Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Datum: 6 april 2011

Lite vänster och höger

6 april 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Lite vänster och höger

Kasper och husse har börjat cykla så smått, vilket betyder att jag får lite mer tid för Lakritsträning utan bihängande gårdshund. Idag tog vi oss visserligen bara till gröna ängen, men jag passade på att träna vänster och höger med tennisbollar (utan risk att de hinner bli upplockade av liten ivrig brunfläckig).
Jag började med bara Höger-kommando och högerarm med honom sittandes mitt emot mig. Sen en liten paus, och samma sak med vänster. Kort avstånd, max 10 meter, fungerade bra.
Sedan lade jag på en stoppvissling med stopphand följt av högerkommando. Nu låg bollen lite längre bort, så han fattade inte vad jag menade. Vi promenerade bort till bollen tillsammans och bara tittade på den. Han fick inte ta den – där fick jag in lite stadgeträning också. Så vände vi tillbaka till utgångspunkten ca 15 meter bort och gjorde om: Stopp, Höger. Nu gick det kanon! Vi gjorde om samma en gång till med bra belöning båda gångerna, och sen bytte jag till vänster. Den bollen låg redan utlagd utan att han visste om det.
Jag provade först att köra Stopp, Vänster direkt, men det var samma oförstående min den här gången. Okej, en ny promenad bort. Titta på bollen, gå tillbaka till utgångspunkten. Jag blåste Stopp följt av kommandot Vänster. Yes! Där satt den.
Där avslutade vi, så får han smälta detta ett tag.
På tillbakavägen märkte jag att Lakrits gick och sneglade på den tennisboll jag fortfarande höll i handen. Aha, ett bra tillfälle att träna lite stadga! Jag släppte den nonchalant på min högra sida och fortsatte gå. Lakrits stannade till, men kom med mig när jag sade till honom. Lite längre fram fick han ett varsågod att springa och ta den. Detta gjorde vi om flera gånger. En gång råkade jag kasta rakt framför nosen på honom och då kunde han inte motstå att ta den lyran, men i övrigt höll han sig. Han saktade efter mig, dock, och ville bra gärna. En liten uppmaning att hänga med krävdes. Så det här var en nyttig övning som vi får fila lite till på vad det lider.

Hundpass till Lakrits!

6 april 2011 / / 2 kommentarer

Hurra! Nu har Lakrits ett hundpass. Igår var jag och hämtade det. Jag passade på att ha med mig honom för hans ett-årsspruta, så är den gjord ett par veckor för tidigt. Helt okej enligt veterinären. Jag vägde honom också: 29,8 kg. Han har gått ner nåt halvkilo, alltså. Det tycker jag är bra, han började nästan bli aningen för rund.

Kaspers hundpass är nu också uppdaterat med giltiga stämplar och både veterinären och jag muttrade igår om hur surt det är att ha missat det viktiga sista-förbrukningsdatumet på rabiesstämpeln. Jag passade på att prata lite om Kasper och hans pankreatit. Jesper tyckte att eftersom han varit bra nu så pass länge och Kasper gått ner i vikt till 8,4 kg när jag vägde honom vid förra besöket kunde jag börja ge mat med lite mer fett nu ibland. Men införa det försiktigt, och med måtta. Jag ska hela tiden vara vaksam på förändringar hos Kasper, så att vi inte får problem igen. Han sade att det var okej att använda lite godare godis till träning, bara det inte var alltför fetthaltigt. Skönt, det ger lite större belöningsflexibilitet.

Jag måste ju berätta hur Lakrits betedde sig inne hos veterinären också. Till skillnad från Kasper tycker han att de är hans bästa polare (precis som de flesta människor här i världen), så när Lakrits hoppat upp på britsen ville han ju gärna välta veterinär Jesper i all sin vänlighet. Veterinären tyckte inte det gjorde något utan passade på att undersöka hans lymfa medan Lakrits hjälpte Jesper att göra rent ena örat. Veterinärens öra, alltså. Even Steven, med andra ord.
Sedan började det bli dags för själva sprutan och jag tänkte att nu måste vi få ordning på den överglada jycken. Jag tog fram ett kex och lade på britsen och sade Vänta.
Oj, jösses så veterinären skrattade! Han tyckte Lakrits var en riktig cirkushund. Och det var han väl också, på sitt sätt. Från en översvallande glad och sprattlande retriever blev han på ett ögonblick en absolut stillastående stenstod. Förlåt: hund. Där skulle man egentligen ha klickat för det suveräna ställandet, men jag misstänker att jag inte kan åka tillbaka till Jesper och fråga om vi får träna ställande hos honom en stund.
– Fanns det verkligen en av-knapp på honom, sade veterinären och torkade tårarna. Det där skulle aldrig mina hundar ha klarat.

© 2026 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