Vi har en äng/enklare fotbollsplan rätt nära oss där Kasper gått mycket lös i sin barndom. På senare tid har han mest varit i långlina alternativt släpande koppel. Precis bredvid ängen bor Freja, en mycket intressant storpudel. De har en symbolisk grind in dit i form av en lös kompostsektion. Funkar av nån anledning på hundarna, fast de mycket väl skulle kunna springa vid sidan av genom häcken. Särskilt Kasper.
Igår hade jag Kasper med släpande koppel varpå han direkt rusade in på Frejas tomt, som inte hade kompostgrinden på plats, och inte kom förrän på kanske tredje-fjärde inkallningen. Jag var rejält arg på honom och tog kopplet direkt och gick hem. Inget mer kul på ängen den dagen.
Idag tog jag för säkerhets skull visselpipan och en god korv. Jag kollade att kompostgrinden var på plats, sen kopplade jag loss honom. Han satt och tittade förväntansfullt på mig: ”Är det sant?”
Jo, det var det. Varsågod! Han kutade som en pil till Frejas tomtgräns, men stannade när han såg grinden. Jag ropade på honom och han kom. Fick en korvbit.
Sen var han vid min sida och tränade i princip hela tiden. Vi körde Sitt + stanna kvar + inkallning, Ligg + stanna kvar + gick tillbaka och belönade, Ligg + stanna kvar + inkallning. Någon gång till och med på kanske femton meter. Några Backa. Sen lite Nära och jag gick runt i nån slags förvirrad zickzack, och oftast var Kasper med. Inte slickad vid vänsterbenet direkt, utan en bit ut, men iallafall med. Nån gång stannande han istället och nosade på nån intressant tuva, men kom sen när jag ropade. Behövde aldrig ens använda visselpipan – men korven slank ju ner. Så kul!
Igår kväll gick vi måndagspromenaden med massor av kända och (mest) okända hundar i varierande storlek, från tax och liten terrier till några schäfrar. Han var lite dragig, särskilt i början, men mycket mer hanterbar än i våras på liknande promenader.
Och i eftermiddag ska vi träffa Enzo och lattja på en annan äng, ska bli kul!
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: träning (sida 7 av 10)
Lillmatte kom ned till Skåne med tåg. På torsdagen innan vi åkte till Tyskland passade vi på att besöka Storegård hundpark strax utanför Löddeköpinge. En kanonvarm dag, så mitt i bröt vi för en badstund vid Barsebäck strand, innan vi återvände för mer kul aktiviteter. Entréavgiften gäller hela dagen.
Vi inledde med att gå runt parken och titta och skapa lite kontakt. Svårt, för Kasper tyckte ju att allt var så intressant. Sen gick vi en labyrintbana.
Lite låga hopphinder fanns det i labyrinten. Matte fick hoppa mer än Kasper.
Sen fanns det en miljöbana med mängder av olika slags hinder. Stubbarna var roliga och lätta att gå på.
Hinkarna var mer okända, men inget problem.
Ännu mer ovant var det med hinder man skulle gå igenom. Kasper var lite förbryllad, men inte rädd, och snart gick han genom dem hur enkelt som helst.
Stilstudie i klättring över pallar.
Åka skottkärra var väl inget, man har ju åkt cykelkorg.
Det fanns både en nybörjaragilitybana med lättare hinder och en vanlig agilitybana med fullstora hinder. Vi körde lite i bägge, och det var ju superkul.
Slalom har vi inte tränat så mycket på, men på nybörjarbanan fanns det låga käppar som man nådde över med armen, vilket gjorde det enklare att leda runt med godis. Mot slutet tror jag Kasper började fatta vitsen litegrann. Återstår att se om han minns det nästa gång…
Lite mer ovanliga hinder fanns det också.
Och så rolig belöning med dragkamp när man varit duktig.
En kanondag – kan verkligen rekommenderas om ni har vägarna förbi Skåne:
Det kom ett mejl som väckte lite tankar:
Jag läser fortlöpande din blogg och den roar mig. Måste även säga att jag är imponerad hur mycket energi du lägger ned på Kasper och hur duktig han verkar ha blivit trots sin unga ålder.
Man kan väl säga att jag lägger ner precis så mycket energi på Kasper som jag behöver för att han ska bli den trevliga hund jag vill ha, och inte en bångstyrig rackare som gör som han själv vill. Säkerligen har jag mig själv och min okunnighet att skylla på att det tagit så pass lång tid och varit bitvis så kämpigt som det har varit (koppelgående t.ex.), men vi lär oss båda så sakteliga. Och nu känns det som om vi har kommit över nån slags tröskel och inlärningen börjar funka allt bättre. Det känns jättekul.
Men vad är det då vi kämpar mest med nu?
Eller skulle behöva ta itu med?
Koppelgåendet har ju varit en ständig stötesten det senaste halvåret, men där har vi nästan nått ända fram.
Något som är lite jobbigt är att Kasper blir så otroligt på när han träffar andra hundar. Har tränat skvallerträning litegrann, men inte så systematiskt som vi skulle behöva. Är det i redan bekant träningsmiljö går det värsta över efter en liten stund när jag börjat köra någon övning med honom, men på helt nya ställen kan han vara som tokig. Något för framtiden…
Sedan har han ju fått vara en hel del i lina på vår gemensamma gård, som vi delar med tre andra hus. Problemet där är att allt sedan han var liten har grannarna förtjust stannat till vid honom, varpå han givetvis har hoppat för att försöka slicka deras ansikten. Nu när han blivit större är grannarna inte längre lika trakterade av det… Kan förstå det, men de har faktiskt själva bäddat för det… (får man säga så?) Och jag har haft andra prioriteringar i träningen än att träna bort hopp på grannar. Här hemma är hoppandet om inte obefintligt så iallfall minimalt och helt hanterbart. Men främmande människor är, precis som andra hundar, så himla roliga att hälsa på. Och det bär mig lite emot att träna bort ren och skär livsglädje.
Nu har vi flyttat linan lite så han kommer inte lika lätt i konflikt med grannarna. Dessutom har vi byggt den lilla inhägnaden på andra sidan huset. Var han får vara beror dock rätt mycket på vädret och var vi själva är – hagen kan vara rätt kall och blåsig när det inte är medelhavsvärme här. Att träna bort detta bygger rätt mycket på andra personers medverkan, så det är inte alldeles lätt. Får nog fortsätta ligga lite lågt på priolistan…
Imorgon har vi sista kurstillfället i Frösunda. Sedan är vi kursfria så långt ögat når… Mina lite vaga planer för framtiden:
- Vore kul med spårkurs, gärna om vi kommer med på VaBK:s kurs till hösten.
- Steg 3 hos Eva känns rätt given.
- Sen verkar han ju gilla agility så skarpt att vi nog måste träna det lite mer konsekvent. Hade honom ute igen på de där agilityhindren jag bloggade om nu senast, och han hoppar så himla glatt och villigt över dem, det är en dröm att se det. Men kanske vänta med det tills nästa vår, då han förhoppningsvis blivit ännu stabilare? Vi får se vilka kurser som dyker upp.
- Hittar jag en kantarellsökkurs anmäler jag mig på stört om bara datumen stämmer.
Tja, det räcker väl ett tag…
Igår var det näst sista gången av Steg 2-kursen i Frösunda. Vi körde från 19 till 22.15 och åkte hem helt utpumpade, både hundar och mattar. Vi var bara fyra ekipage, så det var verkligen intensiv gnuggning. Jag känner av mitt gamla hälsäcksproblem idag tack vare allt springande igår, får ta det lite lugnt någon dag nu.
Gårdagen var iallafall oerhört givande och vi lärde oss mycket. Läxor till nästa gång:
1) Öva korta ingångar vid sidan och kalla dem Hit. (Tidigare har Kasper och jag lärt oss ingångar runt om hos Cattlin och kallat dem Kom. Eva menar att vid sidan är bättre för att man behåller ögonkontakten med hunden, och eftersom Kasper vid några tillfällen har dragit rakt fram bakom mig är jag beredd att ge det en chans, så får vi se.) Öva detta med två personer mitt emot varandra på kort avstånd och låta hunden springa fram och tillbaka emellan, och visa runt med godishand.
2) Pränta in lystring till visselpipa med jätteroliga övningar, så hunden lär sig att ALLTID komma vid vissling (dubbelpip för att inte förväxla med till exempel domarsignaler).
Vi körde övningar längs en stig där Eva kom bakom den förare som gick först, tog över kopplet och föraren sprang åt sidan och gömde sig. Syftet var att se hur lång tid det tog innan hunden märkte att den fått en ny förare och att matte var försvunnen. För flertalet hundar tog det rätt lång tid eftersom de var mer fokuserade på alla dofter och så i skogen än att hålla koll på matte. När hunden så började kika sig omkring ropade matte och hunden fick springa dit. Detta körde vi ett antal gånger för att få upp uppmärksamheten hos hunden.
