Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: apportering (sida 3 av 3)

Seg träning men bra apportering

Åkte till öppna träningen ikväll. Där fanns bara ansvarige Agneta H som skottade bort snö från altanen. Jag hade en träningsplan med mig, väldigt basic, med fokus på fokus:

Moment
Kriterium
R/F
Kommentar
Fokus
Titta 1 sek framifrån

5/5
Fokus
Titta o följa efter vid backning

0/5
Följer utan att titta upp, bör kanske backa till att bara ta ett steg bakåt, inne först
Utgångs-ställning
Med fokus, ta 1 steg framåt
2/5
Tittar i utgång, sen tittar han fram och upp när vi går; vill få bort framtitten
Sitt framför
Med fokus, tid 3–10 sek

Sätt upp framför (mata ner)
Med flyt (3–6 sek mellan varje efter svalt godiset)
2/5
Lite långsam, inte direkt flyt, men det var blöt plan
Targetstick
Repetition, 1–3 sek

5/5
Snurra runt
Med targetstick

3/5
Del 1: lätt halvböj av huvudet åt sidan. Försöker man längr börjar backa och åla sig ur. Köra detta inne ett tag.
Rygga intill vägg
Börja prova lite
Target
Gå fram till musmatta, tass på
5/5
Började nära, belönade ifrån mattan, ökade avstånd, bytte vinkel.

Han var jätteseg, ville mest gå och nosa. Belöningar: köttbulle, blodpudding samt roliga kaninkampgrejen. Var de kul? Inte så där över sig ikväll. Då kom jag ändå dit med omatad hund. Hur i jösse namn ska jag få upp hans fokus och intresse mera när inte dessa favoriter fungerar? Korta gnistor kunde man se ibland, särskilt om det var moment med lite rörelse i. Var det stillastående/-sittande moment tappade han intresset väldigt fort. Nu var det ju kallt och blött, inte hans favoritväder, men ändå…

Sen kom en större hund, men då hade vi redan hållit på en timme. Jag passade dock på att be Agneta kika på Kaspers apportering, när vi ändå hade tillgång till henne. Jag lånade en sprillans ny apportbock och så gick vi upp på altanen. Det var såklart svårare på altanen än hemma, Kasper sprang ut ytterst långsamt, lite ointresserad. Jag skippade då utspringsdelen. Lyckades jobba upp intresset genom att retas med honom med apportbocken. Sen tog han den riktigt bra och kom in med den och lämnade av fint. Jag brydde mig inte om hans position, däremot flyttade jag mig hela tiden så att han fick hänga på efter mig. Det gjorde han fint utan att tappa den. Agneta tyckte han var duktig med tanke på att han är en dsg (hon har golden och aussie att jämföra med) och tycker jag ska ta det långsamt framåt i allt svårare miljöer. Jag är rätt nöjd med tanke på miljöomständigheterna ikväll.

På besök på Wij

Idag kopplade jag av egen hundträning genom att åka och titta på andras hundträning. Vårdagjämning, sol och sju plusgrader till trots blåste det snålt vid parkeringen, men när vi gick in i skogen blev det genast bättre. Det märks att snön smälter undan i rask takt nu, snart kan man börja viltspåra igen.
Idag skulle jag kika på Thorsvis M-kull. Där fanns sex elva månader gamla labbar på plats, tre hanar och tre tikar, varav en löpte. Gruppindelningen på hanar och tikar kändes därför naturlig, och jag hängde med tikarna som började hos Anita med inkallning med lätt störning. Det gick jättebra för samtliga, även om Mackan knappt ville lämna sin husse. 🙂
Innan dess fick jag i egenskap av okänd person känna igenom hundarna för att vänja dem vid hantering av främmande. Det var hur mysigt som helst.
Jag följde med tikgruppen till Peter som hade förberett ett litet terrängspår där förare och hund skulle träna fotgående i terräng. Det var lite svårare. Några hundar ville gärna hamna något steg framför föraren och i en sandig uppförsbacke tog de gärna ett språng upp före föraren istället för att förbli i position bredvid.
Moment tre handlade om avslutning på apportering. Man satte en apport i den kopplade hundens mun, backade med händerna mottagningsberedda, tog tillbaka apporten, satte hunden. Man höll fortfarande apporten synlig, rörde lite på den för att behålla hundens fokus men ändå få den att lugna ner sig. När hunden satt lugnt och fokuserat åkte apporten bakom ryggen, föraren gick och ställde sig i fotposition (inte hunden) och ekipaget vände runt och gick tillbaka. Att föraren och inte hunden skulle gå i position berodde på att Anita ville behålla hundens lugn hela tiden. När man sedan har en äldre och van hund kan man göra tvärtom. Denna övning ska framför allt leda till ett lugnt fokus, men även fina avlämningar utan tappande på vägen. Den här övningen var helt ny för deltagarna, och de fick en fyrstegstrappa att träna: först bara själva för att få in snitsen, sen själva med koppel, sen med hund och till sist även med apport. 🙂
Vi värmde oss med lite lunchfika och sedan avslutade hela gruppen med linjetag. Det var först enkla apporter en bit bort på en stig medan ytterligare en hund arbetade bakom ryggen på den första. Övriga hundar stod och väntade. Sedan var det dubbla apporter, en bakom och en framför. Hunden skickades till den framför.
Som allra sista grej testades stopp med visselpipa. De flesta körde medan hunden var på väg bort, medan en körde när hunden var på väg till henne. Direkt efter vissling kastades boll bakom hunden. Här hade man hunnit lite olika långt, så det var givande att titta på.
Efteråt talades Anita och jag vid lite om Guinness. Hon är ganska säker på att det finns valpar i magen och ska åka och ultraljuda på måndag morgon. Vi får hoppas att det blir lagom många valpar så att det finns en liten svarting där till mig.

Oväntad apport

Vi satt och njöt av fredagsmiddagen när jag hörde hur det tuggades på något misstänkt metallföremål.
– Kasper, kom hit! Oskyldig hund dök upp, utan något i munnen.
– Var är grejen? Hämta grejen!
Hunden snodde runt för att återkomma med något litet i munnen. Föremålet byttes raskt mot en bit ost (han har ju varit i Frankrike). Nämen, titta, ett litet AAA-batteri.
En kort stund senare hördes ett klinkande metalliskt ljud igen.
– Kasper, kom hit med grejen!
Han dök snabbt upp med nästa batteri i förvissning om en ny god ostbit.
Vi vet fortfarande inte riktigt var batterierna kom ifrån, eller hur de hamnade på golvet. Men det är tur att han tuggar så försiktigt på vissa saker och inte okritiskt bara sväljer…

Apporttips inomhus

Vill gärna få lite tips till apportträning inomhus.
Den senaste tiden har jag gjort så här:
Jag har två träapporter (plus lite annat apporteringsbart) som jag lägger ut klockan 11 och 13. Sedan ställer vi upp 3-4 meter bort klockan 6. Jag böjer mig ned, pekar mot den jag vill att han ska hämta, säger Apport. I början var han lite förvirrad och ville ta den jag lagt ut senast, men ju tydligare jag blivit med kropp och blick (har kommit på att det är bättre att kika på rätt apport än på honom), desto bättre har det gått. Nu tar han lätt rätt apport och kommer in och lämnar av. Någon gång ibland stannar han och tar nytt grepp, men på det hela taget (med mina oerfarna ögon) ser det bra ut. Inomhus kan jag inte få till ett längre avstånd med två apportbockar (åtminstone inte kl 11 och 13), dock kan man köra en bock på längre avstånd.
Nu skulle jag vilja få lite tips på hur man kan variera det här, göra det mer avancerat, fast fortfarande inomhus. Är det nåt som låter tokigt i era öron angående hur jag gjort får ni gärna dela med er av det också…

Apport i djup snö

I nuläget går vi mest på bondens hårt och fint upplogade väg på våra promenader. För att liva upp promenaden lite lekte vi imorse med den repleksak jag brukar ha i fickan. Den är kul både till kamp, apportering och allmänt bus. Jag gjorde några kast av den så långt flexit räcker (vågar inte släppa honom här) och han tyckte det var himla kul att hämta in den. Men så lyckades jag få till ett snett kast som plumsade rakt ner i djupsnön på fältet bredvid. Inte så långt bort, bara ett par meter från vägen, men helt osynlig var den, bortsett från hålet den lämnat efter sig i snön.
–Apport! sade jag optimistiskt. Tänkte att man kan ju chansa. Hade inte så stor lust att plumsa dit själv och blöta ner jeansen.
Kasper satte av och stannade på rätt ställe. Han fick tag i repänden som låg rätt ytligt. Men sen tog det stopp. Den benformade gummigrejen hade uppenbarligen satt sig hårt fast i snön, antagligen på tvären.
Jag hejade för allt vad jag var värd, rädd att han skulle tröttna och ge upp:
–Jaa! Duktigt! Heja på!
Och han högg i för allt var han var värd. Jag såg hur han spände alla musklerna i hela kroppen, lutade sig bakåt och bara droooog. Alla hans tio kilo hängde i repet. Och till slut gav snön med sig och släppte upp leksaken ur sitt grepp.
Mäkta stolt sprang Kasper tillbaka med leksaken i högsta hugg och fick både kamp och godis som belöning.
Så där duktig och idog har jag aldrig sett honom tidigare med nån dold apport. Han brukar ofta vara rätt snabb med att ge upp och istället ge sig ut på andra nosningar och upptåg. Är lite imponerad över honom, det var med hans mått mätt riktigt djupt där!

Apportträning och framförmapp

Lite trist väder idag så det fick bli apportträning i köket. Det var ett bra tag sen sist och när jag plockade fram träapport, plastapport, spårpinne och en färgglad gummibatong som legat i skåpet hur länge som helst (köpte den när han var mindre och han var då helt ointresserad av den) blev Kasper hur lycklig som helst.
Startade i samma ordning som ovan och till och med den annars lite tråkiga träapporten fick sig ett ärevarv i köket, så kul tyckte han det var.
De första avlämningarna var kaotiska, to say the least … Lite lekinviter med apport i munnen, lite hoppa upp med framtassarna på matte – jamen, se den nu då, ser du inte att jag har apporten i munnen, hallå där, titta på mig, är jag inte duktig??? – men efter tredje, fjärde avlämningen började han sansa sig lite.
Plastapporten gick jättebra, spårpinnen över förväntan. Han gjorde en ansats att ta den till dörrmattan för en liten gnagséjour, men ett harklande från min sida fick honom på bättre tankar. Avlämningen av spårpinnen var inte jättebra, men ett klart framsteg jämfört med förra gången vi tränade detta.
Gummibatongen var ju hur kul som helst. Jag började med att klicka att han bara greppade den i munnen. Den var lite tung, så han fick byta grepp någon gång på ingången, och sen ville han inte gärna lämna av den första varvet. Andra apporteringen gick det bättre, och han tyckte det var bra synd när den stoppades undan igen.
Ett avslutande varv med träapporten som nu fungerade riktigt bra.

Allt ser än så länge bra ut på frontlinefläcken. Skulle han reagera borde han väl göra det ganska snart, nu är det ju som mest koncentrerat.

Förresten, så körde jag lite spontan framförmapp också. Först blev det Stå, vilket jag gärna förstärkte genom att belöna det flera gånger i rad. Sedan ett Backa följt av ett antal Fot. Det var helt oväntat och jättekul! Jag fick verkligen anstränga mig att stå slarvigt med breda ben för att jag därefter skulle få fram något annat än fler Fot. Gullplutten! Så småningom fick jag fram Backa, Ligg och sent omsider Sitt. Att Sitt satt så långt inne förvånade mig en del. På slutet kom det faktiskt även ett kort (halvmeter–meterlångt) spontant Kryp. Efter det körde jag några Kryp till medan han ändå hade det i huvudet.

Jaktlabbeträning

Här vankas kanske kaninstek till middag?

Idag var vi iväg och kollade på jaktlabbeträning. Det var en grupp med 14-månadershundar från samma Thorsvi-kull som börjat träna i vatten och med viltapportering. Det var hur läckert som helst att se dem i farten!
Fasan anses lite svårare att greppa på grund av sina fethala fjädrar.

Vattenyra!

De körde med tre stationer: en med dummies och skott, en med dummies i vatten och en med vilt.

Håll truten!

Vattensvans får en ny innebörd …

Fler bilder finns att kika på för den intresserade.
Och mer text och bilder från detta evenemang finns hos Åsa.

Förmiddagsträning på gröna ängen

Igår tog vi det rätt lugnt och var mest ute i trädgården. Kasper tyckte det var lite kul när matte grävde i jorden och planterade blommor, men fick själv nöja sig med att lattja lite med ett par plastkrukor. För säkerhets skull åkte kompostgallren tillbaka framför rabatten, annars kanske blommorna skulle bli uppgrävda snabbt igen av mattes lille medhjälpare.

Var träningssugen idag och plockade med lite attiraljer bort till gröna ängen på förmiddagen. Bäst att passa på innan det blir för varmt. Storpudel Frejas husse höll på att klippa häcken som vetter mot gröna ängen, så jag anade att Freja fanns i närheten. Bra, lite externstörning. 😉

Jag började med att sätta ut fyra koner till Rutan och lade en musmatta strax bortom mittpunkten som target. Sen repeterade vi target ett par gånger inne i rutan. Jovisst mindes Kasper vad det handlade om! Jag backade till strax utanför rutan, och sen backade jag successivt bortåt meter för meter. Hela tiden hade han bra fart in till target och stannade fint. Jag kastade in godis som belöning.
När jag tog bort targeten minskade vi avståndet igen för att öka successivt. Han sprang fortfarande in, men inte med samma schvung. Jag inser nu att jag borde testat att kasta in leksak som belöning för att få mer schvung, men då tänkte jag lite fel och provade istället med att ställa ut ett lock med godis på som externbelöning vid sidanav rutan. resultatet blev att han sprang snett genom rutan mot godiset istället för att på kommandot först springa in och ställa sig i rutan och sedan få tillåtelse att ta godiset, som var min tanke. Det blev helt uppenbart för svårt. Positivt i det hela var att han stannade och avbröt på mitt Nej. 😉

Jag bestämde mig för att göra ett uppehåll i rutan-träningen och tog istället fram apportbocken. Jag gjorde tre apporteringar på 10–20 meters håll (ökade successivt). Den första springningen var lite halvlam, men de båda efterföljande blev det bättre fart i. Det bästa var att han kom tillbaka in till min sida och gjorde väldigt fina avlämningar. Jag höll inne klicket någon sekund innan jag tog bocken från honom och han höll kvar och väntade på mig. Kanonhund! Som belöning kastade jag kampleksaken så han fick lattja runt lite.

På bus- och lekkursen tidigare i vår fick jag en spårpinne av Anette, och den hade jag med nu. Jag lät Kasper nosa lite på den, han har bara sett den en gång tidigare på kursen, så den är helt ny för honom. Sen kastade jag ut den kanske 5 meter och bad honom apportera in den. Han sprang dit och tog den, men sen ville han inte riktigt komma in med den. Han lade sig nån meter framför mig och ville uppenbart börja tugga på den. Jag nejade och lockade honom. När han närmade sig backade jag så han fick springa ifatt mig för att lämna av den. Vi körde så ett par gånger till, med ungefär samma resultat. Med tanke på hans ovana vid denna pinne tycker jag det gick riktigt skapligt. Han började aldrig tugga och han kom in med den vid tillsägelse.

Sen körde vi lite konslalom med fritt följ. Gick halvbra, ibland stannade han till och halkade efter om där fanns någon intressant doft. När jag sade till honom kom han dock ifatt och stundvis gick han fint. Kanske lite väl långt ut, men det är svårt att se när man inte har någon medhjälpare som kan kika åt en.

Jag flyttade tilbaka konerna till Rutan och så körde vi ett par avslutande rutor med musmattan åter på plats, och istället lite längre avstånd. Jag ville att han skulle få en positiv och lyckad avslutning på det momentet, och det fick vi till.

Nu var vi rätt varma och trötta båda två, så jag tänkte avsluta med lite lek. Längst bort på ängen låg en gammal fotboll och skräpade, så vi gick dit och lattjade med bollen en stund. Urkul att spela fotboll med matte, tycker Kasper. Han har inte så höga krav… 😉

Nästan hela tiden hade Freja suttit och tittat på innanför sin symboliska kompostgrind. Hon skulle hur enkelt som helst ha kunnat kuta ut genom häcken istället, men hon är en mycket väluppfostrad dam som vet vad som gäller. Mer förvånansvärt – och kanonbra! – är att Kasper inte heller sprang fram för att leka. Han tittade intresserat dit ett par gånger under träningens gång, men jag sade till honom att nu tränade vi och lyckades få tillbaka hans fokus. Ingen är mer positivt förvånad än jag.

På hemväg tänkte jag först låta honom få gå lös. Men så i den lilla grusvägsbacken såg vi några barn i förskoleåldern som höll på att träna på att cykla upp och ner för denna lilla backe. Nja, tänkte jag, bäst jag kopplar honom så det inte sker en olycka. Vilken tur att jag gjorde det! Sekunden efter att kopplet kommit på susade en katt förbi tio meter framför oss. Kasper gjorde ett misslyckat försök att rusa efter. Jag var lite sen och nejade samtidigt som kopplet tog slut, och han vände om till mig. Svårt att veta vad som hänt utan koppel, kanske hade han lytt och kommit in ändå. Men jag är glad att jag slapp den chansningen…

Nästan hemma stötte vi på fler barn, bland annat en liten flicka som så gärna ville klappa Kasper. Jag sade att han kanske hoppar för att slicka henne i ansiktet. Men det gjorde inget sade hon, så då lät jag dem få leka lite. Det slutade med att flickan låg skrattandes på gatan med Kasper slickade förtjust ovanpå henne. Något av barnens mamma kom mot oss, aningen förskräckt, gissar jag, men som tur var insåg hon att allt bara var väldigt lekfullt och ingen höll på att komma till skada. Barnen fick varsin godis att ge Kasper, och alla skiljdes åt mycket nöjda.

Väl hemma igen fick Kasper lite gott laxskinn, och nu njuter han av livet i solen.

Promenad till stenskogen

Efter en lång skön och solig påskhelg är det lite mer normala vårtemperaturer idag. Före lunch tog Kasper och jag en promenad upp till stenskogen och han skötte sig jättebra. Idel lovord:

  • Plockade bajs efter Kasper och fick beröm + slänggodkännande i villaägares soptunna. Ovanligt, men trevligt.
  • Passerade två schäfrar. Körde distraheringsmetod med kastat godis, vilket fungerade så bra att Kasper bara kastade några intresserade blickar som hastigast på det förbipasserande hundekipaget.
  • Innan jag lät Kasper springa fri i skogen körde vi lite apportering av mjuknalle och repboll. Nu är det jättekul att kampa i skogen!
  • Gjorde ett godisträd. Kasper kom frivilligt och satte sig i väntan på att få ge sig på det, hellre än att springa runt i skogen!
  • Gjorde ett par inkallningar från Sitt, varav en där jag var dold av en sten och ett träd. Funkade klockrent. Dessutom lite spontana inkallningar från fri lek, satt också som de skulle.
  • Fick lite frivilligt fotgående på hemvägen. Över huvud taget fungerar Nära-kommandot bättre nu.

Ska jag vara lite negativ så är det att hans koppelgående ännu inte är perfekt, ofta går han fram för långt. Sakta men säkert blir det dock bättre. Så snart jag stannar kommer han tillbaka vid min sida. Att han sen har minne som en guldfisk och snart är där framme igen är en annan femma… Tror det ger sig på sikt.

Träning i stenskogen

Vid lunchtid tittade solen fram, värmen steg till 8,5 grad i skuggan, och inspirerade mig att promenera upp till stenskogen. Förra gången vi var där var det isbana på stigarna och jag vågade knappt ha Kasper lös av rädsla att han skulle halka på alla stenar.
Idag var det torrt och fint och jag passade på att träna lite. Han blir allt bättre på att inte stressa upp sig när vi kommer till skogen. Tidigare drog han som en idiot i kopplet när han fattade vart vi var på väg, oavsett korrigeringsmetod. Nu var han glad, men så pass lugn att jag vågade släppa. När han fått springa av sig några minuter satte jag honom. Inspirerad av Tina och andra labbebloggar (tack!) gjorde jag en lite svårare apportövning än vanligt (urlätt ur labbeögon sett, förstås). Kastade först en mjuknalle åt höger medan Kasper såg på, sen en repboll till vänster. Sen pekade jag mot nallen och lät honom springa ut och hämta den. När han kom tillbaka med den fick han istället springa ut och ta repbollen, som vi sen kampade med som belöning. Därefter fick han Fri igen i syfte att stärka lek som belöningsmetod i skogen. Det kändes verkligen jättebra!
Därutöver blev det några godisträd, lite godis- och leksakssök på stora stenar och lite Stanna och inkallningar.
Nu hoppas jag bara att agilitykursen drar igång snart, vi väntar på torr plan. Men det ser ju lovande ut!

Nyare inlägg