I morse var det minus 20. Så av omtanke särskilt om den lilla hunden, och inte minst mig själv, valde jag att vänta med längre promenad till mitt på dagen. Nu var det bara minus elva eller så.
Kasper fick på sig sitt täcke, som han inte behövt sen förra köldknäppen för några månader sen. Han lade sig på golvet i tyst protest. När vi sen gick iväg hade jag en hund som gärna ville framåt och en bromskloss som ville vända hem igen. Vad göra?
Jag band ihop deras koppel och lät den ene dra den andre. Det blev visst lite väl tungt, så jag fick assistera draghunden litegrann.
Jag vet att det inte är nån idé att försöka omvända Kasper förrän vi kommit tillräckligt långt hemifrån. Så när Lakrits dragit upp Kasper uppför backen anordnade jag ett litet konkurrenssök i en snödriva. Jag lade ut åtta–tio godisar och gav bägge Varsågod. Nu gällde det ju för Kasper att öka aktiviteten lite om inte Lakrits skulle ta alla godisarna.
Efter detta gick det lite bättre, men bitvis återföll han i bromsklosseriet. Inte förrän vi kommit ytterligare en bit bort, förbi ica-butiken, glömde han bort sig och började nosa på kissfläckar och bli som en vanlig hund igen.
Och på andra halvan av promenaden var han som en helt vanlig Kasper. Bitvis gick han faktiskt bättre vid min sida än Lakrits. Och solen strålade och snön gnistrade. På det hela taget en helt underbar vinterpromenad.