Skogsstjärnas hundblogg

Häromsistens pratade Annika och jag om det där med passivitet, närmare bestämt passivitetsträning. Vi är båda överens om att passivitetsträning egentligen är fel benämning – hur passiv är en hund då egentligen? Inte passiv alls. Passiv är man när man ligger fint hoprullad på en filt bredvid mattes ryggsäck och gör ingenting. Hur ska en passiv jakthund vara? Den ska vara med på noterna, se vad som händer runt omkring, men vara lugn och tyst. Det är själva sinnesstämningen vi är ute efter, inte en hund som ligger och sover.
Här lånar jag åter lite från Annikas utmärkta blogg:

Vill man ha en sån hund på jakten? Det är väl ändå rätt skönt att den är med på noterna och ser vart fåglarna ramlar ner även om det är på grannhundens apporteringsavsnitt. Rätt vad det är så kanske den ändå måste dit och hjälpa till?
Hur tränar man då en hund som lätt går upp i varv och får alltför hög förväntan? Olika åsikter finns här om man ska vara med på träning, bara gå fot tillsammans med de hundar som jobbar eller sitta på ryggsäcken, contra att hunden får vara med, träna fotgående och titta på vad som händer. När den är lugn och balanserad kan den t ex få skickas bakåt mot ett tidigare lagt målområde. Tillbaka till sidan. Noggrann med fotgående och inte skicka på något om den inte är lugn.
Ska hunden totalt avhabituera sin förväntan så krävs det nog att man är med på en mängd träningstillfällen då inte hunden får göra något. Men vad händer den dagen som den får göra något? Är man tillbaka till hög förväntan då eller blir hunden bara lite lagom förväntansfull? Nja, det är en balansgång. Jag tror på ”lagom är bäst”. Att vänja hunden vid att alla apporter verkligen inte är ämnade åt just den, men om man är lugn, hörsam och koncentrerad så kan det hända att man belönas med att få hämta någon apport ibland.
Man ”passivitetstränar” knappast sin hund om man t ex går på en walkup-linje där det händer mycket, oavsett att hunden inte får apportera. En passiv hund markerar ju inte nedslagen utan går i stort sett och blundar. En sån hund vill man väl inte ha? Det borde alltså finnas ett annat ord för sådan träning. Kanske ”balansträning”? Jag vill ju att min hund ska vara i god balans med sina nerver. Inte komma upp i stress, inte komma in i ”tiggbeteende” utan känna sig lugn, vara i harmoni och uppmärksam mot sin förare likaväl som uppmärksam på vad som händer utåt.
Jag vet att det finns delade meningar om detta, men jag tror här på Eva Bodfäldts tankesätt, att belöna även den livliga hunden med aktivitet. När den ”avstår”, alltså blir lugnare/”tänker bakåt” – då blir den skickad. Det blir knappast någon rolig träning för vare sig hund eller förare om man bara ska gå och traggla fot vid sidan om roligheterna?
/…/
Att avancera långsamt från att göra korta träningspass själv, byta miljö, lägga till lagom med störningar och konkurrens allteftersom och hela tiden vara uppmärksam på hur hunden beter sig, det tror jag på. Många gånger blir vi alltför lätta att avläsa för hundarna. Dom vet att när vi åker till just det här stället så blir det minsann träning av. Ett annat ställe genererar aldrig i något kul. Jag tror vi ska vara lite mer oförutsägbara. Hunden lär sig t ex jättesnabbt att när vi tragglar fotgående på egen promenad så är matte petnoga, men när vi transporterar oss tillsammans med träningsgruppen så verkar det inte vara lika noga, för framåt det ska vi! Att vara konsekvent är nog det ideala, men inte alltid så lätt.

Jag håller med om mycket av detta tänk. Om det som Bolly och Kicki hävdade på kursen för ett par veckor sedan är bäst att man INTE belönar passivitet med aktivitet eller om istället Eva Bodfäldts linje är bäst, har jag ännu inte erfarenhet nog att bedöma. Men det ligger mycket i att det kanske blir en alltför dramatisk skillnad för hunden om vi ena gången är helt passiva (läs: tråkiga) och nästa gång är med och deltar av hjärtans lust. Det viktiga är att man hela tiden kan bibehålla hundens sinnesstämning. Och det tror jag man gör bäst genom att vara lyhörd för hundens reaktioner och genom att vara flexibel. Inte upprepa det man gjorde förra veckan av slentrian, utan att känna sig för: vad passar bäst just nu? Har han en sådan sinnesstämning att jag vill släppa iväg honom på något kul? Eller är det bättre att bara ignorera honom, undvika ögonkontakt och avvakta?
Och sen det här med vad vi ska kalla denna träning. Balansträning får mig att tänka på balanshinder. Sinnesstämningsträning är ju vad det är, men det blir lite väl klumpigt. Sinnesträning blir fel. Stadgeträning är när man tränar hunden att inte sticka till det roliga förrän man gett tillåtelse. Vad sägs om stabilitetsträning?  Man tränar hunden att vara stabil i sinnet och i situationen. Ha ett stabilt lynne.
Vi får se ikväll hur det går för oss i vår stabilitetsträning i Projekt Pipsvängen.