Vi var på kurs igen igår. Näst sista gången. Känslan att det är trist att det snart är slut blandas med känslan att det ska bli skönt att slippa stå och frysa på gräsmattan i nollgradigt mörker. Har vi tur hittar kursledaren ett ridhus så vi kan fortsätta i vinter.
Jag fick hjälp igår av kursledaren att hålla Kasper i rätt sidoposition. Hon gick bakom mig och höll i långlina medan han gick och nosade längs min vänstra sida. Jag försökte hela tiden hålla kontakt med honom. Så snart han lyfte huvudet klickade jag och gav godis. Det kändes som att det gick halvskapligt bra. Men då hade jag som sagt en mänsklig svans efter mig…
Idag var vi så ute på lunchen för en liten träningsrunda, och då kunde han plötsligt…
titta upp med tindrande ögon på matte fint gåendes på vänster sida invid benet utan att sniffa på marken och med löst hängande koppel
Jag gav ultramycket godis, som en riktig godismaskin. Vi började övningen på tomten, men när det gick så bra tog vi en extra runda på asfalterad väg, följt av gräsväg, följt av en annan asfalterad väg som han mycket väl vet leder hem igen. På den sistnämnda vägen brukar han dra i kopplet som sjutton. Han hittar ju hem! Nu gick allt jättebra de första två vägarna, och längs den sista svåra vägen hamnade han lite för långt fram, men fortfarande kunde jag gå långa sträckor utan spänt koppel. Hurra!
Håll nu alla tummar för att denna trend håller i sig. Måste nog testa ett nytt kort litet varv snart. Kommentera gärna våra framsteg, för idag är vi glada.