med och lade ut och skickade honom sedan dit utifrån ängen. Det gick bra, så vi gick in igen och lade dummien på samma plats en gång till. Den här gången utmanade jag honom lite för mycket genom att gå hela vägen över ängen och vända upp i nästa skogsbryn. Han sprang jättefint ut ungefär till därifrån vi startat förra gången, tittade på mig varpå jag chansade på ett Back. Jodå, han sprang ännu längre ut på backkommandot, men när han kom till skogsbrynet kom han av sig. Det blev helt enkelt för svårt. Han vände frivilligt och sprang hela vägen in till mig. Vi gick tillsammans tillbaka över ängen nästan till skogsbrynet och så skickade jag honom igen. Nu kom han ihåg var den fanns någonstans. Bara han får lite mer rutin kommer han att fixa det där som en dans, så bra såg det ut. Även om han inte lyckades idag kändes det kul att få nåt slags statuskoll på nuläget.
Sen gick vi bort till den sten jag skickat till några gånger nu, fast denna gång från ett helt nytt håll. Vi startade strax före en bred grusväg med tanken att jag sedan ska förlänga inifrån skogen, över grusvägen, bort till stenen. Från grusvägen till stenen var inga problem alls. Han är hela tiden med och ser när jag lägger ut. Någon gång har jag provat att distrahera honom med en kastad tennisboll vid sidan strax före skicket, men det bekommer honom inte. Inte ens att ha den lilla fläckiga hunden i oregerlig närhet bekommer honom. Han är fokuserad på uppgiften.
Det var så trevligt igår, så vi gjorde om samma idag, fast en liten annan rutt i skogen. Jag använde mig till ett ganska långt skick till samma sten som igår, fast från ett annat håll. Men innan jag skickade honom visade jag honom hur jag lade ut en liten dummy till ett närsök vid en stubbe med flera hål jag låtsades stoppa i. Sedan vände vi upp och jag skickade på dirigeringen. Lite krokigt, men terrängen är full av stenar och andra hinder, så det är det väl inte så mycket att orda om. Han knep den snabbt och återvände fint. Då fick han ta det närsök han sett tidigare. Inte så lätt som man skulle kunna tro, han provade flera andra hål först innan han kom rätt. Och sedan hade visst dummien åkt djupare än jag trodde, för han grävde i flera omgångar, pausade, tog en lov runt stubben för att kolla in de andra hålen igen, återvände och till slut fick han upp den, alldeles jordig. Duktig pojke. Det var nästan så jag blev rädd att det skulle finnas nåt djur därnere, att stubbområdet skulle vara riktigt så fullt av gångar hade jag inte trott.
Jag gillade gårdagens gölarbete, så vi tog en lite annan väg där det finns aningen större pölar och sankmark i skogen. Jag provade att lägga ut, runda gölen med hundarna och skicka från andra sidan, men precis som jag misstänkt tog Lakrits då samma väg runt som vi gått. Där behöver man vara två personer helt enkelt.
Nåväl, strax därefter fanns det ett smalare våtmarksbälte där jag möjligen skulle kunna ta mig över något sånär torrskodd. Jag lade dummien så Lakrits såg det i en grund hällsänka, sen gick vi nerför bergsluttningen och korsade våtmarken. Just som jag insåg att jag inte kommer att klara det torrskodd kände jag vattnet rinna in i höger goretexsko. Goretex hjälper inte mycket om det rinner in ovanifrån, kan jag berätta. Nåväl, nu var jag ju blöt om högerfoten så jag tog ett rejält kliv och slapp därmed blöta ner vänster sko också. Vi gick vidare kanske tjugo meter till, strax över en stig, och så vände jag och skickade. Ingen som helst tvekan! Över stig, göl, häll. Och så vips var han tillbaka.
Efter detta blev det mest lullande och lite frispring. Kasper var väldigt taggad på alla viltspår i skogen, men det hade han inget för.
Idag gick vi i stenskogen för första gången i år. Det var mulet och såg trist ut inifrån i jämförelse med den tjugogradiga Skånesol jag lämnade efter mig när jag körde hem igår. Så jag hade inte ens med mig nån apport, bara en enda futtig tennisboll. Men när vi väl kom till skogen började solen att skina igenom molnen och hemma igen hade termometern stigit från 11 till 14 grader. Så det blev en riktigt trevlig runda, och lite längre än jag först hade tänkt mig.
Så drog jag mig till minnes Annikas goda råd: ta ett hopknutet koppel.
Jag hittade en bra sten att ha som referenspunkt (och ja, Annika, jag ska försvåra referenspunkterna vad det lider, men jag vill gärna hitta tillbaka till mitt koppel om Lackemannen skulle svika mig) och gjorde två skick dit, första på kanske 35 meter och andra på 50 meter. Skillnaden dem emellan var en liten berghällsknalle som skymde sikten. Gick kanon. Vi lullade oss igenom skogen med avbrott för ett par närsök när jag hittade bra platser.
Sen passerade vi en liten sankmarkspöl, kanske fem meter bred, och jag fick för mig att lägga en dirigering på andra sidan om den. Lakrits fick sitta på avstånd och titta på när jag lade ut den. Jag kastade bollen sista biten för att inte fresta honom att gå runt pölen samma väg som jag annars skulle valt. Tillbaka och skicka Ut. Han stannade vid vattenkanten där jag stannat för att kasta, och slog om till sök istället. Jag provade att blåsa Stopp och Back, men det fungerade inte, så jag tog in honom igen. Jag gjorde att nytt skick från samma ställe, och den här gången förstod han att han skulle längre ut, sprang genom pölen och hittade bollen meddetsamma. Tjoho, vad duktigt!
Vi fräschade upp Stoppsignalen lite och jag vågade mig en bit längre fram på en ganska lätt kombo av Ut, Stopp och Närsök. Gick suveränt bra.
Borta vid skolan var det mycket barn ute, så då blev det kopplat fotgående. På hemvägen tog vi vägen genom dagisskogen och då blev det okopplat lullande genom i princip hela skogen. Först på slutet, när vi närmade oss den sten vi tränat mot häromsistens, gjorde jag en avslutande dirigeringsövning, fast från ett annat håll än förra gången. Jag lät honom hänga med, lade ut kopplet, gick tillbaka en bra bit – gissar på 60–70 meter – och skickade. Enda problemet var att jag inte knutit ihop kopplet tillräckligt bra, så han fick ta om när han tappade det. I övrigt inga problem.
Och det bästa av allt: han är hur lugn och fin som helst mellan skicken. Om han varvat upp det allra minsta skulle jag inte drömma om att göra så här pass många övningar på ett pass. Men han har verkligen varit kanonkool.
Kasper hoppade såklart upp på sina favoritgodisstenar, glad att äntligen få gå i stenskogen igen. Och när vi passerade skolbarnen hörde jag: ”En stor hund och en liten. Jag tycker den lilla är sötast.” Jojo, charma kan han.
Jag tog med Lakrits upp till dagisskogen i tanken att leta reda på ett bra ställe att skicka på dirigeringar till från allt längre avstånd, och senare från olika vinklar. Nu är det ju inte nån jätteskog, men jag hittade ett stort stenblock som man kunde nå på skapligt avstånd. Han gick lös jaktfot medan jag lade ut dummien, sedan gick vi bortåt, kanske trettio meter. Den var fortfarande väl synlig. Jag skickade och det var jättelätt. Vi promenerade tillbaka och lade ut den på samma ställe igen, och backade lite längre bort. Inte så mycket längre dock, för det dök upp en liten smal stig, och jag ville inte riskera att han skulle förvirras och börja följa den istället. Därför stannade vi kanske fem meter på andra sidan stigen och vände upp. Inga problem.
Tredje gången backade vi ännu mer, gissar på femtio meter. Nu såg knappt jag stenen längre, och Lakrits kan inte gärna ha sett den. Aningen krokigt på grund av terrängen, men mycket målinriktat och fint hämtat.
Fjärde och sista gången backade vi ännu mer, nu över ett nedfallet ganska litet träd, gissar på sextio–sextiofem meter. Inga problem nu heller.
Det går att öka avståndet lite till från detta håll, men inte mycket, för den lilla skogen gränsar till ett antal hustomter. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle avancera så snabbt på ett träningstillfälle.
Vi lullade runt lite mellan stenar och träd och emellanåt lurade jag iväg honom med en kastad boll för att få chans att gömma lilldummyn för några närsök. En gång sprang han åt vänster när jag pekade höger, men innan jag korrigerade sprang han sedan rätt. När han sedan nästa gång ville göra samma sak fast åt andra hållet, stoppade jag honom. Jag måste ha varit alltför yvig i mina handrörelser. Nu gjorde vi om och jag var mycket noga med att bara gestikulera lite fint och lågt åt rätt håll, och nu tog han anvisningarna bra.
På tillbakavägen fick jag för mig att träna ett par höger-/vänsterdirigeringar och lade ut en boll i ganska öppen terräng. Stoppsignal med höjd hand. Äsch, fel höjd hand. Tog ned vänsterhanden och upp med höger i en högervisning. Höger! Jo, trots mattes klantighet klarade han den. Vi gjorde om en gång till, mest för att matte skulle få det rätt den här gången.
Sedan samma övning åt vänster. Men den här gången sprang han på min stoppsignal. Kan själv, va! Jag RRRR-ade honom och lät honom sätta sig igen på samma ställe. Gjorde en ny stoppsignal, men kastade nu lilldummyn över huvudet på honom som en vanlig stoppbelöning för att fräscha upp kom-ihåget vad stoppsignalen egentligen betydde.
Därefter satte jag honom för tredje gången på samma plats, blåste stoppsignal med vänster hand uppe (!). Nu satt han kvar och väntade. Vänsterhanden ut och kommandot Vänster! Nu gick det bra och därmed avslutade vi.
