Plötsligt fick jag se hur Lakrits tuggar på något misstänkt. Något rött. Hmmm. Dags att agera.
Jag lyckades få fatt i grejen i hans tuggande, sylvassa mun. Så här såg grejen ut:
Som ytterligare ledtråd kan jag berätta att just när jag åt middag ute i hagen lade han en tvåa. Okej, tänkte jag, den tar jag efter maten. En liten stund senare ser jag hur han rotar just i den trakten. Neeeej …. vill inte!
Så kommer han skuttande mot mig när jag ropar … med något rött i munnen. En till!
Raskt bytte jag till mig denna läckerhet mot en bit squash från min tallrik. Jodå, precis vad jag misstänkte.
Tur att jag vid det här laget hade börjat bli mätt, för aptiten sjönk nu något. Alltså, vad kan det vara?
Igår tappade jag en röd påsklämma på golvet, en sån där femcentimeters giljotinvariant som snäpps ihop i ena änden. Tänkte inte så mycket på det, men innan jag visste ordet av hade Lakrits snappat upp den och drog iväg. Jaja, tänkte jag, han kommer väl tillbaka med den. Icke.
Han dök upp snabbt igen, men utan klämma. Jag letade överallt. Ingen klämma. Hoppades febrilt att jag missat att leta på något ställe, för inte kunde väl han ha …?
Idag fick vi beviset. Han kunde ha. Och gjorde det.
Det var antagligen tur att den gick sönder i gångjärnet och kom ut i två delar.
Det är stor skillnad på en dansk-svensk och en labrador. Kasper skulle aldrig, ens som yttepyttevalp, kommit på tanken att äta en sån. Inte ens en storlek mindre. Oavsett färg.
Senaste kommentarer