Detta påminner rätt starkt om den övning Eva Bodfäldt tipsar om i sin blogg:
http://www.agria.se/blog/eva_bodfaldt.nsf/d6plinks/indianovning-i-koppel
Vi köpte visselpipor (jag köpte två för att alltid kunna ha en i hundryggan) och började träna. Vi sprang visslandes med lockande leksak bort bakom ett buskage medan Eva höll i hunden. Hon släppte när vi kommit en bit på väg och hunden fick springa ifatt och få tokbelöning.
Sen körde vi samma på ett nytt ställe, men där vi tystnade bakom buskaget innan hon släppt, sen tittade fram och viftade och visslade, sen in bakom tysta igen, och så fram och vissla. Efter andra framtitten släpptes hunden som då var rätt triggad och kutade på ordentligt. Jättebelöning, givetvis.
Efter fikat var det lek och när Kasper rätt var det var drog bort ensam längs stigen körde jag visselpipa på honom på prov. Han vände blixtsnabbt och kom tillbaka! Annars lekte han fint, framför allt med storpudeln Athena men även med Enzo.
Vi vände tillbaka längs samma stig, och körde samma övning som på ditvägen, att Eva övertog kopplet. Men denna gång visslade vi när vi drog iväg framåt längs stigen och hunden skulle springa ifatt. Då sprang Kasper om mig och förbi och jag var osäker på om det var för att han ville dra iväg, eller om han trodde att det var en lek-och-spring-övning. Så vi testade honom en gång till där Eva ropade ”ifatt” när han var precis bakom mig. Då vände jag mig om och där stannade han, jätteglad. Så inte var det dra han ville, utan han trodde att leken var att vi skulle springa längs stigen tillsammans. Skönt…
Mot slutet körde vi så platsliggning. Det gick inte så bra. Kasper låg nån halvminut kanske, sen började han röra på sig. Vet inte om det var myggen som irriterade, för han sprang inte bort till nån annan hund eller så, han var bara inte komfortabel att ligga där. Över huvud taget är det där att koppla av mitt i all aktivitet inte hans starka sida…
På återvägen tränade vi fotgående med hårdare disciplinkrav och Kasper gör framsteg efter att Eva introducerat kasta småsten framför nosen samt vispa med lövruska framför nosen som alternativ till att bara prata mörkt så snart han accelererar för mycket. Att gå och prata mörkt hela tiden blir oerhört jobbigt, och dessa alternativ var faktiskt bättre än de låter. Kasper blev väldigt mycket mer alert och uppmärksam på var jag befann mig efter att det regnat ner lite grus framför honom några gånger.
Orkar vi ska vi åka på ringträning på VaBK ikväll. Bra att få några extra okända händer som undersöker Kasper, så han blir lite mer van vid sånt. 20 kr kan det definitivt vara värt.
Det var ett bra tag sen nu jag tränade klossträning, så jag var lite nyfiken på om Kasper skulle komma ihåg det. Men visst! Lade ner the Heritage Illustrated på golvet – skönt att den fortfarande kommer till användning till något – och vips var framtassarna uppe. Förra gången fick jag honom att ta några steg åt sitt höger med bakbenen, ikväll gick vi runt nästan ett helt varv.
Dags att höja kriterierna och börja ställa mig i vinkel mot honom istället för mitt emot. Får bli imorrn kanske, för nu har han somnat så sött.
Bra läsning om klossträning finns här: http://www.klickerklok.se/bakdelskontroll.php
Vaddå stå på bord? Matte vill ju inte ha mig på köksbordet…
I tisdags var vi på ringträning 3(5) och det går väl så sakteliga bättre. Kasper kan nu stå lite bättre, men ibland åt helt fel håll. Jag tycker det är knepigt att rikta in honom rätt, särskilt om det finns något högintressant åt andra hållet. Vi måste försöka öva stående på bord lite också den här veckan, för det gick sämre än på marken.
Igårkväll satt vi och mös i soffan framför teven och jag höll i ett av Kaspers ben. Det gillar han, det blir så bra bittag då. Men rätt var det var bet han längre ned än innan och jag tjöt till. Hans bett om min tumspets kändes ungefär som att klämma fingret i dörren! Även nu på morgonen efter gör det lite ont när jag ska använda tummen.
Bit inte den hand som föder dig. Kaspiskt ordspråk
Mums, vilken god grisfot matte hade med från Valdemarsvik.
Förra veckan började vi ringträning hos Cattlin. Då var vi tre hundar, en lapphund, en pudel och så Kasper. Båda de andra hundarna var lite reserverade och domarens visitering ses som det största problemet. Kasper har motsatt problem, han har svårt att stå still och när en domare kommer vill han gärna slicka den personen i ansiktet. Vi fick order att främst träna Stå i veckan.
Så ikväll var det dags igen. Vi har ju inte hunnit träna så mycket eftersom vi varit bortresta, men lite har det blivit. Både träna på att ha utställningskoppel (snöre snarast) på sig och att stå. Ikväll uteblev lapphunden, men istället var gårdshunden Asta där, även hon av det skyggare slaget. Kasper blev allt bättre under lektionens gång på att stå. Det visade sig att om vi distanserade oss mer från honom och inte böjde oss ned så gick det bättre att hålla honom lugn. Nedböjning tolkar han som kontakt och ska då hoppa, slicka i ansiktet osv. Fortfarande står han lite åt vilket håll som helst, men kan nu emellanåt stå still någon minut trots passerande hundar.
Bilden är från senaste Drottningholmsbesöket.Vi hade ett par mycket intensiva timmar igår. Det var ganska länge sen första kurstillfället och med allt annat hade det hunnit sjunka rätt långt bak. Nu ska man givetvis träna mellan gångerna, och det har vi gjort till viss del, men på de andra kurserna fungerar det inte alltid att låta jättearg. På allmänlydnaden får man till exempel inte prata med hunden för att korrigera den att gå fint, vilket gör att jag där har noll nytta av denna kurs. Men, men…
Iallafall började vi just med hårdkörning av koppelgående. Eva sade att enmetersradien (som vi är rätt stolta över att ha uppnått, Kasper och jag) inte duger längre, utan nu ska kraven skärpas och det är intill benet som gäller. Det blev rätt tufft för Kasper en stund med många korrigeringar. Särskilt nyttigt var det när Eva gick bakom med långlina och jag med rösten hela tidien korrigerade Kasper så snart han gjorde minsta lilla felsteg. Att byta från mörk till ljus röst blir rätt påfrestande på stämbanden (särskilt det mörka har jag svårt för) så jag känner mig lätt hes idag. Kasper fick inte nosa på gräset utan bara gå vid mig, stanna när jag stannade osv. Gick faktiskt allt bättre, även om det inte var helt perfekt.
Sen körde vi agility i en timme. Vi fick testa att låta hundarna gå över en smal spång som gick snett upp, planade ut, sen snett ned. På platån var hundarna ungefär i midje-/brösthöjd på förarna. Det gick bra. Kasper ville gå lite fort först, men när jag sade Vänta lydde han, gick sakta och tittade på mig. Okej, kanske lite fel kommandoval, men det fick avsedd verkan.
I övrigt var det lite låga hinder (inga problem) och tunnlar av olika slag. Kasper gillar verkligen tunnlar nu. Vi fick prova en kort släptunnel igen och nu tar han den till och med med släpet nedfällt. Den är dock hemgjord med kortare längd och lättare material, inte nån tävlingsmodell, så lite enklare att passera. Enzo testade ett par gånger att hoppa upp på den runda tunneln, såg kul ut.
Vi fick en serie på tre hinder, en tunnel, ett hinder och godisskål. Jag kopplade loss Kasper för att kopplet inte skulle vara i vägen, och de första hindren gick bra. När han kom ut ur tunneln fick han spel, drog iväg åt sidan och kutade runt som en galen rodeohingst – över hinder, genom tunnlar, runt, runt. Vid ett tillfälle stannade han för att kissa, och då passade Eva på att kasta en skrammelburk på honom. Han ruskade av sig och fortsatte. Någon varv senare drog han ner på farten, jag kallade in och han kom. Det var svårt att vara arg på honom för han såg så lycklig ut, hade jättekul. Provade samma sak en gång till, men då drog han igen, fast en kortare runda denna gång. Sen fick det bli med koppel på, vilket inte alls blir samma fart och stuns i banan. Min och hans fart är inte riktigt densamma, om man säger så.
Vid fikat hade vi turen att få se Evas man ha visseldemonstration med sin border collie, en fårtacka och ett par smålamm. Kul!
Sen var det dags för svåra nej-övningar. Vi fick gummibandskoppel till hundarna och då inser man snabbt hur mycket man normalt styr hunden med kopplet. Gula godisskålar betydde varsågod, röda godisskålar betydde förbud. Efter nån misslyckad runda gick det bättre och vi klarade oss runt. Sen försvårades momentet med människor som röda skålar. Eva och husse Lasse satt på huk med godis i handen och talade med ljus, vänlig röst till hundarna. Jag slet som ett djur för att med rösten och kroppen hindra Kasper från att gå fram, lyckades med nån cm till godo. Det svåraste var inte att stoppa hunden, utan att sedan locka den med snäll röst att följa med förbi människan utan att den då plockade åt sig godisbiten på vägen. Man fick växla mellan mörk och ljus oavbrutet och verkligen jobba sig förbi, men det gick! Så glad att vi klarade denna svåra bana.
Vi avslutade med inkallning, och samma personer satt då likadant och pratade med godis och ljus röst. Denna gång sade jag varsågod, men Kasper var vid det här laget så rädd för Eva att vi gick vidare till Lasse. Jag lämnade honom mumsandes där, backade kanske fem meter och kallade in med ljus, glad röst. Han kom på direkten! Tror han var glad att slippa de där elaka människorna.
Idag körde jag lite lugn träning på hemmaplan med långlina. Läggande under gång gick allt bättre, även om han lägger sig snett och inte är världens snabbaste. Men han fattar vad han ska göra! Det här med snett gäller för övrigt flertalet moment och känns som en senare fråga. Min prio nu är att han vet vad han ska göra på de olika kommandona. Stilpoäng kan vi skaffa senare…
Vi körde några ligg och stanna kvar på kanske fyra meters avstånd. Han ligger superfint utan störning. Första gången jag klickade på avstånd kom han fram, men när jag visade tillbaka honom och lade honom innan han fick belöningen så fattade han gångerna därefter. Jättekul!
Stå är svårast, han har nog ingen klar bild av vad det egentligen innebär. Och jag har alltid tyckt det varit svårt att träna det, eftersom det är ett slags icke-moment.
Sen körde vi hopphindret några varv, och nu får han bara belöning efter tillbakahoppet. Jag måste fortfarande säga åt honom att sätta sig på andra sidan, men bortsett från det (och alla sneda positioner) så har han fattat vad som gäller där.
Nu är han ute i sin lina en stund och jag blev tvungen att gå upp och kika varför han skällde. Var det grannhunden Simba? Nej, en matte med sin vita ulltuss till hund stod halvvägs in i häckentrén och tittade på Kasper på avstånd. Tro fan att han skäller! De gör intrång på hans mark och han når inte fram till dem. Hur fan kan man vara så korkad? Inte sade de något heller när jag kom ut och ropade på Kasper, utan de gick bara. Vad ville de egentligen?
Det känns som Kasper kör nån slags varannangångsteknik. För att reta mig, antagligen. Igår var han ju urjobbig, och ikväll hos Cattlin när jag förväntat mig en superjobbig hund var han riktigt bra. Ja, jag fick ju slita för det, men säg att han var kontaktbar minst halva tiden hos Cattlin mot normala kanske tio minuter av hela timmen.
Han har svårt med stadgan vid ligg, han ville inte alls förstå läggande under gång och han kan stanna men verkar helt ha glömt bort stå kvar. Då antingen sätter han sig eller går iväg.
Men till det positiva hör att han faktiskt låg kvar flertalet gånger lös med mig på ett par meters avstånd, han satt väldigt stadigt, han kom på inkallning trots andra lösa hundar intill. Och bäst av allt – han gick bredvid mig och följde med när jag gick och vände åt olika håll. Blev så till mig av detta att jag inte alls hörde att Cattlin sade att hundarna skulle sitta eller ligga eller vad det var. 😉
När vi skulle öva på apportbockarna kom det några nybörjarkursare och den störningen blev för stor för Kasper. Men nu vet jag hur vi ska träna vidare på apportbiten. Han har kommit så långt att han bär apportbocken en eller ett par meter, men sen kastar den med en huvudsnärt mot mig och tycker han har gjort sitt. Jag ska inte längre klicka för det, utan kräva att han tar upp den igen och lägger den i min öppna hand.
Oj, det känns som om vi har så mycket att träna på, här gäller det att prioritera vad som känns viktigast just nu. Blanda den svåra, tråkiga delen av träningen med lite roligare moment så vi inte bara gör endera.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer