När jag tog Kasper på sista kissningen igår kväll råkade vi ut för något ovanligt. Jag hade pannlampan på mig i vanlig ordning och rätt var det var lyste strålen tillräckligt högt för att se ett par vingar som flaxade mellan träden. I mörkret! Klockan var väl runt halv tio eller så.
Jag försökte följa vingslagen, men rätt var det var upphörde de. Jag lyste upp bland träden och rätt var det var fick jag se dem. De gula ögonen.
Jag hade överraskat en uggla!
Jag vet inte om jag nånsin tidigare i mitt liv sett en livs levande uggla utanför fångenskap. Respektingivande.
Så respektingivande att jag plötsligt kände att jag gick omkring med en vit-och-brun-fläckig stek i andra änden av kopplet. Antagligen är Kasper för stor för rovdjuret, men jag kände att jag inte ville chansa, utan vi vände och kortade ned kvällsrundan något.