Skogsstjärnas hundblogg

Sökträning blev det idag. När vi kom till flygfältet var det isigt inte bara vägen upp till klubbstugan och parkeringen (inga bilar i diket idag, dock en människa i diket, mer om det senare) utan även appellplanen var bitvis rätt isig. Att följa upp de övningar vi gjorde sist var alltså ingen bra idé.

Jag var först och gick och rekade i skogen. Där var det mycket bättre, inte så blåsigt och inte så halt.

Vi blev fyra idag och gjorde först ett sök i gropen där MH-spökena brukar vara. Vi lade ut fyra apporter var och hade med hundarna. Det innebar att alla hundar såg ett par apporter läggas ut medan andra var helt dolda för dem. Lakrits hade bra minne och utnyttjade det att inte alls söka i närområdet först utan direkt kuta ut till vår sist utlagda. Vi skickade i linjeordning så snart utehunden blev synlig med dummy i mun. Som tur var tog Ulrikas hund in två av de jag lagt ut så Lakrits blev till sist tvungen att börja söka lite mer ordentligt.

Sen bytte vi ställe och lade ut ett nytt sök inifrån skogen och ut på åkern bakom. Tanken var att jag och Mona skulle lägga på fältet medan Ulrika och Carina lade i skogen (denna gång fick hundarna inte vara med och se). Men när Mona, som gick före mig, plumsade ner i ett djupt vattenfyllt dike och sånär blötte ner stöveln tyckte jag att det räckte ju med en därute och kastade över mina dummisar till henne. Som tur var lyckades hon ta sig tillbaka igen utan vidare missöden.

Lakrits från besöket vid Vada.

Lakrits sökte nu STORT och LÅNGT ut. Han tog in tre apporter som alla var utifrån fältet, och slog inte på sin näsa alls för vad som kunde finnas inne på kortare håll. Jag pausade lite med honom medan övriga fick chans på fältdummisarna också och Mona lade sen ut ett par nya dummisar på skogssidan åt honom. Även nu sökte han långt bort utom synhåll. När jag klev ut för att kika vad han gjorde såg han mig och stannade som en stenstod. Han har bra stadga, för där stod vi sen… Vi stod så länge att Ulrika var tvungen att åka. Mitt kriterium för att agera (förutom att gå runt lite, låtsas titta på nåt intressant, och gå och ställa mig så jag såg hans ben men vi inte hade direkt ögonkontakt) var att jag ville se att han flyttade åtminstone en tass. Det gjorde han inte. Vet inte hur länge vi stod så där, men det kändes som evigheter. När han så till sist rörde svansen tog jag det som tecken och sade ”Bra! Sök!”. Nu sökte han igen, med näsan på, men väldigt brett istället för djupt. Han följde åsen långt bort, kanske tre gånger så långt ut som vi varit och gått. Jag blåste till sist in honom, stannade honom en bit ut från mig, sade ”Bra!” och gav ett nytt sökkommando svepandes inåt skogen med handen. Och nu tog det inte lång stund förrän han plockade in den.

Sammantaget kändes det lite som vid första sökträningen i höstas med Annika, när vi precis kommit hem från Frankrike. Han har legat av sig och hade alldeles för mycket spring i benen. Det här behöver vi träna igen! De andra hade andra typer av problem, så sammantaget tyckte vi tre som hade tid att fika efteråt att den här sökträningen med terrängbyte behöver vi allt göra om nästa onsdag.