Plötsligt fick jag se hur Lakrits tuggar på något misstänkt. Något rött. Hmmm. Dags att agera.
Jag lyckades få fatt i grejen i hans tuggande, sylvassa mun. Så här såg grejen ut:
Som ytterligare ledtråd kan jag berätta att just när jag åt middag ute i hagen lade han en tvåa. Okej, tänkte jag, den tar jag efter maten. En liten stund senare ser jag hur han rotar just i den trakten. Neeeej …. vill inte!
Så kommer han skuttande mot mig när jag ropar … med något rött i munnen. En till!
Raskt bytte jag till mig denna läckerhet mot en bit squash från min tallrik. Jodå, precis vad jag misstänkte.
Tur att jag vid det här laget hade börjat bli mätt, för aptiten sjönk nu något. Alltså, vad kan det vara?
Igår tappade jag en röd påsklämma på golvet, en sån där femcentimeters giljotinvariant som snäpps ihop i ena änden. Tänkte inte så mycket på det, men innan jag visste ordet av hade Lakrits snappat upp den och drog iväg. Jaja, tänkte jag, han kommer väl tillbaka med den. Icke.
Han dök upp snabbt igen, men utan klämma. Jag letade överallt. Ingen klämma. Hoppades febrilt att jag missat att leta på något ställe, för inte kunde väl han ha …?
Idag fick vi beviset. Han kunde ha. Och gjorde det.
Det var antagligen tur att den gick sönder i gångjärnet och kom ut i två delar.
Det är stor skillnad på en dansk-svensk och en labrador. Kasper skulle aldrig, ens som yttepyttevalp, kommit på tanken att äta en sån. Inte ens en storlek mindre. Oavsett färg.
8 juli 2010 at 19:39
Jisses….. jaja, antar att du har fått en indikation på hur det kommer att vara att ha en matglad labbe… 😉
Tur att det inte slutade illa i alla fall, man vet ju aldrig vad som händer när de sätter i sig saker så där… :S
8 juli 2010 at 19:45
Ojdå – inte bara tuggad alltså utan… eh, ”passerad”?? Månndjö. Arma kraken… Tur att det gick väl får man säga! Vådan av storhund, antar jag – även om jag inte minns att våra gjorde sånt när jag var lite (vi hade två golden retrieverdårar), men jag antar att det kan bero på att det var modern som fick ta hand om die vidrigkeiten… 😉
8 juli 2010 at 20:04
Hi hi ja du som sagt. Retriever. Passa så du inte får en mattjuv med. En retriever kan utan tvekan äta ihjäl sig.
8 juli 2010 at 20:17
Nej, det kunde ju gått illa. Kan trösta mig med att Nej verkar fungera iallafall – två gånger har jag tappat mat på golvet och lyckats neja tjuveriet.
Får verkligen passa upp med tendenser till mattjuveri på bänkar och bord. Har fått tips på valpkursen om vad man kan ta till då. Än är han för taxbent, men han växer väl till sig.
9 juli 2010 at 06:39
*Fniss* Tur att det slutade väl! Jag hörde om en labbeägare som tappat tvätt på vägen från tvättstugan. Glufs sa det, och sedan blev det en tur till Albano för uttag av 1 st barnstrumpa. Verkar som om de hugger på allt som MÖJLIGEN skulle kunna vara mat? :oD
Btw: Inte för att jämföra min dotter med en matmissil – men det finns en liknande historia från vårt hushåll: När Dottern var liten provsmakade hon mallen till ett av storebrors Alfonspussel. Gott papper, tyckte Dottern. Detta resulterade i att vi fann ett stirrande Alfonsöga i blöjan några timmar senare… ;o)
9 juli 2010 at 07:35
*Alfonsögat ser dig!* 😀
Strumpor och sånt ägnas (än så länge) bara en förströdd blick. Jag tror att det var köket+intressant-grej+frysen+matdoft som gjorde det hela den här gången.
9 juli 2010 at 07:35
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.