Jag har investerat i en dyr apparat som jag hoppas få mycket glädje av. Den heter Manners Minder och är en fjärrstyrd godisapparat. Vi har hittills bara hunnit prova litegrann, och i början lekte hundarna ”den lille teknikern” i sin iver att komma på hur man fick ut det där godiset ur apparaten. Men det har lugnat ner sig och jag har kört två korta pass med Lakrits och ett med Kasper.
Medan jag körde pass nummer två med Lakrits kom jag på att det vore ju kul att filma det vi höll på med. Här kommer alltså en liten spontan filmsnutt tagen i flygande fläng med min iPhone.
Egentligen är det Kasper som behöver tränas på att ligga fint när det ringer på dörren. Men det är ju lika bra att förebygga och träna detta med Lakrits också. Vi har två ytterdörrar, vilket gör det hela lite svårtränat. Jag har tidigare försökt få Kasper att lägga sig i sin vanliga bädd i köket när någon ringer på dörren, men det blir för långt avstånd, och han har ingen överblick, så jag har inte fått till det. Detta är ett försök på ny plats, mellan de båda dörrarna, där man har åtminstone viss sikt åt bägge ytterdörrarna. Jag hoppas därför att detta ska fungera bättre. Bädden är en temporär lösning, kanske ska det bli en liten matta där istället. Vi får se.
Jag har tänkt att börja med kökssidan, för den har trevligast pling som inte leder till samma höga stress. Den här dörren har vi också tränat en del tidigare. Gatudörren har en otrevligt ljudande dörrkläpp (något vi kanske egentligen borde tänka på att åtgärda) som låter väldigt abrupt och genast leder till vrålskällande hund. Här är utmaningen större.
Filmsnutten visar bara hur sitt alternativt ligg i bädden genererar godis. Nästa steg blir att sätta kommando på det för att sedan själv gå och ringa på dörren och samtidigt säga kommandot. Eller om ringsignalen räcker som kommando? Det där får jag fundera på… Nu till filmen:
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Författare: hundadmin (sida 126 av 199)
Idag var det valpträff på Thorsvi. Eftersom familjen är i Finland och Tyskland lovade snälla Karin att ta hand om Kasper. Jag började alltså morgonen med att åka till Liljeholmen och lämna av honom. Därefter for Lakrits och jag vidare till kenneln utanför Enköping.
Vi började med en inkallningsövning där Anita höll valpen och en förare i taget kallade in med visselpipa. Lakrits rasslade in precis där han skulle, utan omvägar. 🙂
Anita menar på att det är viktigt att träna in ”närinkallningar” (eventuellt med koppel) där föraren backar och tar emot hunden rakt framifrån, tar emot eventuell apport (så småningom) varpå hunden lugnt sätter sig. Jag körde med dubbel handtarget där, funkade jättefint redan vid första försöket.
Nästa lilla övning var Sitt. I princip alla menade att hundarna kunde Sitt redan när de hämtades från kenneln, och jag kan bara instämma. Jag har egentligen inte satt kommando på det än, men det börjar väl dags att göra det nu.
Sedan fick vi träna att gå jaktfot, dvs. utan att kräva full fokus upp på förarens ansikte. Här rekommenderar Anita att träna i åttor för att det hela tiden ska hända saker och inte bli en långtråkig raksträcka. Själv brukar jag också köra zickzack på gångbanan, det är väl ungefär samma grej.
Därefter var det lunchdags. Jag gav Lakrits sin lunch på gräsmattan och sen fick han hoppa in i bilen med tvåbeningarna gick in i huset och fick en jättegod rostbiffsallad. Under kaffet pratade Anita om vikten av passivitet, och hon menar (till skillnad från Carina Persson på valpkursen) att man inte ska belöna passiviteten, eftersom man då bygger en förväntan vilket genererar aktivitet. Hon vill att vi går till något händelselöst ställe och sätter oss med kort koppel och tar tiden på hur lång tid det tar tills hunden har tröttnat och bara kopplar av. Ska bli ett intressant projekt!
Som alternativ till denna metod (att bara vänta ut hunden) pekade hon på ryggsäcken (som Eva Bodfäldt kör med), bur eller uppbunden. Jag ska absolut köra fler burlekar med Lakrits för att ytterligare stärka burens rolighet. Redan nu går han ju gärna in frivilligt, det som behöver ökas är tiden utan att det blir pip. Samma sak med stadga vid Sitt, vi ska lägga mer fokus på att öka tiden snarare än avståndet till hunden.
Om man ser en tendens till bristande stadga (musklerna börjar spännas, hunden rör sig osv.) ska man ta till nästa övning, som vi fick praktisera efter lunchen:
Kontakt – du och jag
Man har hunden sittandes framför sig. Starta övningen med något ljud (jag kör nog med tit-tit, tungan mot tänderna, som jag redan ofta använt för att få Kaspers uppmärksamhet, det kändes spontant rätt). Att ha ett ljud här är nog bra med tanke på shejpingövningar där man också ofta startar med hunden framför sig, dock utan att säga något. Det blir ett sätt för Lakrits att skilja på övningarna så han inte börjar testa olika beteenden här. Ha godisar i handen från start, inte i fickan, och för godishanden långsamt mot hunden precis i ögonkontaktens bana. Tanken är att få full fokus på godishanden (och därmed förarens ögon) och helt ignorera omgivningen. Behövs det kan andra handen komma upp i stoppsignal och man kan luta sig aningen mot hunden för att dämpa den. När hunden sitter lugn och fin ger man godiset. Det blir nästan som lite omvänt lockande där godiset uteblir om man inte sitter lugnt och fint.
Avsluta med att föraren återgår till utgångsposition med hunden sitter kvar och väntar tills annat kommando ges.
När vi provade i praktiken var det svåraste att tänka på att inte titta ner på hunden när jag återgick till utgångsposition, utan titta rakt fram. I övrigt tycker jag att det gick jättebra så här första försöket.
Jag fick höra om de handtecken Anita använder, men det lägger jag in bland kommentarerna i det gamla inlägget, så jag får allt sånt på ett och samma ställe.
Mot slutet fick valparna rejsa lite, och en del tog chansen att kolla om mjölkbaren fortfarande var öppen. Är ganska säker på att Lakrits var en av dem.
De fyra hörnstenarna kontakt, lydnad, passivitet och stadga är de saker vi nu ska träna vidare på. Vi träffas igen om en månad. På senhösten ska vi sedan göra en FART-test i Flentrakten. Det ska bli spännande.
Avstår från att ens försöka namnge människor eller hundar, det är dömt att bli fel. Om någon vill ta på sig uppgiften så hör av er. 🙂
Väl tillbaka i Liljeholmen igen fick jag bara höra lovord om Kasper. Sånt glädjer ju en mattes hjärta. Karin och Kasper hade varit på Långholmen och gått en långpromenad och han hade gått fot, skött sig fint vid hundmöten och hittat på trix. Citat från Facebook:
”Kasper sköter sig fantastiskt, är hur väluppfostrad som helst och charmar mig sönder och samman. Han gör till och med tricks UTAN att man gett kommando! Antar att det är ett uttryck för extremt sug efter köttbullar, men ändå… gullig!
Vi har varit ute i skogen i två timmar och nu sover han i soffan brevid mig. Hundlivet asså. *love*”
Jamen, det är ju sånt där vi som lånar ut hundar vill höra! Det där med utan kommando är antagligen ett resultat av vår shejpingträning. *grin*
Lakrits har just fått ett varsågod på att ta blåbärshögen på stubben. Tur man har en snabb kamera …
Idag var det lite svalare så vi tog en skogspromenad.
Fick med mig kameran också. Kul att fota herrarna, om än inte alldeles enkelt.
”Åh, jag lättar, jag flyger, jag svävar fram,
låt det aldrig ta slut.”
Jag hade lite papper som ändå skulle till klubben så jag tänkte passa på att köra ett litet träningspass med buren och se om det gick att träna den andra hunden medan den första var just i buren. Trodde det skulle vara tomt på klubben. Men icke. Fyra–fem personer tränade agility, men det var i bortre änden av plan så jag tänkte att jag stör nog inte så mycket.
Men lite pip blev det… 🙂
Jag började med att ställa fram ett halvdussin rallyskyltar rakt framför buren och sen tog jag ut hundarna ur bilen. Jag lät dem gå in och ut ur buren några varv och matade upp intresset för den. Sen fick Kasper börja i buren medan jag lekte lite med Lakrits. Jodå, för att vara första gången på appellplan så lekte han. Inte jättelänge, men med ett par fina gripanden. Jag testade en slags repfrisbee som var klubbens – halvkul. Bäst var kaninskinnet ändå. Sedan körde jag lite allmän shejping och här börjar Stå och Utgångsposition komma som frivilliga beteenden, liksom till min glädje lite Hoppstå. Vi har inte kört detta alls mycket, så det var kul att se. Sitt belönar jag sällan, för det kommer så spontant ändå, och Ligg har vi inte hunnit till än. Handtarget är också populärt.
Sen var det Lakrits tur att vara i buren. Jag hade med mig hans 16-mål och han fick hela den inne i buren. Bra, sade Lakrits. Men när portionen var slut en minut senare var det inte lika bra. Han pep rätt rejält, men Kasper och jag fortsatte att gå den lilla korta rallybanan. Det var kanske fyra skyltar nedåt, sen en vändning och uppåt igen. Då tystnade Lakrits och jag bröt banan med Kasper och gick istället bort för att belöna Lakrits. Sedan gick vi tillbaka och fortsatte banan ut. Det roliga med Kasper är att han i princip inte nosade någonting i gräset. Kan det vara att planen är så torr eller att det inte är nån regelbunden träning där nu? För att det skulle vara att han lärt sig vågar jag väl inte tro… Men det går nog en del folk där även nu sommartid, tror jag bestämt. Tja, bra var det iallafall.
Jag bytte hundar igen och körde lite mer burlek. Kan konstatera att det blir trångt och rörigt när båda hundarna går in samtidigt… 🙂
Lite mer kort träning med Lakrits med fritt följ och lite svängar. Mest höger, men han är inte helt borta om jag gör en tydlig vänstersväng. Utnyttjade ett par rallyskyltar att svänga runt. Sen körde jag ett rallypass till med Kasper. Fortfarande lite gnäll från Lakrits, men det var väsentligt lägre jämfört med första passet vi gjorde. Det ska nog gå att få till detta så småningom.
Vi avslutade med att softa på altanen. Jag fikade och hundarna fick koppla av. Det känns som en inte alltför lång, men rätt konstruktiv, träning idag.
Det började lite tokigt: jag såg fel på klockan och åkte iväg en hel timme tidigare än tänkt. Det gjorde nu inte så mycket, vi fick bara lite mer miljöträning inne i stan.
Tåget in gick väldigt bra förutom att det var ganska varmt. Sen promenerade vi i sakta mak bort till Humlegården och lade oss en stund i skuggan på gräsmattan. Fick av min kompis veta att det finns en hundgård i Humlegården, så dit gick vi. Medan vi väntade på kompisen fick vi besök av jack russeln Hector. Därefter kom en mycket trevlig aussie. Så småningom mötte kompisen upp med lagotton Grappa och hundarna fick lattja.
Det kom även en del andra hundar till hundgården. Lakrits tog det lugnt och var mest hos mig medan Kasper skulle kolla in alla nykomlingar på sant gårdshundsmanér. Han godkände alla utom en rottisvalp, som utsattes för morr och tänder. De vistades i närheten av oss i hagen en stund medan jag höll ordning på Kasper och försökte förstärka beteendet ”snäll mot rottis”. Efter att de gått kom en boxer som inte heller gillades helt. Den hade en tendens att stirra rakt på övriga hundar, så de flesta undvek att leka med den, så även Kasper efter någon inledande morrning. Andra hundar (terrier, dvärgpinscher, ett par frallor och kanske nån mer) godkändes till fullo av Mister Gårdskontrollant.
När vi fått nog av hundgården promenerade vi bort till en uteservering och fick oss lite att dricka. Vatten till fyrbeningarna och vin till oss andra. Lakrits första restaurangbesök avlöpte riktigt väl och han sov en stor del av tiden. Grappa grävde ett hål, men i övrigt skedde inga malörer. Jo, innan jag gick hem passade jag på att gå på toa och överlämnade hundarna till kompisen och hennes nyanlända kompis. Nu blev Kasper desperat över att jag gick och sin Houdinivana trogen lyckades han tråckla sig ur halsbandet och springa efter. Som tur var sprang han inte ut på den närbelägna vägen och kompisens kompis fick tag på honom och återförde honom till bordet igen. När jag lyckligt ovetande om denna kalabalik återkom satt de där med hundarna under noggrann övervakning. Tack för hjälpen!
Vi promenerade tillbaka till Östra station och kom alldeles lagom till att ett tåg hem till Vallentuna skulle avgå. Hundarna sussade sött större delen av hemfärden. Det tror jag, det.
Med Kasper har jag bestämt för mig att vi tidigt körde små sökövningar inne. Både godis och leksaker. När han blev mer avancerad utnyttjade vi alla våningsplanen vi har i huset och droppade en leksak från över- till mellan- eller underplan. Eller kastade en uppåt, för den delen. Sen fick han leta. Det har gjort att han har en mycket bra känsla för huset i alla tre dimensionerna, även höjdledes.
Lakrits, då? Han har ju hittills inte visat något jättestort leksaksintresse, så jag tror att jag måste jobba upp det mer innan det blir aktuellt att gömma någon leksak. Man måste ju gilla det man ska leta efter… Godis, däremot, gillar han. Här har svårigheten istället varit att han gillar det så mycket att han inte viker en millimeter från min sida när jag har godis i handen. Skulle ju kunna binda fast honom eller så, men det har inte känts så motiverat i detta sammanhang.
Nu har han ändå börjat lära sig begreppet ”Vänta” litegrann. Om jag sätter honom och säger Vänta kan jag faktiskt gå ett par steg från honom utan att han följer med. Det utnyttjade jag nu. Jag satte honom i köket, tog två godisar, backade precis runt ett skåpshörn utan att förlora kontakten med honom och lade ena godisen på golvet precis runt hörnet och den andra runt nästa hörn.
Sen gick jag tillbaka till honom och sade Varsågod. Swosh!
Han vimsade runt, råkade mest av tur hitta godis nummer två och gick tillbaka till mig. Jag undvek att titta på honom utan stod bara och väntade. Han vimsade tillbaka ett varv, passerade godis nummer ett med ett par decimeter, och så till mig igen. Jag stod passiv. Han tog ett varv till på samma sätt. När han var nästan framme vid mig syntes det plötsligt hur nosen slogs på och han började söka och inte vimsa. Det var som att vrida om en strömbrytare.
När han väl hade börjat använda nosen tog det bara någon sekund. Det var roligt att se skillnaden. Såna här små övningar ska jag fortsätta med nu när han klarar att vänta litegrann, så får vi snart igång näsan bättre redan från start.
Det är så skönt att hitta Lakrits sträckandes yrvaket på sig bortifrån skohörnan när man kommer hem efter promenad med Kasper. Det betyder ju att han kan koppla av trots att vi gått iväg. Att han ligger just vid skohyllan kan ju låta oroväckande, men det är en sval plats nära dörren, och så har han koll när vi kommer hem igen. Och han kanske flyttar en sko, kanske till och med biter lite i den innan han somnar. Men bortsett från Saras tunna sommarskor (som jag sagt till henne att flytta undan) är skorna där av kraftigare typ och han har inte demolerat någon. (Mer än då några tandavtryck i just Saras tunna skinnskor.)
Vi är uppe i ungefär en halvtimmes frånvaro nu. Jag har inte tagit tid exakt, för eftersom han möter oss på ett så avslappnat sätt känner jag att även jag kan gå/cykla mer avslappnat på Kaspers och min tur och inte hela tiden tänka på att vi måste skynda hem till Lakrits. Jätteskönt!
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
OM SKOGSSTJÄRNA
Vallentuna, Sverige
Grundregel i min blogg: Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer