Skogsstjärnas hundblogg

Jag har anmält mig till ett par träningstillfällen med Jens och Sofia, och idag var det dags för det första av dem. Upplägget var för ökl- och elithundar, så det var med viss bävan jag infann mig. Det var första gången jag var vid Himmelsända, men det visade sig ligga skapligt nära det ställe där vi hyrde hus en vecka i september 2011. Fina trakter i Sörmland, alltså. Solen, som sken så fint på hitresan, försvann tyvärr, och vi hade mulet hela tiden. På hemresan återkom solen. Typiskt.

Jag kom i synnerligen god tid och gick en promenad med Lakrits först.

Vi blev 8 ekipage, och det visade sig att jag kände några stycken: Sara och Gerd med Thorsvihundar och Karin, som har flat och som jag stött på på diverse prov nu.

I början var Lakrits lite småpipig. Jag har märkt att han kan bli det vid nya hundkonstellationer. Det har inget med passivitet eller aktivitet att göra, tror jag, utan jag tolkar det som osäkerhet med hundar han inte är så van med. Det avtog sen och under arbetet och passivitet medan övriga jobbade var han tyst. Likaså tar sig osäkerheten uttryck i en viss oro runt mina ben. Jag antar att det bara är mer vana vid sådana sammanhang som hjälper, så därför är den här typen av träningsutflykter så bra.

Vi gick upp i skogen och vi ställde upp oss på en stig där skogen var skapligt gles. Jens gick runt i en cirkel med kanske 60–70 m radie utanför oss och lade ut två apporter på totalt åtta ställen, fyra på vardera sidan stigen. Inga snitslar, utan när han droppat två knallade han med en liten startpistol och vi förare skulle memorera. Inte lätt alls, för ibland stod man så att man hade en skog av tallstammar precis i Jens riktning. Vi fick välja varsitt ställe att ta in, förste man valde först, och man fick inte ta in samma som tidigare valt. Jag anmälde mig som andra ekipage och valde en dirigering tillbaka utmed den stig vi kommit på. Precis där stigen böjde av lite snett åt vänster skulle hunden gå rakt in kanske fem meter.

Först ville Lakrits gå snett åt höger, åt det håll där Jens avslutat med att skjuta två tomskott, antagligen mindes han denna avslutande plats som låg rätt bra till från vår position. Jag rrr:ade och kallade tillbaka, och nästa skick gav en rak linje på stigen. Sen ville han följa stigen snett åt vänster, men det var jag beredd på och blåste stopp i rätt ögonblick. Jag flyttade mig lite i sidled för att se honom, och skickade Höger. Jepp, där satt den.

När alla hade gjort varsitt varv var det tänkt att vi skulle välja varsin apport på motsatta sidan stigen, men det hade gått så bra för alla ekipage att de beslutade att vi skulle lämna dem tills vidare och istället knalla ut på ett granplantage med låga plantor. Sofia försvann längs en annan stig utmed kanten på plantaget och lade ut dirigeringsapporter på åtta snitslade ställen.

Här blev det allt mindre av en stig och till sist pulsade vi i obanad terräng. Rätt var det var åkte ena känga ner i ett hål. Jag hade mina icebugskängor med åtsnörda byxor över, och det höll iallafall skapligt tätt. Lite blöt blev jag efter ett tag, svårt att undvika. Att jag valde dem istället för Muck Bootsen, som också var med i bilen, beror på att Rolf hade råkat trampa mig på höger lilltå i fredags morse, och det gjorde alldeles förbannat ont. I dessa kängor kunde tån vara mer i fred än i Muck Bootsen. Det gör inte alltför ont nu längre, men när man ska vara ute och gå i flera timmar gäller det ändå att hitta den bästa lösningen.

När vi gått tvärs över planteringen vek vi vänster en bit och vände sen upp åt det håll vi kommit från. Vi bildade 4 par med 2 ekipage i varje. Jag och en tjej som hette Terese hamnade i sista par.

Här sköt Jens en apport med apportkastare inåt skogen på höger kant, varpå han handkastade en apport snett framåt vänster (han stod en bit till höger om oss, så denna hamnade ofta ganska rakt framför ekipaget). Ena hunden skulle ta in dessa i valfri ordning (alla valde att ta in den sista först). Därefter skulle den andra parhunden ta en av Sofia anvisad dirigering som var på ca 100 m avstånd. Lite längre än Lakrits nuvarande räckvidd, alltså.

Terese frågade vilken jag ville börja med och jag valde dubbelmarkeringen. Det kändes bättre att inleda med något han är säkrare på, och jag kunde i lugn och ro kolla på alla övriga ekipage innan det blev vår tur igen med ombytta platser.

Jag skickade honom på markering två, och han sprang direkt till rätt område. Apporten hade åkt ner i snön (en bra grej att ta med sig från denna övning: denna kastapport var försedd med snitselband så den blev lite lättare att identifiera i snön. Detta underlättade dock inte för Gerds hund, för den hittade omedelbart snitslarna, men förkastade dem som ointressanta och fortsatte söka längre ut. Det är väl dock en vanegrej och framför allt kan det ju underlätta för föraren.). Lakrits var dock mycket målmedveten och sökte fint runt i precis rätt område. Det tog en liten stund, men han gav sig inte, utan sökte tills han fann den. Om detta sade Jens senare att ”Evas hund gjorde dagens finaste markeringsarbete”. Stolt blev jag där!

Sen kanske jag skickade lite slarvigt på den skjutna markeringen, jag trodde han hade full koll på var den fanns. Men han sprang för långt åt höger, åt Jens håll. Jag tog tillbaka honom och skickade på nytt, denna gång som en dirigering istället. Jag skickade honom medvetet lite för långt upp till vänster på grund av vindriktningen. Stopp framför skogen, sen Back. Och då fick han vittring på den.

Ja, just det, en grej här jag måste träna mer på: när Jens redan skjutit apport 1 upptäckte jag att Lakrits stod en dryg hundlängd framför mig och kikade. Precis då ville jag inte bråka med honom eftersom vi båda då skulle missa apport 2 när den kom farande. Sofia sade efteråt att det hade varit bättre att ta tag i problemet direkt och bett Jens skjuta om. Hon har såklart rätt, men det fanns bara inte i min föreställningsväg. Men detta står nu på att-ta-itu-med-listan, så klart.

Jag och Terese ställde oss sist i kön tills det blev vår tur på nytt. Den 100-metersdirigering vi skulle ta in låg strax in i nästa skogskant på andra sidan granplantaget med en knappt synlig röd snitsel som riktmärke. Vägen dit gick rakt över den stig vi promenerat ut på, och där ville Lakrits vika av. Jag var beredd och blåste stopp. Sedan skickade jag Back, men han fastnade rätt snart igen i en utskjutande skogskant ungefär tre fjärdedels väg ut. Det är väl ungefär den längd han är van att springa, så han trodde allt att den skulle ligga där. Jag blåste stopp och sen Back igen och nu fastnade han istället i nästa skogskant. Nu var det en fråga om kanske fem–tio meter kvar till apporten, men han hade svårt att ta sig Back ännu längre. Detta var helt klart utanför hans comfort zone. Han sprang än vänster, än höger utmed skogskanten när jag ville få honom Back. Jag stoppade alltså ett par gånger. Sofia föreslog att vi skulle gå närmare, men Jens sade att han lyder ju så fint, så testa en gång till. Och det gjorde jag: Back! Och tänk, nu lydde han (hade ju testat av både vänster och höger, så det kanske var logiskt) och hittade apporten i princip omgående. Yes, vilket fint genombrott!

Nu gick vi tillbaka till de kvarlämnade åtta apporterna. Den jag fick ta in hade jag inte en susning om var den låg, men fick förklarat för mig ungefär hur jag skulle rikta. Om jag minns rätt blåste jag stopp en gång, och sen hittade han den, lite kortare än jag trott att den låg. Häpp.

Nästa övning var att gå på linje genom den halvglesa skogen. Jens och Sofia gick på var sin sida om linjen och sköt/kastade varsin apport. Ekipaget längst till höger började och tog in valfri. Det kastades en ny, och nästa ekipage tog in en osv. Detta gick riktigt bra för oss.

Linjearbetet tog slut vid en stenslänt som var knepig att ta sig uppför. Jag hamnade ner i ett djupt hål och halkade efter de andra. Här var det jobbig terräng! På andra sidan nedanför nästa sluttning fortsatte vi, denna gång med tre kastade apporter: höger, vänster, höger. Alla tre skulle markeras av oss, sen skulle förare 1 ta in valfri, förare två en valfri av kvarvarande och förare 3 den som blivit över. Även detta gick bra.

Jens avslutade med att testa stadgan hos linjen genom att kasta apporter mot oss. En apport hamnade rakt på Sten, som stod precis till vänster om oss, och då var Lakrits på väg att hugga den, men hejdade sig av mitt rrr:ande. Sen stod han blickstilla alla apporter som följde. En nyttig övning.

Tillbaka på gården vidtog mysig korvgrillning. Vid det laget var alla rätt hungriga och det var ett perfekt sätt att avsluta träningen med lite tillhörande eftersnack. Jag ska dit igen om exakt en månad. Vågar man hoppas att snön är borta då?

 Jens och Sten.

Sara, Sofia och någon till.

Karin till höger.

Alla väntar på korv. Terese värmer händerna till höger.