Igår var det dags för A2-kullens andra höstträning på Wij. Den första missade vi då vi var på semester på Norrby Gård.
Anita hade förberett ett sök med sex olika fåglar (trut, kaja, kråka, and, fasan och kricka, om jag minns rätt). Men innan vi gav oss i kast med detta gick vi lite högre upp i skogen och körde ett litet lydnadspass, mestadels med lösa hundar. Vi cirklade runt varandra, gjorde inkallningar förbi de andra hundarna osv. Sånt vi ägnade oss åt medan de var valpar, men inte desto mindre nyttigt nu. Detta lilla pass gjorde att hundarna skärpte till sig (vi med, kanske?) och fick bättre fokus.
Anita sköt sedan ett skott efter utläggningen av viltet och vi drog oss ner till sökområdet. De passiva hundarna satt inom synhåll mot den arbetande hunden, på ett sådant avstånd de klarade av. Lakrits och jag började. Vi hade en (mycket) kraftig motvind att ta hänsyn till. Det var så mycket vind att dofterna mycket väl kunde snurrat runt i området och förvirra för hundarna. Men det visade sig inte vara några som helst problem för något av ekipagen. Lakrits tog in den ena efter den andra av fåglarna, lugnt och effektivt, och lämnade av snyggt i hand. Jag körde min fras ”det finns en till där ute” inför varje nytt skick plus att vi förflyttade oss lite i sidled för att få en bra vinkel till de kvarvarande apporterna. Det fanns ingen tvekan vid något skick ut, och han gick ut på djupet och hämtade in även den yttersta fågeln. Han jobbade helt enkelt kanonbra! Inte ens Anita hittade något att anmärka på, utan det var en fullpoängare. Jag är så himla nöjd med honom!
När Reko och Speja gjort sina sök gick vi tillbaka upp till lydnadsområdet. Denna gång skulle vi gå ett okopplat ekipage bakom skytten och två passiva, kopplade, ekipage där bakom och ta enkelmarkeringar. Vi körde samma tågordning så Lakrits och jag började. Skytten stannade och anvisade plats, och gick sedan vidare en bit, sköt ett skott och kastade en fågel så den hamnade dolt bakom en gran. Jag skickade Lakrits, som tyckte det var lätt som en plätt och strax kom in med pippin. Skytten kom tillbaka och jag lämnade över fågeln och vi gick vidare i samma procession. Nytt stoppställe, ett skott och en kastad enkelmarkering in bakom några smågranar. Inget problem här heller, mer än att denna fågel var lite kladdig och Lakrits därför hade lite svårare att lämna ifrån sig den. När vi gick tillbaka till utgångspunkten sköt Anita ett oprovocerat skott utan att det hände något. Vi promenerade vidare utan att ta notis om skottet. Inga problem här heller.
De båda andra ekipagen gjorde samma övning medan vi gick passiva. När alla tre ekipagen gjort övningen avslutade vi med ett likadant varv till med lösa hundar (tror jag), där vi ställde oss på linje medan Anita sköt från samma position som tidigare, men utan någon fallande fågel. Uppmärksam hund, men ingen reaktion på skotten och inget försök till knallande. Hur stadig som helst.
Mot slutet var Lakrits aningen gnällig (men inte särskilt högt eller särskilt mycket) och gjorde små glädjehopp ibland. Han är helt tyst och fokuserad när vi är passiva medan de andra arbetar, det är just mellan övningarna (när vi är ”lediga”) som det här kommer. Tror kanske att han behöver få lite utlopp för all lagrad energi efter att ha varit så fokuserad en längre stund, och tror det kommer att avta av sig själv när han blir lite äldre. Ska ändå hålla ett litet öga på det och försöka låta honom få utlopp på annat sätt, till exempel genom att gå och ta en kisspaus och få nosa en sväng mellan varven. Det blev inte mycket sådant nu.
Det kändes som en mycket bra avstämning inför de prov jag har dristat mig att anmäla till. Den senaste anmälan är 16 oktober på ett Working Test i Sorunda som hålls av flatklubben. Nu har vi tre anmälningar, vore väl sjutton om vi inte skulle komma med på något av dem.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: markering (sida 14 av 16)
Rolf väckte mig med glädjebeskedet att det var en supersolig dag. Efter frukost gick vi ner till sjön för några lite längre markeringar. Rolf gick till grannbryggan istället för att ta båten, medan jag och Lakrits gick ner till vanliga skickstället.
Första kastet hamnade i utkanten av vassen cirka 40—50 meter bort. Lakrits tog in den snabbt. Nästa kast var ungefär lika långt, men längre in i vassen. Nu blev det svårare. Jag såg inget från min plats, men Rolf rapporterade att Lakrits simmat alldeles för långt bort. Till och med in under den brygga han stod på. Jag visslade in honom (utan pipa, den hängde kvar i hallen) och när Rolf sade att han närmade sig blåste jag stopp och närsök. Ta mig sjutton om han inte gav sig in i vassen och hittade den! När Rolf sade att han hade den förstärkte jag med en inkallningssignal. Superduktig!
Nu gick vi ut på vår brygga och såg hur Rolf kastade den tredje dummyn ut på blankvatten. Jag ville att Lakrits skulle hoppa ifrån bryggan, men Lakrits fegade. Istället för att tvinga honom gick jag då tillbaka till stranden och skickade honom den vägen. Minnessuddningen bekom honom inte, utan han simmade målmedvetet ut och plockade in den. Därmed avslutade vi morgonpasset.
Efter lite spring och avtorkning tog vi bilen för att åter leta efter den cache vi aldrig gav oss på igår. Nu körde vi ända fram till badplatsen via en liten skogsväg som Rolf inte trodde vi skulle kunna köra på. Ha! Cachen var rätt snabbt plockad medan hundarna fick ränna lite i skogen. Sen gick vi ut på badbryggan. Den låg mycket lägre i vattnet, så jag fick för mig att testa om jag kunde locka Lakrits att hoppa i vattnet från den istället. Jag tog en boll och kastade. Han var superintresserad av bollen, men samtidigt var det bra läskigt att hoppa. Jag peppade och peppade. Han böjde sig ner och plaskade med tassen i vattnet. Övertygad att vattnet var okej tog han sen steget och hoppade. Jag skyndade iland för att möta honom samtidigt som jag hela tiden berömde, och han skulle veta vart jag tog vägen.
När han kom iland och lämnade av fick han ett par bollkast som belöning. Sen gick vi tillbaka ut och gjorde om två gånger till. Tredje gången var tvekan fortfarande där, men inte alls så påtaglig som tidigare. Jag är nöjd med framstegen.
Med avtorkad hund for vi vidare till Sundstaholm Slott. Här har vi varit tidigare, men platsen är vacker och i det härliga solskenet passade vi på att äta lunch på hamnkaféet. Jag valde en räkmacka. Den cache som kskulle finnas här var troligen på en plats som är avspärrad, så vi övergav den och tog istället en annan cache vid Sigurds runhäll, en annan vacker plats vi besökt per cykel tidigare.
Nu hade vi fått blodad cachetand och vi plockade snabbt en cache vid Vallby kyrka och en annan vid Carl Larssons pappas gamla hem. Här träffade vi en mugglade och blev tvungna att förklara hela grejen. Mannen med tax menade att cachen låg på privat mark, men han lovade att inte plocka bort den. Han var rätt intresserad och sade att ättlingar till Larsson fortfarande bodde där, men han förstod nog inte riktigt det här med att lägga upp cacheinfo på webbplatsen för spridning.
Vi gjorde ett sista cacheförsök i Eskilstunas utkant, men gav upp på grund av altför många flyttblock att leta bland. Istället provianterade vi lite på Maxi och återvände hem igen. Lite eftermiddagsfika ute på gårdsplan i solen fulländade dagen. Bästa vädret!
Jag har föresatt mig att vattenträna i alla väder nu när vi har chansen. Jag gick alltså ner och kastade några markeringar i regnet. En ganska lätt i utkanten av vassen, en mitt i det risigaste. Båda satt som en smäck. Sen lite chuckit som belöning och uppvätmning. Bus m brorsan blev det oxå.
Sen var det meningen att vi skulle ta några cacher på vägen in till Strängnäs på förmiddagen. Det regnade så förbålt vid Jäder kyrka att den cachen fick anstå. Cachen vid Kjula kyrka tog vi snabbt, och så fick vi för oss att ta vägen in till naturreservatet när vi ändå såg skylten. Då blev det typ uppehållsväder och vi tog en promenad där. Kopplade hundar, stod det, men jag bestämde mig för att lyda det bara till femtio procent. De andra femtio procenten kutade lycklig omkring på en gravfältskulle, varv på varv, och bara njöt av livet. Det var lite jul att se hur olika de hanterade den färist vi tog oss över och som var gjord av ganska grova, helt runda, aluminiumrör. Kasper trippade försiktigt över, ett steg i taget. Han är rätt van sen tidigare vid färistar, men normalt är de ju lite plana upptill på varje stång. Lakrits, däremot, tyckte det var så läskigt att det var bäst att attackera med språng. En hastig mellanlandning och så var man över.
Vi hittade några jättefina exemplar av stolt fjällskivling och återvände så till Jäders kyrka. Mobilgpsen snurrade vildsint, men eftersom det inte regnade längre gjorde vi ett försök och till slut hittade Rolf den. Nöjda bestämde vi oss för att åka hem igen och äta fjällskivlingslunch och attackera Strängnäs på eftermiddagen.
Nu var ju hundarna välrastade så vi bestämde att de fick vara i stugan medan vi susade iväg igen. Vi tog en mindre väg mot Strängnäs och passerade genom ett mycket vackert landskap. Vi tog omvägen till Kunsberg och en klosterruin, där det råkade ligga ytterligare en cache. Denna gick vi bet på, men i gengäld hittade vi en jätteröksvamp och en stor oxtungssvamp. Vi plockade inte någondera, men så här står det på Naturhistoriska Riksmuseet:
Denna svamp har en konsistens som mycket påminner om nötkött och kan tillagas som detta, t.ex. som biffstek med mycket lök, eller stekas och gömmas i en gryta, kryddad som du själv vill ha den.
Oxtungssvamp innehåller garvsyra, som måste lakas ur före tillagning. Skär upp svampen i centimetertjocka skivor och placera dem luftigt i en skål som fylls med mjölk. Ställ in i kylskåp över natten. Nästa morgon ser mjölken ut som vattnig chokladpudding. Häll bort mjölken och skölj svampen före tillagning.
Ingen av oss har smakat denna delikatess (?), men det var inte läge att vända tillbaka efter den när vi läst denna info. Istället for vi vidare in till Strängnäs och besökte Multeum där Inger Boström ställer ut just nu. Det var kul att se hennes tavlor som jag bara njutit på webben tidigare. Favoriten var såklart en labbetavla, men det fanns skogstavlor i gula nyanser som också var fina. Det finns lite foton på både tavlor och svampar i stora kameran, men de får ligga kvar där tills vi är hemma igen. Jag fick bra bredbandsuppkoppling när vi fikade där och nöjda kunde vi avancera vidare till ICA och Systembolag.
Sen tog vi bilen upp till väderkvarnen, och se där fanns ytterligare en cache, upptäckte vi när vi kollade läget. Även här snurrade gps:en förtvivlat, men när vi egentligen gett upp fick jag syn på ytterligare en möjlighet. Och där låg den!
Strängnäs var charmigare än jag väntat med små röda gamla stugor insprängda här och var i stan, lite som på Söder. Nu var det dags att åka hem och fixa middag till oss och hundarna. Till efterrätt väntade varsitt fryst märgben som värsta glassdesserten åt hundarna.
Igårkväll träffade Kasper sin första igelkott. Ett litet stick på nosen för nyfiken hund blev det. Regnandet på kvällen höll i sig hela natten, men idag har vi haft en rätt solig dag, en del vind och mol mellan varven.
Jag öste båten och rodde ut med Kasper i fören. Lakrits ville ju hänga på, men visste inte hur, så han sprang ut till husse på bryggan. Jag bad Rolf att ta med honom till stranden och sen ropade jag på honom. Jovisst simmade han ut efter båten. Han simmar skapligt snabbt, så jag fick ro med ordentliga årtag. Det var ju inte meningen att vi skulle så långt, så jag började vända efter hundra meter eller så. Då hann Lakrits ifatt, båten gled och det blev lite läskigt när hunden försvcann utom synhåll under skrovet. Vågade inte ro förrän han syntes igen. Lakrits gjorde ett försök att ta sig upp i aktern, men när han inte lyckades började han istället simma in mot stranden. Då fick jag chans att vända båten utan fara, och sen ropade jag på honom. Han vände direkt mot mig och jag började ro. Sen kom jag på att jag hade en dummy i bakfickan på jackan, så jag kastade den som en markering och ropade Feldy. Den smidiga sälen bytte riktning igen och simmade rakt på apporten. Under tiden hann jag näsdtan tillbaka till bryggan och bad Rolf ropa till sig Lakrits på stranden för avlämning medan jag gled intill bryggan. Jag hann inte se, men tydligen fick han apporten i hand. Första försöket, inte illa! Inte så himla lätt att ro med simmande hund, krävs nog en del övning. Sen är båten kanske i största laget om man vill hålla på och dra ombord hunden via aktern och så.
Sen bytte vi och Rolf tog över båten med Kasper ombord. Jag och Lakrits ställde oss på strandkanten och tittade noga på de markeringar som kastades från båten. Lakrits plockade in alla utan någon som helst tvekan, oavsett om de låg rakt ut (linjetag) eller var dolda bakom vassen (markering). Avslutningsvis kastade Rolf på svåra sidan till vänster om bryggan och Lakrits tog utan minsta tvekan vägen under bryggan ut till den dolda apporten. Jag hann med att filma delar av skicket och man ser när han så småningom dyker upp samma väg under bryggan igen. Dessutom hade han visst glömt bort det läskiga slingerstället. Min duktiga pojke!
Efter lunch tog vi bilen till Fiholm. Vi tog en promenad på knappa 2 km med svampkorgen i beredskap. Det finns mycket skräpsvamp, men det verkade rätt renskrapat på finsvamp. Vi hittade fyra fina karljohan och en kantarell. Däremot hittade vi en liten bokskog. Har aldrig plockat svamp i bokskog förut, men här fanns många arter.
Lite senare tog jag bilen en bit upp i backen för att få riktigt bredband till några viktiga ärenden på Internet. Det passerade ett antal bilar som stirrade på mig där jag satt och surfade bakom ratten. Jag fick i alla fall uträttat det jag skulle, alltid något.
Lakrits hade svårt att koppla av i nya huset igårkväll. Kasper har ju varit på semester förr, så han var van och gick resolut och tog Lakrits fäll i beslag. Så småningom fick jag Lakrits att chilla ner. Då lade han sig vid min sida med huvudet lutat mot ett stolsben och somnade.
Till natten fick de dela rum (matrummet som inte har några klädda möbler) och det verkar ha gått bra. Dock hörde Rolf att de var igång rätt tidigt. När han gick ner för att kolla till dem och ge frukost satt Kasper på matbordet! Häpp! Som tur var fanns inget intressant där, men han verkade tycka att det var helt okej att sitta kvar trots att husse dök upp …
Husse gav sig i kast med att ösa strandbåten som ett led i att få den flyttbar. Sen lyckades han baxa den åt sidan så att den numera ligger rakt och lämnar nån meter på vänster sida mot bryggan fri. Sen visade det sig att Lakrits tyckte det var rakare (det hade han rätt i) och mer naturligt att hoppa i vattnet från höger sida om den uppdragna båten, så jag flyttade lite på en kanot också så han slapp hoppa över (och slå i) fören på kanoten när han kom in för att lämna av. Vips hade vi två vägar i och ur vattnet, förutom bryggan.
Han fick några markeringar snett åt höger ut i ytterkant av vassen som husse kastade från bryggan medan vi stod inne vid land. Han hoppade i med stor entusiasm och tog sig igenom vassen i ett par rejäla språng, som fick mig att tänka på Allan, den snabbaste Thorsvihunden jag sett. Riktigt så vass var han kanske inte, men en jäkla karutta var det.
Svårare blev det med vänstermarkeringarna. Här är bryggan i vägen och det är alltför mycket vegetation till vänster om den för att jag ska få ut honom den vägen. Jag testade, men han stannade efter bara ett par decimeter. Vägg, sade han och vägrade.
Vi löste det på ett par olika sätt: en gång lyckades jag få honom att simma ut förbi bryggan, sen stopp och vänster. Antagligen mer tur än skicklighet att den dirigeringen fungerade, men stolt blev jag.
Efter ett tag fck jag honom också att våga ta vägen under bryggan. Detta var först läskigt, men när jag i shorts och sandaler klev i vattnet ut till ett bra ställe att gena under bryggan och visade noga så gick det plötsligt bra. Vattnet är för övrigt varmt och trevligt.
När han gjort ett par sådana geningar under bryggan fastnade han plötsligt i något med ena benet. Jag såg inte riktigt, men Rolf rapporterade uppifrån bryggan. Det var väl någon lång vattenväxt. Han tog sig loss, men sen blev han lite skraj och ville inte simma in där igen. En extra markering till samma ställe hjälpte inte.
Tyvärr hade vi nu två dummisar kvar därute på den svåra sidan. Jag ville såklart få in dem. Som tur var flöt de relativt nära bryggan, så Rolf lyckades med en åra peta in dem under bryggan istället. Nu fick jag Lakrits att simma under igen och ta in båda markeringarna, även om det var nära det otäcka slingerstället. Duktig pojke, han avancerar på många sätt. Jag antar att det bara är erfarenhet som gör att hundarna tar sig förbi och igenom den typen av slingerväxter.
Det är lite blåsigt, så det har inte känts aktuellt att ta båten ut för att få längre markerings- och dirigeringsavstånd. Hoppas på att få till det lite längre fram.
Annars var det en solig förmiddag och vi satt ute och njöt medan Lakrits smaskade ett och annat äpple. Efter lunch bestämde sig husse för att ta bilen och kameran och åka och fota bl.a. Jäders kyrka och Fiholm slott. Gamla Axel Oxenstiernatrakter, det här.
Jag tog istället Kasper på en tentativ cykeltur. Grusvägen lutar svagt uppåt ifrå vårt hus, och vi körde en och en halv kilometer innan vi vände. Jag ville ha lite ork kvar till Lakrits också. Däruppe fanns det flera stubbåkrar med diken och intilliggande skog, så där skulle man kunna få till riktigt bra träning. Kanske lite dirigeringsfyrkant?
På tillbakavägen såg jag ett annat ställe ner till vattnet, kanske kan vi få till lite varianter där. Där kan man också cykla/gå utmed en åker bort till en skog, får se om det blir läge att ta sig ditåt.
Vid huset drack jag ett glas vatten innan jag bytte hund. Lakrits fick till skillnad från Kasper springa lös, för jag är inte hundra på att jag klarar honom om han drar åt sidan eller stannar till. Här finns det ju i princip ingen trafik, så det var ett utmärkt tillfälle att träna fricykling. På uppvägen ville han åtskiliga gånger springa lite fortare än jag och gena framför framhjulet åt vänster. Varje gång stannade jag och visade honom var han skulle vara. Efter femhundra meter av detta startande och stoppande var jag trött och beslutade mig för att vända tillbaka. Kanske var det att det var svag nerförsbacke nu, eller att jag sade till på skarpen sista gången han sprang framför på ett farligt sätt, men på hemvägen höll han sig jättefint vid min högra sida! Ett litet Rrrr om han började öka eller sacka, och upprepade Duktig när han låg rätt, och så tog vi oss hela vägen hem utan ett enda nödstopp.
I eftermiddags kom vi till Norrby Gård ett par mil utanför Eskilstuna. En riktigt solig höstdag visade vårt lilla semesterhus från sin bästa sida. Hundarna var ivriga att utforska huset medan vi packade upp det viktigaste. Sen åkte jag in till stan för att handla lite mat medan husse tog hundarna på en promenad.
Efter middagen åkte husse ut på en cykeltur medan jag tog med hundarna ned till vattnet. Det är en vik av Mälaren som går förbi här, gissningsvis cirka hundra meter över till andra sidan just här. Vi förfogar över en roddbåt som jag hoppas vi kan utnyttja framöver, som ligger förtöjd vid en liten brygga.
Jag inledde med att kasta ett totalt uselt kast som hamnade ett par meter ut från bryggan. Rätt begripligt hade Lakrits inte alls nån lust att kasta sig ifrån bryggkanten, så jag tog med honom i land igen till en plats bredvid ytterligare en roddbåt som ligger på snedden och spärrar hela den pyttelilla stranden bredvid bryggan. Vi får försöka flytta på den imorgon. Bredvid båten fick jag honom till slut att springa i — och inte var skicket fint, men han fattade i alla fall att han skulle rädda dummien som vid det här laget hade guppat in under bryggan. Duktig hund!
Jag kastade ett par gånger till, från båten vid stranden in i vassen och från bryggkanten åt samma håll (mot vinden). Sista bryggkastet blev skapligt och nu testade jag igen att få Lakrits att hoppa ifrån bryggan. Och se, nu var han så taggad att han efter en ytterst kort tvekan plaskade i och simmade ut till den enkla markeringen. Jag passade på att gå in till land och ropade på honom så han skulle förstå att han skulle simma dit och inte till bryggan. Jajamensan, det fattade han.
Kan notera att jeans inte är idealiskt när man ska ta emot blöt och skakande hund vid apporteringsavlämningarna. Kunde i alla fall konstatera att vattnet kändes varmt och skönt.
Vi avslutade med lite närsök i ett rejält ogrässnår intill vassen och sen fick Lakrits springa sig lite varm med några bollkast på gräsmattan.
Igår träffades Monika, Annika och jag för träning på Strawberry Fields. En jättehärlig solig dag fick vi, lite oväntat, och bra träning dessutom. Annika visade dirigeringsfyrkanten som jag hade förstått ganska bra, men hade missat på att man skickar åt två håll från en viss punkt, man går inte runt fyrkanten igen och skickar från fyra håll. Dirigeringsfyrkanten har fyra faser: spårat och synligt, spårat och osynligt, ospårat och synligt samt ospårat och osynligt. Det blir mycket tydligt när man gått för fort fram och det blir också enkelt att backa tillbaka i faserna. Varje fas kan man dessutom förlänga (man startar med cirka 30 meter per fyrkantssida) och försvåra genom att ha terrängbyte. Man ska inte återanvända fyrkanten, utan byta till ny mark hela tiden, så att hunden inte lär sig att springa till en viss plats. Det är jättebra att märka upp i kanten på något sätt, antingen med snitsel eller genom att memorera något visst träd eller sten eller liknande, för annars är det lätt hänt att man dirigerar hunden helt fel. Här har Lakrits och jag mycket att jobba med!
Sedan visade Annika på en rolig och oförutsägbar metod att träna Stopp-signal. Hon började med att blåsa Stopp med hunden helt nära, bara för att visa att nu är det det här vi ska pyssla med. Belönade med godis/boll/leksak. Sen blåste hon efter att ha skickat hunden en liten bit ut, och varvade därefter belöningen: det kunde vara närsök åt sidan (förberett på förhand åt båda hållen), det kunde vara inkallning med belöning hos föraren (t.ex. en leksak), det kunde vara en kastad boll, eller ut en bit till och närsök, eller stanna där så kommer jag med en godis till dej osv. Hon växlade hela tiden med vilket mål och vilken belöning som skulle komma, vilket gjorde att hunden upplevde det som en rolig lek och blev väldigt lyhörd för mattes signaler. En nyttig lärdom för mej här var att man ska uppfatta Stoppsignalen inte så mycket som stopp (även om hunden givetvis ska stanna) utan mer som en Kontaktsignal. En nu-ska-vi-samarbeta-om-det-här-signal. Kändes jättebra!
Jag har börjat fundera på om min handtarget-signal kan användas som kom-närmare-signal så man slipper slita på och kanske sabba den vanliga inkallningssignalen. Annikas brasklapp: kan handtargeten missuppfattas och sammanblandas av hunden som något annat, t.ex. Vänster/Höger/Närsök åt något håll? Tror inte det, vad tror ni? Jag håller handtargeten i lårhöjd någon decimeter från kroppen.
Vi avslutade med lite markeringar över stora diket. Lakrits var lite yvig i början, men jobbade bra på slutet. Enda skumma är att både han och Mio drog sig långt åt vänster när de skulle tillbaka över diket. Hade det varit på utvägen hade det kunnat bero på vittringsvind, men på återvägen är det konstigt att de inte valde samma återgång som utvägen som var känd mark och lite nedtrampat redan. Tja, svårt att veta hur de tänker.
Sedan visade Annika på en rolig och oförutsägbar metod att träna Stopp-signal. Hon började med att blåsa Stopp med hunden helt nära, bara för att visa att nu är det det här vi ska pyssla med. Belönade med godis/boll/leksak. Sen blåste hon efter att ha skickat hunden en liten bit ut, och varvade därefter belöningen: det kunde vara närsök åt sidan (förberett på förhand åt båda hållen), det kunde vara inkallning med belöning hos föraren (t.ex. en leksak), det kunde vara en kastad boll, eller ut en bit till och närsök, eller stanna där så kommer jag med en godis till dej osv. Hon växlade hela tiden med vilket mål och vilken belöning som skulle komma, vilket gjorde att hunden upplevde det som en rolig lek och blev väldigt lyhörd för mattes signaler. En nyttig lärdom för mej här var att man ska uppfatta Stoppsignalen inte så mycket som stopp (även om hunden givetvis ska stanna) utan mer som en Kontaktsignal. En nu-ska-vi-samarbeta-om-det-här-signal. Kändes jättebra!
Jag har börjat fundera på om min handtarget-signal kan användas som kom-närmare-signal så man slipper slita på och kanske sabba den vanliga inkallningssignalen. Annikas brasklapp: kan handtargeten missuppfattas och sammanblandas av hunden som något annat, t.ex. Vänster/Höger/Närsök åt något håll? Tror inte det, vad tror ni? Jag håller handtargeten i lårhöjd någon decimeter från kroppen.
Vi avslutade med lite markeringar över stora diket. Lakrits var lite yvig i början, men jobbade bra på slutet. Enda skumma är att både han och Mio drog sig långt åt vänster när de skulle tillbaka över diket. Hade det varit på utvägen hade det kunnat bero på vittringsvind, men på återvägen är det konstigt att de inte valde samma återgång som utvägen som var känd mark och lite nedtrampat redan. Tja, svårt att veta hur de tänker.
Ikväll var det höstens första torsdagsträning. I höst kör vi med teman och först ut var rally. Dessutom finns det en instruktör som går iväg på vardagslydnadspromenad med ett gäng hundar, så alla kan hitta något kul att vara med på. Carola hade satt upp en riktig tävlingsbana (inför tävlingen i helgen) och vi körde träningstävling. Jag hade först tänkt vara passiv åskådare, men ångrade mej och ställde upp med båda hundarna. Jag startade sjua med Kasper och tack vare snäll domare fick vi bara fem minuspoäng på nosande. Han var jättebra och alert ikväll! Jag startade som 13 med Lakrits, och här hade vi tur med skyltarna, för han kan ju inte alla än. Jag missade visst på en 360-graderssväng som jag gick fel varv på (suck), men i övrigt hade han bara tre nedslag. Då räknar jag bort att han skulle diskats för att han bajsade på plan. 🙁 Nåja, han var med andra ord superduktig, han med. Det var cirka femton rallyekipage (en del med flera hundar) och ett gäng som promenerade med Lili. Riktigt kul att se så många på höststarten! En del bekanta ansikten, som översättaren Inger Samuelsson som dök upp med nyinflyttade systerns fyraåriga schäfer, och Lisa från Västervik med Engla, Agneta med Thella med flera, och en del ansikten som var nya för mig. Nästa gång är det TÄS som håller i temat och dessutom är det styrelsemöte. Tyvärr krockar det med all sannolikhet med en dålig period för mig, så det är tveksamt om jag dyker upp då.
Tänk, vi lyckades vara med på två träningar i rad på Wij! Allt gick inte som på räls, men det blev bra till slut.
Vi var tre G2-hundar där, plus fyra eller så till ekipage, plus en unghund. En löptik gjorde det hela lite extra intressant.
Lakrits och jag började med vatten hos Anita. Vi testade först om han mindes sitt långa fina linjetag han gjorde sist, på 60 meter eller så, från kanotstranden. Men det hade han hunnit glömma, och simmade istället in i vassen och upp på ön. Där hade han ju inget att göra, insåg han efter en liten stund och simmade ut igen. Jag testade ett Stopp och tyckte att han stannade till, så jag provade ett Ut. Men se det funkade inte och då lade jag genast ner det försöket och kallade in istället.
Anita rodde bort till apportstället och kastade en liten markering som han nogsamt lade på minnet. Sen gick vi högre upp på land medan hon rodde bort igen, återvände till strandkanten och jag skickade på ett nytt linjetag. Nu var det ingen som helst tvekan, utan han kastade sig frejdigt i vattnet och simmade ut. Dock inte helt rakt, utan in igen i vassen. Jag suckade för mig själv och tänkte att vad ska han envisas med den där ön för? Men så ropade Anita, som satt i båten med bättre vinkel än jag, att han fått vittring på apporten och var på väg ut mot den inifrån vassen. Och vips syntes ett litet valrosshuvud därute. Han tog apporten, men vände inte meddetsamma. Just som jag började inse att han nog är på väg till ytterligare en apport lite längre ut skriker Anita att kalla in honom. Jag hade samma tanke i huvudet och blåste inkallningssignalen direkt. Och duktig som han är vänder han genast och simmar in till mig. Snygg avlämning.
Vi gjorde vilopaus från vattnet och beväpnad med en lånad tennisboll gick vi ut en bit i skogen. Jag gjorde ett låtsasområde för närsök, men behöll bollen i fickan, lät honom söka förgäves och efter en stund blåste jag Stopp. Han ställde sig och tittade på mig och jag skyndade fram till lagom kasthåll och kastade tennisbollen som belöning. Sedan gjorde jag om invittringen, men lämnade kvar tennisbollen den här gången, så att närsöket inte alltid ska vara utan mål och mening. Den var snabbt och effektivt hittad.
Tillbaka vid vattnet satte vi oss och tittade på några andra ekipage och tränade passivitet. Han var smågnällig idag med, inte särskilt högt, men det finns där i alltför hög grad. Jag tycker han var mycket bättre på detta i våras/försomras och funderar på om det möjligen är den hyppiga träningen som blir nu som gjort att han fått återfall. Jag får hålla det i schack så gott jag kan och hoppas att det förbättras längre fram när jag kan träna mer regelbundet igen.
Anita undrade om vi inte ville testa en dubbelmarkering. Och visst ville vi det, det är praktiskt taget Lakrits paradgren, i eller ur vatten. 🙂 Fast lite svårt var det visst, för trots en bra ansats på den sist kastade markeringen hittade han den inte bakom vänstra vassen, utan bestämde sig självsvåldigt för att simma över till nummer ett som kastats bakom högra vassen. Men se den gubben gick inte, jag blåste omedelbart till inkallning medan Anita hotfullt närmade sig den öppning han tänkt simma igenom.
Lakrits kom tillbaka in och Anita plockade för säkerhets skull bort nummer 1, och kastade en extra vid nummer 2. Nu gick det jättebra att plocka in tvåan, och vi väntade en liten stund medan hon smög ut ettan igen. Inga problem, den visste han ju precis var den låg. En liten miss från min sida där jag av någon anledning fick fram en visningshand. Den underlättade ju, men jag tror inte att den egentligen behövts. Fick bara lite hjärnsläpp där.
Nu gick vi bort till Jörgen som just kastade markeringar på land invid vattnet åt Mackan och Annika. De gjorde några dubbelmarkeringar medan jag passade på att plocka lite nyuppkomna smörsoppar i lämpligt medhavd svart plastpåse. Eller möjligen grynsopp, när jag kikar närmare efter, ringen verkar saknas på flertalet exemplar, även om jag vet att jag såg ringar på vissa ute i skogen. Nåja, båda sorterna är goda.
Efter svampplockningen var det så dags för oss att testa lite markeringar. Först kastade Jörgen två enkelmarkeringar, en uppåt skogssluttningen och en nedåt strandkanten. Inga problem, även om flärparna på apporterna var så roliga att det blev lite lektendenser istället för fina avlämnanden. Nu kastade han likadant igen, fast som en dubbelmarkering. Jag lät Lakrits låsa fast på den sist kastade nedåt vattnet och skickade honom. Sen blåste jag för säkerhets skull en inkallningssignal när han kom upp på mittstigen, så han inte skulle få för sig att byta sida. Bättre avlämning den här gången. Jag ställde upp honom mot första apporten och väntade tills jag såg att han låste fast, och skickade. Den tog han direkt, snygg avlämning. Lakrits fick beröm av Jörgen som tyckte att han gjort kvällens snyggaste dubbelmarkeringsjobb, möjligen undantaget Malva, som ju är nästan ett helt år äldre. Stolt matte!
Tillbaka till fikaplatsen där det hade dukats upp god blåbärspaj och vaniljsås som Sara bjöd på efter sin fina vinst med 93 poäng i nybörjarklassens WT med sin Malva häromveckan. Tack, den smakade fint!
Innan vi gav oss för dagen skulle vi prova ett linjetag på vatten igen, lite kortare den här gången. Nu inträffade precis samma sak som på träningen vid Hoven häromsistens! Han ville alls inte gå i vattnet, trots att han rimligen borde se apporten som guppade därute. Eller ser hundar så pass bra? Osäker där, men den var max 30 meter ut. Jag rapporterade problemet till Anita, som i vanlig ordning satt i båten på andra sidan vassen och inte riktigt såg oss. Hennes förslag var att ta en apport och göra ett vanligt enkelt linjetag på land så han fick springa av sig lite. Så jag satte honom på gräsmattan och gick bort till höggräset i skogskanten och lade ut apporten medan han såg. Jag gick tillbaka och gjorde en kort snurr för att dimma minnet lite, och satte honom igen och visade riktningen. Han tittade koncentrerat mot skogen så jag skickade. Där var det vanlig fart på benen och han hittade den snabbt och effektivt.
Nu gick vi tillbaka till kanotkanten och jag provade att skicka igen. Något tveksamt steg framåt, bara. Nu stod Anita bakom oss och såg vad som hände. Gå ner ett steg till, sade hon till mig. Ett steg till var exakt vad som rymdes innan goretexskorna skulle sänkas en våning ned i plurret. Så jag tog ett steg till och hoppades i mitt stilla sinne att det skulle räcka, att jag inte skulle bli föst av kennelmamman ytterligare ett steg framåt. Och se, det gjorde det! Plötsligt var tvekan som bortblåst och Lakritsremmen satte av i full karutta utåt. Kennelmamman är uppenbarligen mycket bättre på att läsa av den där virrhjärnan än jag varit. Är så glad att ha Anita som stöd när såna här oväntade svårigheter uppenbarar sig!
Nu är det enkla självförtroendestärkande vattenövningar som gäller ett tag framöver för lackemannen. Han ska verkligen få känna att han är världsbäst på vatten innan vi försvårar med längre distanser igen.
Tillbaka vid bilarna demonstrerade Annika med Mackan en metod att träna Stoppsignalen, som gick ut på att sätta hunden, gå tillbaka en bit, kasta ut en apport några meter bakom sig, vända sig mot hunden och i sitt stilla sinne bestämma en stoppunkt där man har som mål att hunden ska stanna (typ nån meter eller två framför sig), och så kallar man in (utan att använda vanlig inkallningssignal så man inte sabbar den; jag funderar på om handtarget kanske kan funka för oss?) och blåser lagom innan den tänkta stoppunkten. Lyckas hunden går man fram och ställer sig vid den och skickar ut att hämta apporten som belöning (eller ger en godis). Lyckas hunden inte stanna tar man med hunden tillbaka till den tänkta stoppunkten, sätter den och blåser ett stopp (för att demonstrera att det var där man menade att den skulle stanna), och går sedan vidare med hunden tillbaka till startpositionen och gör om övningen.
Detta låter som en något mer avancerad övning än den variant vi just börjat med, med invittrat men tomt närsöksområde. Annika varnade dock för att träna den varianten för mycket, eftersom det kan ge stopp vid närsök som oönskad bieffekt. Det ligger mycket i det, och som alltid är det nog klokt att tänka på variation redan i ett tidigt träningsskede. Nu har jag två övningar på detta, vore kanon med ytterligare en eller två varianter som kan tränas på varierat avstånd och som vi kan varva med för att verkligen få till en stabil och säker stoppsignal som sitter i alla väder. Så är det någon som har fler bra träningstips på Stoppsignal tar jag emot dem med öppna armar!
Sammanfattningsvis blev det en mycket bra och nyttig träning som gav en del besked om hur vi ska fortsätta framåt.
Vi var tre G2-hundar där, plus fyra eller så till ekipage, plus en unghund. En löptik gjorde det hela lite extra intressant.
Lakrits och jag började med vatten hos Anita. Vi testade först om han mindes sitt långa fina linjetag han gjorde sist, på 60 meter eller så, från kanotstranden. Men det hade han hunnit glömma, och simmade istället in i vassen och upp på ön. Där hade han ju inget att göra, insåg han efter en liten stund och simmade ut igen. Jag testade ett Stopp och tyckte att han stannade till, så jag provade ett Ut. Men se det funkade inte och då lade jag genast ner det försöket och kallade in istället.
Anita rodde bort till apportstället och kastade en liten markering som han nogsamt lade på minnet. Sen gick vi högre upp på land medan hon rodde bort igen, återvände till strandkanten och jag skickade på ett nytt linjetag. Nu var det ingen som helst tvekan, utan han kastade sig frejdigt i vattnet och simmade ut. Dock inte helt rakt, utan in igen i vassen. Jag suckade för mig själv och tänkte att vad ska han envisas med den där ön för? Men så ropade Anita, som satt i båten med bättre vinkel än jag, att han fått vittring på apporten och var på väg ut mot den inifrån vassen. Och vips syntes ett litet valrosshuvud därute. Han tog apporten, men vände inte meddetsamma. Just som jag började inse att han nog är på väg till ytterligare en apport lite längre ut skriker Anita att kalla in honom. Jag hade samma tanke i huvudet och blåste inkallningssignalen direkt. Och duktig som han är vänder han genast och simmar in till mig. Snygg avlämning.
Vi gjorde vilopaus från vattnet och beväpnad med en lånad tennisboll gick vi ut en bit i skogen. Jag gjorde ett låtsasområde för närsök, men behöll bollen i fickan, lät honom söka förgäves och efter en stund blåste jag Stopp. Han ställde sig och tittade på mig och jag skyndade fram till lagom kasthåll och kastade tennisbollen som belöning. Sedan gjorde jag om invittringen, men lämnade kvar tennisbollen den här gången, så att närsöket inte alltid ska vara utan mål och mening. Den var snabbt och effektivt hittad.
Tillbaka vid vattnet satte vi oss och tittade på några andra ekipage och tränade passivitet. Han var smågnällig idag med, inte särskilt högt, men det finns där i alltför hög grad. Jag tycker han var mycket bättre på detta i våras/försomras och funderar på om det möjligen är den hyppiga träningen som blir nu som gjort att han fått återfall. Jag får hålla det i schack så gott jag kan och hoppas att det förbättras längre fram när jag kan träna mer regelbundet igen.
Anita undrade om vi inte ville testa en dubbelmarkering. Och visst ville vi det, det är praktiskt taget Lakrits paradgren, i eller ur vatten. 🙂 Fast lite svårt var det visst, för trots en bra ansats på den sist kastade markeringen hittade han den inte bakom vänstra vassen, utan bestämde sig självsvåldigt för att simma över till nummer ett som kastats bakom högra vassen. Men se den gubben gick inte, jag blåste omedelbart till inkallning medan Anita hotfullt närmade sig den öppning han tänkt simma igenom.
Lakrits kom tillbaka in och Anita plockade för säkerhets skull bort nummer 1, och kastade en extra vid nummer 2. Nu gick det jättebra att plocka in tvåan, och vi väntade en liten stund medan hon smög ut ettan igen. Inga problem, den visste han ju precis var den låg. En liten miss från min sida där jag av någon anledning fick fram en visningshand. Den underlättade ju, men jag tror inte att den egentligen behövts. Fick bara lite hjärnsläpp där.
Nu gick vi bort till Jörgen som just kastade markeringar på land invid vattnet åt Mackan och Annika. De gjorde några dubbelmarkeringar medan jag passade på att plocka lite nyuppkomna smörsoppar i lämpligt medhavd svart plastpåse. Eller möjligen grynsopp, när jag kikar närmare efter, ringen verkar saknas på flertalet exemplar, även om jag vet att jag såg ringar på vissa ute i skogen. Nåja, båda sorterna är goda.
Efter svampplockningen var det så dags för oss att testa lite markeringar. Först kastade Jörgen två enkelmarkeringar, en uppåt skogssluttningen och en nedåt strandkanten. Inga problem, även om flärparna på apporterna var så roliga att det blev lite lektendenser istället för fina avlämnanden. Nu kastade han likadant igen, fast som en dubbelmarkering. Jag lät Lakrits låsa fast på den sist kastade nedåt vattnet och skickade honom. Sen blåste jag för säkerhets skull en inkallningssignal när han kom upp på mittstigen, så han inte skulle få för sig att byta sida. Bättre avlämning den här gången. Jag ställde upp honom mot första apporten och väntade tills jag såg att han låste fast, och skickade. Den tog han direkt, snygg avlämning. Lakrits fick beröm av Jörgen som tyckte att han gjort kvällens snyggaste dubbelmarkeringsjobb, möjligen undantaget Malva, som ju är nästan ett helt år äldre. Stolt matte!
Tillbaka till fikaplatsen där det hade dukats upp god blåbärspaj och vaniljsås som Sara bjöd på efter sin fina vinst med 93 poäng i nybörjarklassens WT med sin Malva häromveckan. Tack, den smakade fint!
Innan vi gav oss för dagen skulle vi prova ett linjetag på vatten igen, lite kortare den här gången. Nu inträffade precis samma sak som på träningen vid Hoven häromsistens! Han ville alls inte gå i vattnet, trots att han rimligen borde se apporten som guppade därute. Eller ser hundar så pass bra? Osäker där, men den var max 30 meter ut. Jag rapporterade problemet till Anita, som i vanlig ordning satt i båten på andra sidan vassen och inte riktigt såg oss. Hennes förslag var att ta en apport och göra ett vanligt enkelt linjetag på land så han fick springa av sig lite. Så jag satte honom på gräsmattan och gick bort till höggräset i skogskanten och lade ut apporten medan han såg. Jag gick tillbaka och gjorde en kort snurr för att dimma minnet lite, och satte honom igen och visade riktningen. Han tittade koncentrerat mot skogen så jag skickade. Där var det vanlig fart på benen och han hittade den snabbt och effektivt.
Nu gick vi tillbaka till kanotkanten och jag provade att skicka igen. Något tveksamt steg framåt, bara. Nu stod Anita bakom oss och såg vad som hände. Gå ner ett steg till, sade hon till mig. Ett steg till var exakt vad som rymdes innan goretexskorna skulle sänkas en våning ned i plurret. Så jag tog ett steg till och hoppades i mitt stilla sinne att det skulle räcka, att jag inte skulle bli föst av kennelmamman ytterligare ett steg framåt. Och se, det gjorde det! Plötsligt var tvekan som bortblåst och Lakritsremmen satte av i full karutta utåt. Kennelmamman är uppenbarligen mycket bättre på att läsa av den där virrhjärnan än jag varit. Är så glad att ha Anita som stöd när såna här oväntade svårigheter uppenbarar sig!
Nu är det enkla självförtroendestärkande vattenövningar som gäller ett tag framöver för lackemannen. Han ska verkligen få känna att han är världsbäst på vatten innan vi försvårar med längre distanser igen.
Tillbaka vid bilarna demonstrerade Annika med Mackan en metod att träna Stoppsignalen, som gick ut på att sätta hunden, gå tillbaka en bit, kasta ut en apport några meter bakom sig, vända sig mot hunden och i sitt stilla sinne bestämma en stoppunkt där man har som mål att hunden ska stanna (typ nån meter eller två framför sig), och så kallar man in (utan att använda vanlig inkallningssignal så man inte sabbar den; jag funderar på om handtarget kanske kan funka för oss?) och blåser lagom innan den tänkta stoppunkten. Lyckas hunden går man fram och ställer sig vid den och skickar ut att hämta apporten som belöning (eller ger en godis). Lyckas hunden inte stanna tar man med hunden tillbaka till den tänkta stoppunkten, sätter den och blåser ett stopp (för att demonstrera att det var där man menade att den skulle stanna), och går sedan vidare med hunden tillbaka till startpositionen och gör om övningen.
Detta låter som en något mer avancerad övning än den variant vi just börjat med, med invittrat men tomt närsöksområde. Annika varnade dock för att träna den varianten för mycket, eftersom det kan ge stopp vid närsök som oönskad bieffekt. Det ligger mycket i det, och som alltid är det nog klokt att tänka på variation redan i ett tidigt träningsskede. Nu har jag två övningar på detta, vore kanon med ytterligare en eller två varianter som kan tränas på varierat avstånd och som vi kan varva med för att verkligen få till en stabil och säker stoppsignal som sitter i alla väder. Så är det någon som har fler bra träningstips på Stoppsignal tar jag emot dem med öppna armar!
Sammanfattningsvis blev det en mycket bra och nyttig träning som gav en del besked om hur vi ska fortsätta framåt.
Vi var tre tränare nästan hela tiden (en fjärde, Suzi, bytte av Lotta efter ett tag) med en bunt retrievrar.
Vi lade alltså rätt många apporter på bergknallen på andra sidan vattnet och medan Annika stannade kvar ett tag där så knallade Lotta och jag över till en liten låg udde varifrån det inte var så jättesvårt att ta sig i vattnet.
Lotta började med ett par skick och sedan fick Lakrits en markering. Han simmade utan tvekan ut till en av de båda stenhällarna som stack upp som grynnor ur vattnet. Där fick jag heja på honom med Ut! samtidigt som Annika lockade från sitt håll. Det gjorde susen och han simmade vidare till stranden, sprang upp och hittade snabbt en apport. Den tog han sedan med sig till hällen igen, varpå jag uppmuntrade honom att simma vidare in till mig. Inga problem. Sedan gjorde jag ett linjetag utan att Annika hade kastat något först, och med mellanlandning på hällen så fixade han det med.
Paus medan Annika skickade från sitt håll och Lotta sedan skickade Kirack igen.
När det blev vår tur gjorde jag ett nytt linjetag och det blev riktigt bra. Stopp på hällen, men han hade mycket mer koll nu på vad han förväntades göra. Det blev dagens bästa!
Så småningom anslöt Annika till vår sida och nu skulle vi skicka hundarna utmed en bergskant bort till en annan udde. Det verkade svårt, och jag var lite tveksam till att Lakrits skulle klara det. Fördelen här var att bergskanten var så pass brant och hög (ett litet stup, faktiskt) att det inte lockade till att ta sig i land och springa den vägen. Så med en markering till Cheysie först då vi stod lite bakom och tittade på och sedan en markering av Lotta till Lakrits så grejade han det riktigt fint. Han hejade tillbaka honom så han inte skulle få för sig att ta sig upp på land borta vid andra udden, och han grejade det. Kul!
Sedan blev det ny lång paus med fika. Suzi dök upp och gjorde några skick innan Lotta stack. Till slut frågade Annika om jag ville göra något mer (hon var nu tillbaka på andra sidan). Dumt nog svarade jag att ett till linjetag över till andra sidan vore ju fint. Men se nu ville inte Lakrits gå i vattnet över huvudtaget. Annika tjoade och tjimmade, kastade markeringar så det stod härliga till. Näpp. Han blankvägrade att ens hoppa i vattnet. Jag fick olika tips och provade från olika ställen. Nähä. Till slut kastade jag själv en enkel markering några meter ut i vattnet bara för att få i honom. Nu tog han sig motvilligt ut i vattnet och hämtade in. Testade mot andra stranden igen. Nej, vill inte. En till egenkastad markering på nära håll för att lösa upp situationen, sen lade vi av.
Vår gemensamma tolkning var att väntan mellan aktiviteterna nog hade blivit lite väl lång och han hade kanske kallnat till och segat ihop. Sedan såg vattnet nu helt annorlunda ut jämfört med tidigare: helt stilla och bäcksvart. Molnen hade hopat sig så det var mer en nattsvart tjärn än en solig badsjö med lite småkrusiga vågor som det var när vi kom dit. Läxa: träna Lakrits i olika situationer, med olika vattenutseenden.
Vi lade alltså rätt många apporter på bergknallen på andra sidan vattnet och medan Annika stannade kvar ett tag där så knallade Lotta och jag över till en liten låg udde varifrån det inte var så jättesvårt att ta sig i vattnet.
Lotta började med ett par skick och sedan fick Lakrits en markering. Han simmade utan tvekan ut till en av de båda stenhällarna som stack upp som grynnor ur vattnet. Där fick jag heja på honom med Ut! samtidigt som Annika lockade från sitt håll. Det gjorde susen och han simmade vidare till stranden, sprang upp och hittade snabbt en apport. Den tog han sedan med sig till hällen igen, varpå jag uppmuntrade honom att simma vidare in till mig. Inga problem. Sedan gjorde jag ett linjetag utan att Annika hade kastat något först, och med mellanlandning på hällen så fixade han det med.
Paus medan Annika skickade från sitt håll och Lotta sedan skickade Kirack igen.
När det blev vår tur gjorde jag ett nytt linjetag och det blev riktigt bra. Stopp på hällen, men han hade mycket mer koll nu på vad han förväntades göra. Det blev dagens bästa!
Så småningom anslöt Annika till vår sida och nu skulle vi skicka hundarna utmed en bergskant bort till en annan udde. Det verkade svårt, och jag var lite tveksam till att Lakrits skulle klara det. Fördelen här var att bergskanten var så pass brant och hög (ett litet stup, faktiskt) att det inte lockade till att ta sig i land och springa den vägen. Så med en markering till Cheysie först då vi stod lite bakom och tittade på och sedan en markering av Lotta till Lakrits så grejade han det riktigt fint. Han hejade tillbaka honom så han inte skulle få för sig att ta sig upp på land borta vid andra udden, och han grejade det. Kul!
Sedan blev det ny lång paus med fika. Suzi dök upp och gjorde några skick innan Lotta stack. Till slut frågade Annika om jag ville göra något mer (hon var nu tillbaka på andra sidan). Dumt nog svarade jag att ett till linjetag över till andra sidan vore ju fint. Men se nu ville inte Lakrits gå i vattnet över huvudtaget. Annika tjoade och tjimmade, kastade markeringar så det stod härliga till. Näpp. Han blankvägrade att ens hoppa i vattnet. Jag fick olika tips och provade från olika ställen. Nähä. Till slut kastade jag själv en enkel markering några meter ut i vattnet bara för att få i honom. Nu tog han sig motvilligt ut i vattnet och hämtade in. Testade mot andra stranden igen. Nej, vill inte. En till egenkastad markering på nära håll för att lösa upp situationen, sen lade vi av.
Vår gemensamma tolkning var att väntan mellan aktiviteterna nog hade blivit lite väl lång och han hade kanske kallnat till och segat ihop. Sedan såg vattnet nu helt annorlunda ut jämfört med tidigare: helt stilla och bäcksvart. Molnen hade hopat sig så det var mer en nattsvart tjärn än en solig badsjö med lite småkrusiga vågor som det var när vi kom dit. Läxa: träna Lakrits i olika situationer, med olika vattenutseenden.
Jag orkar inte skriva om träningen ikväll, men ett par mobilbilder av tveksam kvalitet slänger jag upp så länge som en liten aptitretare. Mer imorgon!
Det var underbart vackert och rogivande vid den lilla sjön med sina klipphällar. En liten holme med några träd på samt två klipphällar mellan ön och fastlandet på andra sidan försvårade för hundarna.
Här är Kirack på väg in med en apport från kullen på andra sidan. Nästan i hamn.
En inzoomad bild, därav grynigheten, på Lakrits där han simmat ut till ena klipphällen och nu funderar över steg 2. Med Ut-rop från mej och lite lockanden från Annika på andra sidan grejade han att ta sig över sista biten och hämta in markeringen.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
OM SKOGSSTJÄRNA
Vallentuna, Sverige
Grundregel i min blogg: Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer