Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Datum: 31 augusti 2010

Husse har tränat på en handcuff knot

Används av cowboys för att binda fast hästar.
Kasper tyckte det var lätt att trolla sig loss.

Nya cykelrutter

Nya cykelrutter krävs numera när man ska ta Kasper på en runda. De har börjat bygga om stora korsningen i Vallentuna C, och det påverkar oss nästan oavsett åt vilket håll vi kör. De trevligaste rundorna är till sjön (kräver numera cykling genom centrum för att nå dit) och bortåt Ormsta. Det senare kräver numera cykling genom bensinmacken och förbi gymnasiet, där det ofta ligger glaskross och liknande. Det blir också mer asfalt och färre sträckor av trevliga gräskanter att springa i.
4,5 km fick vi till iallafall och nu ligger han och sussar nöjt.

Ut och Närsök

På morgonen provade Lakrits och jag de nya övningarna igen. Vi höll åter till i köket.
Ut-övningen börjar vi få lite stil på nu, både han och jag. Jag lade till och med till visselpipan i mungipan, kände mig som John Wayne eller nån. 🙂
Det är nästan så jag inte behöver hålla handen om bringan längre, utan han väntar ändå. Men än så länge har jag handen kvar, för säkerhets skull. Nästa gång ska vi nog prova ute i trädgården.

Närsök, också på köksgolvet. Jag testade den eleganta Figaro-signalen, men kände att den blir för jobbig om man ska hålla på och blåsa ett tag. Nu kör jag istället nåt man kan kalla Vinden, en stigande, fallande ton likt vindens sus. Han har ju ännu ingen förståelse för att han ska fortsätta söka tills jag slutar blåsa, utan när han tyckte han var färdig (låg flera godisbitar kvar på golvet) skuttade han in till mig. Jag fortsatte blåsa och gjorde ny låg handsignal och fick ut honom igen. Är det rätt eller fel? Och hur avslutar man egentligen? Jag gissar på en inkallningssignal, men lägger man på den så här tidigt, eller bör man vänta med den? På något sätt bör han ju få reda på att övningen är avslutad. Kom med tips, go’ vänner!

Adjungerad styrelseledamot

Igår kväll var Lakrits med på styrelsemöte på klubben. Ytterligare kanske ett halvdussin hundar var där, varav han träffade några innan vi började.
I början av mötet gav han uttryck för sitt missnöje med den plats han tilldelats. Någon hund svarade, så det var lite livat en kort stund. Sedan lugnade han ner sig – tills en försenad person dök upp med sin hund.
Vilket skall han gav upp! Jösses. Flera personer hoppade högt. Man tror verkligen inte att en liten 18-veckors valp ska kunna ta sig såna djupa bastoner. Så småningom lugnade det ner sig igen.
Och så kom den sista försenade tjejen med två småjyckar. Ny skall- och gnällomgång med tillbakabjäbb.
Efter det var han faktiskt ganska lugn långa stunder. Lugnet belönades med köttbullsbit emellanåt.
Mitt på tog vi en kisspaus, välbehövligt, för vi satt i möte från cirka halv sju till tio. Låååång tid för en liten labradåre.
Totalt sett är jag nöjd med honom. Han var avsevärt lugnare på slutet och förhoppningsvis bär han det minnet med sig till nästa gång vi sätter oss ner med en massa hundar runt omkring.
Tack, styrelsen, för förståelse och tålamod! 🙂