Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

WT för båda på Kulla-Brunna

Jag hade anmält både Sansa i NKL och Lakrits i EKL till Kulla-Brunna i lördags. Vi fick fint väder och det blev mindre jobbigt än väntat att gå två varv runt rutorna.

Jag började med NKL på ruta 5 och vi var först att starta på den. Det började i skogen med en kvackdrive till vänster följt av en markering åt höger. Hon släppte störningen direkt och jag trodde hon sett kastet. Det visade sig att det hade hon inte, och när jag märkte att hon missat det och sprang runt i ett sök vågade jag mig på att dirigera när hon kom någotsånär nära. Stopp. Back. Stopp. Höger. Då fick hon vind på den och den kom in. Det här är ju lite överkurs för Sansa ännu, så jag är väldigt nöjd med henne där.

Ruta 1 var en rätt lång markering på ett fält med väldigt hög vegetation. Här såg hon inte kastet men hon tog in den på hörselmarkering. Bra av henne. Själv såg jag bara hur hon försvann in, sen var det bara att stå och vänta, såg bara nån rörelse i växtligheten som antydde var hon befann sig.

Båda de första rutorna hade det bara varit att knalla rakt in på utan paus och nu blev det samma sak på vår tredje ruta. Det var nog till Sansas nackdel, för den blev en katastrof. Lätt att vara efterklok, men det hade nog varit bra att stanna till och sitta en stund med henne så hon fick varva ner sig lite.

Ruta 2 var ett klippt gräsfält med ett antal vita plastbalar på. Det kastades en markering bakom en vit bal, ett mycket snyggt kast med hög och fin båge. Jag trodde hon sett kastet tydligt och skickade med gott hopp om att få in den direkt. Men nu blev det som värsta kosläppet! Hon kutade och kutade och kutade utan någon som helst närhet till kastet. Jag blåste och fick henne att stanna. Men mitt Höger ledde bara till mer rusning bakåt, och nu räckte gräsfältet inte till utan över grusvägen och ut på nästa bruna fält. Det tog en liten stund innan min inkallning nådde fram till den överhettade lilla hjärnan. En solklar nolla, så klart.

Som tur var hade vi en lång kö innan det var dags för ruta 3 och hon fick varva ner en del. Detta var en rätt svår markering över ett grönt klippt gräsfält (!) och in i högt gräs på sluttningen av en kulle. Kastet gjordes snett framåt, så man såg inte mycket till båge. Sansa började kuta igen och jag tänkte åh nej! Hon rundade en lada som stod strax bakom kastaren men kom fram på andra sidan, in i det höga gräset och plockade upp dummyn. Inte jätteeffektivt, alltså. Puh.

Vi fick köa igen till ruta 4, som låg i skogen. Inte heller här spikade hon markeringen, men hon arbetade ändå rationellt i rimlig närhet till nedslagsplatsen och jag är nöjd med denna avslutning.

Sammanfattningsvis kan man med Sansa säga att det är bättre med terräng som bjuder lite motstånd än sådana som hon bara betraktar som en ren nöjespark att rusa runt på. Poängen blev ändå skapliga, bortsett från nollan: 17-0-12-16-16 och totalt 61 poäng, vilket räckte till 19:e-plats av 44 startande.

Det blev en lång lunchpaus och sedan gick jag ett varv till med Lakrits i EKL. Även här fick vi börja som första hund med ruta 5, som nu var en dirigering med samma störning som för NKL (kanske lite kraftigare, men fortfarande bara ljud). Han sprang rakt ut, men kom aningen för långt åt höger. Man såg bara en snitsel högt upp på en stam, själva stället var osynligt i en sluttning bakom. Jag stoppade honom utom synhåll, dirigerade vänster och hoppades. Såg ingenting, så det var ingen idé att blåsa närsök. Men strax kom han in med den.

Ruta 1 var en dirigering rakt igenom den höga vegetationen ut på ett bakomliggande brunt fält. Till vänster kastades det en störningsmarkering som inte skulle in. Troligen fanns det ett dike mellan de båda fälten, för många hundar vek av där från linjen. Jag märkte att Lakrits började vika vänster och blåste direkt stopp, sedan Back. Han lydde och fick in den via vinden. Peter som dömde var nöjd att se att rutan fungerade för elithund, vi var ju först som EKL-ekipage efter ett antal ÖKL-hundar.

Ruta 2 var ju det klippta fältet med balarna. Nu kastades det en störningsmarkering till vänster (inte 2 som det står i bilden ovan), men det var en dirigering snett bakom en av de bortre balarna som skulle in. Han tog den sneda linjen fint, men ville stanna vid den första balen där NKL fått sina markeringar. Jag fick blåsa stopp och sedan Back. Ingen reaktion, han stod still och tittade, såg nog inte mig riktigt från den vinkeln. Jag flyttade mig lite åt höger och gjorde Back igen och nu gick han rakt bak till nästa bal. Närsök, och han hittade den.

Ruta 3 var den svåraste för ÖKL och EKL på grund av den fålla man satt upp. Den var 2,5 × 2,5 m och cirka 75 cm hög. ÖKL fick en markering in här, plus en markering på samma sluttningsställe i höga gräset som NKL. De fick ta in sluttningsmarkeringen först och kunde därmed rädda upp till 10 p även om hunden inte klarade fållan. I EKL däremot var det en dirigering in i fållan efter att sluttningsmarkeringen kastats. Dirigeringen skulle in först. Lakrits sprang fint ut och jag körde kommandot Över redan från start och sedan när han närmade sig hindret. Men han svängde istället runt. Han cirkulerade (som de flesta hundar) ett antal varv och jag försökte efter att jag sett att han fått vittring på den köra med Över och Hopp, men inget hjälpte. Han försökte istället tränga sig igenom spjälorna där han hade vind på apporten, men var för bredaxlad för att ta sig igenom. Hörde senare att en liten tik hade lyckats med detta konststycke. Resultatet blev en nolla på denna ruta. Vi behöver alltså träna hopp in i fålla nu.

Ruta 4 i skogen var något så ovanligt som en dubbeldirigering. Det var en rakt fram och sedan en snett åt höger, och den rakt fram skulle in först. Det var inga problem med någon av dem, och därmed fick jag en fin avslutning för Lakrits.

Han hade en jämn och fin poängserie rakt igenom, förutom olycksaliga ruta 3: 17-18-0-19-19, totalt 73 poäng. Han slutade med dessa poäng trea av tolv startande.

Det var roligt att vid prisutdelningen kunna konstatera att vi var tre Thorsviekipage som gått till pris, en i varje klass: Claes Wille i NKL, med Annika med Abbie i ÖKL, jag med Lakrits i EKL.

1 kommentar

  1. Annika Månsson

    29 augusti 2017 at 14:34

    Hahaha! Ser framför mig Sansas kosläpp på Gröna Lund… Liknar sin mor som också kunde göra häpnadsväckande saker just på WT när hon var ung!
    – Duktiga, vältränade, pålitliga Lacke!
    Strålande att du fick in Sansas osedda markering med dirigering!
    Stort grattis än en gång!

Lämna ett svar till Annika Månsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*