På vägen ut ur skogen stod någon ur skolpersonalen och rökte i vanlig ordning. Vår träningsskog = deras rökruta. Hon berättade att hon blivit jätterädd när jag hade ropat till Lakrits då när han sprang på stoppsignalen. Jag förklarade vad som hänt och att vi nu gjort om och gjort rätt. Hon tyckte att han var en fin hund och beundrade hans fotgående när vi sedan gick vidare. Det gjorde nu inte jag eftersom han sackade efter då han hörde hennes röst. Hm, störningsträning, någon?
Kasper och husse har börjat cykla så smått, vilket betyder att jag får lite mer tid för Lakritsträning utan bihängande gårdshund. Idag tog vi oss visserligen bara till gröna ängen, men jag passade på att träna vänster och höger med tennisbollar (utan risk att de hinner bli upplockade av liten ivrig brunfläckig).
Jag började med bara Höger-kommando och högerarm med honom sittandes mitt emot mig. Sen en liten paus, och samma sak med vänster. Kort avstånd, max 10 meter, fungerade bra.
Sedan lade jag på en stoppvissling med stopphand följt av högerkommando. Nu låg bollen lite längre bort, så han fattade inte vad jag menade. Vi promenerade bort till bollen tillsammans och bara tittade på den. Han fick inte ta den – där fick jag in lite stadgeträning också. Så vände vi tillbaka till utgångspunkten ca 15 meter bort och gjorde om: Stopp, Höger. Nu gick det kanon! Vi gjorde om samma en gång till med bra belöning båda gångerna, och sen bytte jag till vänster. Den bollen låg redan utlagd utan att han visste om det.
Jag provade först att köra Stopp, Vänster direkt, men det var samma oförstående min den här gången. Okej, en ny promenad bort. Titta på bollen, gå tillbaka till utgångspunkten. Jag blåste Stopp följt av kommandot Vänster. Yes! Där satt den.
Där avslutade vi, så får han smälta detta ett tag.
På tillbakavägen märkte jag att Lakrits gick och sneglade på den tennisboll jag fortfarande höll i handen. Aha, ett bra tillfälle att träna lite stadga! Jag släppte den nonchalant på min högra sida och fortsatte gå. Lakrits stannade till, men kom med mig när jag sade till honom. Lite längre fram fick han ett varsågod att springa och ta den. Detta gjorde vi om flera gånger. En gång råkade jag kasta rakt framför nosen på honom och då kunde han inte motstå att ta den lyran, men i övrigt höll han sig. Han saktade efter mig, dock, och ville bra gärna. En liten uppmaning att hänga med krävdes. Så det här var en nyttig övning som vi får fila lite till på vad det lider.
Hurra! Nu har Lakrits ett hundpass. Igår var jag och hämtade det. Jag passade på att ha med mig honom för hans ett-årsspruta, så är den gjord ett par veckor för tidigt. Helt okej enligt veterinären. Jag vägde honom också: 29,8 kg. Han har gått ner nåt halvkilo, alltså. Det tycker jag är bra, han började nästan bli aningen för rund.
Kaspers hundpass är nu också uppdaterat med giltiga stämplar och både veterinären och jag muttrade igår om hur surt det är att ha missat det viktiga sista-förbrukningsdatumet på rabiesstämpeln. Jag passade på att prata lite om Kasper och hans pankreatit. Jesper tyckte att eftersom han varit bra nu så pass länge och Kasper gått ner i vikt till 8,4 kg när jag vägde honom vid förra besöket kunde jag börja ge mat med lite mer fett nu ibland. Men införa det försiktigt, och med måtta. Jag ska hela tiden vara vaksam på förändringar hos Kasper, så att vi inte får problem igen. Han sade att det var okej att använda lite godare godis till träning, bara det inte var alltför fetthaltigt. Skönt, det ger lite större belöningsflexibilitet.
Jag måste ju berätta hur Lakrits betedde sig inne hos veterinären också. Till skillnad från Kasper tycker han att de är hans bästa polare (precis som de flesta människor här i världen), så när Lakrits hoppat upp på britsen ville han ju gärna välta veterinär Jesper i all sin vänlighet. Veterinären tyckte inte det gjorde något utan passade på att undersöka hans lymfa medan Lakrits hjälpte Jesper att göra rent ena örat. Veterinärens öra, alltså. Even Steven, med andra ord.
Sedan började det bli dags för själva sprutan och jag tänkte att nu måste vi få ordning på den överglada jycken. Jag tog fram ett kex och lade på britsen och sade Vänta.
Oj, jösses så veterinären skrattade! Han tyckte Lakrits var en riktig cirkushund. Och det var han väl också, på sitt sätt. Från en översvallande glad och sprattlande retriever blev han på ett ögonblick en absolut stillastående stenstod. Förlåt: hund. Där skulle man egentligen ha klickat för det suveräna ställandet, men jag misstänker att jag inte kan åka tillbaka till Jesper och fråga om vi får träna ställande hos honom en stund.
– Fanns det verkligen en av-knapp på honom, sade veterinären och torkade tårarna. Det där skulle aldrig mina hundar ha klarat.
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer