Tack för alla intressanta svar jag fått, både i bloggen och via mejl. Jättekul! Det har gett lite fler idéer om hur man kan tänka sig att förhålla sig i liknande situationer. Jag tror inte så mycket på rang, utan är mer inne på att det handlar om olika personligheter och stilar. En del skillnader också som kan bero på att de är av olika ras och därför kanske måste lära sig varandras språk i högre grad än två hundar av samma ras behöver.
Vill förtydliga lite att när jag skrev ”röt i” menar jag inte att jag blev arg. Jag röt i något i stil med ”Hörru!” och håvade upp lillen. Det gör jag av flera orsaker:
- Det ligger naturligt för mig som människa att skrika till om något är väldigt fel, snarast en instinkt. Ungefär som att om det brinner så står man ju inte tyst och bara tittar på…
- Jag vill gärna uppmärksamma hundarna på att nu ger jag mig in i leken, så att de vet det och inte ger mig ett oavsiktligt tjuvnyp.
- Jag tror faktiskt att den muntliga tillsägelsen tillsammans med den rent fysiska (bortlyftandet) ger en bättre effekt i kombination. Längre fram kanske enbart den muntliga räcker, så slipper jag in och håva bland ivriga hundkäftar. Ibland räcker det så klart att bara flytta bort en hund, eller att bara säga till en annan. Men i detta lite akuta läge uppfattade jag det inte så.
- Tillsägelsen ger mig en (del av en) sekunds paus, så jag lättare hinner agera.
De båda händelserna jag har beskrivit var helt olika till sin natur. Den första gången kom Lakrits aggression så snabbt och direkt med både morrande och raggresning att det föll sig naturligt att ingripa. Sett i backspegeln tror jag fortfarande att det var rätt beslut.
I trädgården var det mer en utdragen lekgrej som gick lite överstyr. Det var inte det där ögonblickliga. I detta läge är det mer tveksamt om vi egentligen hade behövt gripa in. Att vi gjorde det var mer för att när hundarna börjar bli trötta riskerar kanske deras ageranden att gå överstyr, ungefär som hos människor. Är man trött kan man överreagera på ett sätt man aldrig gjort som pigg.
Vi har alltid flera ben liggande framme, ingen benbrist som man behöver bli avundsjuk på. Tror i vårt fall inte på att skilja hundar med ben åt eftersom vi har en så öppen planlösning. Det skulle bli väldigt svårt att få det att fungera i praktiken i längden, lika bra att vänja dem direkt vid att man är flera som delar på resurserna.
Däremot ska jag nog när jag köper ben framöver köpa minst tre av samma sort. De vi har nu är från Kaspers ensamtid och är lite olika i utförandet – och tydligen olika intressanta.
Någon skrev om bitande och slitande i halsskinn och öron. Så går det till här emellanåt, men jag upplever att det är ganska jämlikt. Än är det den ena hunden som naggar, än den andra. Och det ser nog värre ut än det är, man ser inte minsta punktering när man kikar efter. Kasper kan nagga min hand ibland, men aldrig så det gör ont, utan mer som ett sätt att gosa. Lakrits tänder är ju valpvassa, men inte heller han verkar bruka dem till fullo. Det går aldrig så långt att den ena hunden skriker till. Däremot har de olika varianter på att ge sig: lägga sig på rygg i underkastelse, lägga sig under en stol eller lägga sig i sin bädd. Stol och bädd verkar fungera som Pass – den andra hunden stannar upp och väntar till den första hunnit hämta andan och självmant ger sig ut igen. Det är himla kul att sitta och observera dem!
Senaste kommentarer