Det var så trevligt igår, så vi gjorde om samma idag, fast en liten annan rutt i skogen. Jag använde mig till ett ganska långt skick till samma sten som igår, fast från ett annat håll. Men innan jag skickade honom visade jag honom hur jag lade ut en liten dummy till ett närsök vid en stubbe med flera hål jag låtsades stoppa i. Sedan vände vi upp och jag skickade på dirigeringen. Lite krokigt, men terrängen är full av stenar och andra hinder, så det är det väl inte så mycket att orda om. Han knep den snabbt och återvände fint. Då fick han ta det närsök han sett tidigare. Inte så lätt som man skulle kunna tro, han provade flera andra hål först innan han kom rätt. Och sedan hade visst dummien åkt djupare än jag trodde, för han grävde i flera omgångar, pausade, tog en lov runt stubben för att kolla in de andra hålen igen, återvände och till slut fick han upp den, alldeles jordig. Duktig pojke. Det var nästan så jag blev rädd att det skulle finnas nåt djur därnere, att stubbområdet skulle vara riktigt så fullt av gångar hade jag inte trott.
Jag gillade gårdagens gölarbete, så vi tog en lite annan väg där det finns aningen större pölar och sankmark i skogen. Jag provade att lägga ut, runda gölen med hundarna och skicka från andra sidan, men precis som jag misstänkt tog Lakrits då samma väg runt som vi gått. Där behöver man vara två personer helt enkelt.
Nåväl, strax därefter fanns det ett smalare våtmarksbälte där jag möjligen skulle kunna ta mig över något sånär torrskodd. Jag lade dummien så Lakrits såg det i en grund hällsänka, sen gick vi nerför bergsluttningen och korsade våtmarken. Just som jag insåg att jag inte kommer att klara det torrskodd kände jag vattnet rinna in i höger goretexsko. Goretex hjälper inte mycket om det rinner in ovanifrån, kan jag berätta. Nåväl, nu var jag ju blöt om högerfoten så jag tog ett rejält kliv och slapp därmed blöta ner vänster sko också. Vi gick vidare kanske tjugo meter till, strax över en stig, och så vände jag och skickade. Ingen som helst tvekan! Över stig, göl, häll. Och så vips var han tillbaka.
Efter detta blev det mest lullande och lite frispring. Kasper var väldigt taggad på alla viltspår i skogen, men det hade han inget för.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: närsök (sida 4 av 5)
Idag gick vi i stenskogen för första gången i år. Det var mulet och såg trist ut inifrån i jämförelse med den tjugogradiga Skånesol jag lämnade efter mig när jag körde hem igår. Så jag hade inte ens med mig nån apport, bara en enda futtig tennisboll. Men när vi väl kom till skogen började solen att skina igenom molnen och hemma igen hade termometern stigit från 11 till 14 grader. Så det blev en riktigt trevlig runda, och lite längre än jag först hade tänkt mig.
Så drog jag mig till minnes Annikas goda råd: ta ett hopknutet koppel.
Jag hittade en bra sten att ha som referenspunkt (och ja, Annika, jag ska försvåra referenspunkterna vad det lider, men jag vill gärna hitta tillbaka till mitt koppel om Lackemannen skulle svika mig) och gjorde två skick dit, första på kanske 35 meter och andra på 50 meter. Skillnaden dem emellan var en liten berghällsknalle som skymde sikten. Gick kanon. Vi lullade oss igenom skogen med avbrott för ett par närsök när jag hittade bra platser.
Sen passerade vi en liten sankmarkspöl, kanske fem meter bred, och jag fick för mig att lägga en dirigering på andra sidan om den. Lakrits fick sitta på avstånd och titta på när jag lade ut den. Jag kastade bollen sista biten för att inte fresta honom att gå runt pölen samma väg som jag annars skulle valt. Tillbaka och skicka Ut. Han stannade vid vattenkanten där jag stannat för att kasta, och slog om till sök istället. Jag provade att blåsa Stopp och Back, men det fungerade inte, så jag tog in honom igen. Jag gjorde att nytt skick från samma ställe, och den här gången förstod han att han skulle längre ut, sprang genom pölen och hittade bollen meddetsamma. Tjoho, vad duktigt!
Vi fräschade upp Stoppsignalen lite och jag vågade mig en bit längre fram på en ganska lätt kombo av Ut, Stopp och Närsök. Gick suveränt bra.
Borta vid skolan var det mycket barn ute, så då blev det kopplat fotgående. På hemvägen tog vi vägen genom dagisskogen och då blev det okopplat lullande genom i princip hela skogen. Först på slutet, när vi närmade oss den sten vi tränat mot häromsistens, gjorde jag en avslutande dirigeringsövning, fast från ett annat håll än förra gången. Jag lät honom hänga med, lade ut kopplet, gick tillbaka en bra bit – gissar på 60–70 meter – och skickade. Enda problemet var att jag inte knutit ihop kopplet tillräckligt bra, så han fick ta om när han tappade det. I övrigt inga problem.
Och det bästa av allt: han är hur lugn och fin som helst mellan skicken. Om han varvat upp det allra minsta skulle jag inte drömma om att göra så här pass många övningar på ett pass. Men han har verkligen varit kanonkool.
Kasper hoppade såklart upp på sina favoritgodisstenar, glad att äntligen få gå i stenskogen igen. Och när vi passerade skolbarnen hörde jag: ”En stor hund och en liten. Jag tycker den lilla är sötast.” Jojo, charma kan han.
Jag tog med Lakrits upp till dagisskogen i tanken att leta reda på ett bra ställe att skicka på dirigeringar till från allt längre avstånd, och senare från olika vinklar. Nu är det ju inte nån jätteskog, men jag hittade ett stort stenblock som man kunde nå på skapligt avstånd. Han gick lös jaktfot medan jag lade ut dummien, sedan gick vi bortåt, kanske trettio meter. Den var fortfarande väl synlig. Jag skickade och det var jättelätt. Vi promenerade tillbaka och lade ut den på samma ställe igen, och backade lite längre bort. Inte så mycket längre dock, för det dök upp en liten smal stig, och jag ville inte riskera att han skulle förvirras och börja följa den istället. Därför stannade vi kanske fem meter på andra sidan stigen och vände upp. Inga problem.
Tredje gången backade vi ännu mer, gissar på femtio meter. Nu såg knappt jag stenen längre, och Lakrits kan inte gärna ha sett den. Aningen krokigt på grund av terrängen, men mycket målinriktat och fint hämtat.
Fjärde och sista gången backade vi ännu mer, nu över ett nedfallet ganska litet träd, gissar på sextio–sextiofem meter. Inga problem nu heller.
Det går att öka avståndet lite till från detta håll, men inte mycket, för den lilla skogen gränsar till ett antal hustomter. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle avancera så snabbt på ett träningstillfälle.
Vi lullade runt lite mellan stenar och träd och emellanåt lurade jag iväg honom med en kastad boll för att få chans att gömma lilldummyn för några närsök. En gång sprang han åt vänster när jag pekade höger, men innan jag korrigerade sprang han sedan rätt. När han sedan nästa gång ville göra samma sak fast åt andra hållet, stoppade jag honom. Jag måste ha varit alltför yvig i mina handrörelser. Nu gjorde vi om och jag var mycket noga med att bara gestikulera lite fint och lågt åt rätt håll, och nu tog han anvisningarna bra.
På tillbakavägen fick jag för mig att träna ett par höger-/vänsterdirigeringar och lade ut en boll i ganska öppen terräng. Stoppsignal med höjd hand. Äsch, fel höjd hand. Tog ned vänsterhanden och upp med höger i en högervisning. Höger! Jo, trots mattes klantighet klarade han den. Vi gjorde om en gång till, mest för att matte skulle få det rätt den här gången.
Sedan samma övning åt vänster. Men den här gången sprang han på min stoppsignal. Kan själv, va! Jag RRRR-ade honom och lät honom sätta sig igen på samma ställe. Gjorde en ny stoppsignal, men kastade nu lilldummyn över huvudet på honom som en vanlig stoppbelöning för att fräscha upp kom-ihåget vad stoppsignalen egentligen betydde.
Därefter satte jag honom för tredje gången på samma plats, blåste stoppsignal med vänster hand uppe (!). Nu satt han kvar och väntade. Vänsterhanden ut och kommandot Vänster! Nu gick det bra och därmed avslutade vi.
På vägen ut ur skogen stod någon ur skolpersonalen och rökte i vanlig ordning. Vår träningsskog = deras rökruta. Hon berättade att hon blivit jätterädd när jag hade ropat till Lakrits då när han sprang på stoppsignalen. Jag förklarade vad som hänt och att vi nu gjort om och gjort rätt. Hon tyckte att han var en fin hund och beundrade hans fotgående när vi sedan gick vidare. Det gjorde nu inte jag eftersom han sackade efter då han hörde hennes röst. Hm, störningsträning, någon?
Vi tog ett längre lunchbrejk och åkte bort till järnåldersgravarna i Vada. Det är ståtliga högar att träna markeringar vid. För att inte tala om lulla omkring på. Nästan i klass med Uppsala gamla högar. Dessutom var det dags att göra lite maintenance på en geocache vi har utplacerad där i trakten.
Solen lyste med sin frånvaro när vi åkte iväg och vi valde därför att äta lunch hemma och inte ta med nåt fika. Synd, för när vi väl var på plats var det värsta härliga vårsolen. Det riktigt känns på kinderna nu. Superhärligt!
Vi utnyttjade som sagt kullarna – Rolf stod där uppe och kastade markeringar medan jag och Lakrits stod där nere och markerade. Svårighetsgraden varierade från enkla på topplatån till rullande nerför backen (inte riktigt som det var tänkt, men det överrumplade Lakrits…), till kast ner i gropar och svackor. I pauserna gick Lakrits lösfot med mig uppför och nerför dessa kullar.
Efter att vi fixat geocachen kom jag på att en sån är ju perfekt för närsök till Lakrits – en plastlåda gömd i en skreva bakom en enbuske. Nu hade vi ju redan rotat fram den och vår doft fanns alltså på lådan. Rolf pulade tillbaka lådan medan Lakrits var ute på egna äventyr och sedan kallade jag in Lackemannen och visade/visslade närsök. Svårt var det, han fick hålla på ett tag, men till slut kom han på att det var ju den där plastlådan matte menade att han skulle ta fram. Jamen dåså. Fram kom den och vederbörlig uppskattning fick han i form av en spontankastad liten fickdummy. Så fick Rolf stoppa undan lådan än en gång. Vi har alltså en naturbegåvad geohund. Så otroligt praktiskt när vi själva går bet på gömmorna. För den som inte vet vad jag pratar om kan jag hänvisa till www.geocaching.com.
Rolf var dessutom jourhavande fotograf. Kasper var med i flexi och helt klart tycker han det är kul att det är vår, det riktigt spratt i benen. Och nosen var fullt påkopplad hela tiden med diverse spårande hit och dit.
Igår morse sträckt jag ryggen nåt alldeles förbannat, egentligen på ingenting. Jag höll på att ta hand om lite tvätt och skulle sträcka mig efter en liten strumphög som låg en bit in på sängen, lite till höger. Aj!
Detta medförde att den planerade träningen igår uteblev och hundarna fick ytterst långsam koppelpromenad med superförsiktig matte. På den tomma skolgården kopplade jag dock loss Lakrits lite så han fick ta ett par försiktigt kastade bollar uppför en backe samt ett par linjetag utmed de gångvägar vi gick. Inget avancerat alls, men så han fick lite att bry sin hjärna med iallafall.
Idag kändes det bättre i ryggen och lillmatte var hemma. Hon kunde därför följa med bort till gröna ängen (som ännu inte riktigt återtagit sin färg, en hel del snö kvar där) och hjälpa mig med några markeringar. Jag hade tänkt fyra markeringar, men Lakrits visade tendenser att vilja sticka till lillmatte/kastaren efter att han plockat upp dem, så jag fick blåsa inkallning på dem. Därför bestämde jag mig för två till. Den femte kom han in med spontant direkt till mig, kanon! Den sjätte gick jag och hämtade själv.
Jag hade satt honom att vänta ganska långt bort och bestämde mig för att kalla in honom med inkallningssignalen. Han satt kvar som en stenstod. Jag avvaktade lite och provade igen. Stenstod. Då ropade jag Kom istället. Då kom han kutande och jag lade på en förstärkande signal medan han sprang. Det där måste vi allt träna lite. Det är ju jättebra att han är stadig där han sitter, men det är ju kul om han reagerar då han faktiskt ska reagera.
Efter en liten vilopaus då han fick drälla omkring och pinka och nosa avslutade vi med några närsök. Lillmatte hade smugit ut två tennisbollar och en minidummy på några ställen på invägen, och dem tog vi nu upp på tillbakavägen. Jag hade bett henne att gömma dem så dolt hon kunde och jag visste själv inte exakt var de fanns någonstans (mer än på buskagenivå). Lakrits var jätteduktig och man såg direkt när han lokaliserat grejen och nu bara skulle fundera på hur han bäst tog sig ända fram i riset för att nå den: ”Jag vet att stålarna är i kassaskåpet, men hur sjutton ska jag öppna det?” Ungefär så.
Ikväll är det första rallylydnadsträningen för säsongen. Hade det varit igår hade jag fått ställa in, men nu känns det som att jag kan vara med. Dock utan att bära tunga skyltar. Tar nog med båda hundarna och varvar lite. Mest Kasper, men lite grundmoment även med Lakrits. Han har tränat rally endast lite grann i köket, så appellplan med skyltar blir nytt för honom.
Säger rubriken något om hur jag börjar komma in i jaktträningstänket?
På lunchpromenaden gömde jag en tennisboll ett par gånger och lät Lakrits göra närsök. Första gången blev lite misslyckad. Då hade jag hittat just en sån risig gran som är perfekt, men han vände sig om precis så han såg när jag släppte in bollen mellan ruskorna. Det blev ju lite för lätt. Nästa gång blev bra. Ingen risig gran, men väl en risig häck eller snarare ett större buskage. Där fick han söka lite, först efter en ingång bland buskarna, och sedan efter bollens exakta plats. Han löste sin uppgift jättebra.
Nästan hemma såg jag så en gul tennisboll ligga invid en husvägg bakom ett par buskar. Jag har själv tappat bort en boll precis där i närheten, så kanske var den vår. Eller så ligger vår boll fortfarande under den enorma uppskottade trista gråhög som aldrig vill smälta. Istället för att tänka ”undrar om det där är vår tennisboll?” så kom jag på mig själv med att tänka ”där ligger ett närsök!”.
Sagt och gjort. Jag skickade in Lakrits. Den var nu inte särskilt svår eftersom jag själv såg den tydligt, men å andra sidan hade bollen absolut ingen vittring från någon av oss. Han tog den omgående, duktiga plutten.
Även Kasper fick ta några lätta bollar, bland annat den sista jag lade ut innan vi gick in. Jag sade till Lakrits att sitta. Sedan kastade jag tennisbollen. Jag såg att han gjorde sig beredd. Nä. Istället gick jag och Kasper bort till bollen och så fick lillfläcken plocka in den. Jag gick tillbaka till Lakrits, visade att jag hade bollen och stoppade ner den i fickan. Så fick han gå Nära resten av vägen hem. Nyttigt för honom.
På dagens soliga lunchpromenad blev det två närsök: ett vänster och ett höger. De gick jättebra. Inte superdolda, men han såg inte när jag lade dit dem. Och det blev koncentrerat och bra, inte det minsta yvigt. Nästa gång ska jag försöka hitta ett mer dolt ställe, typ risig gran.
Sen blev vi lite sugna på rally igen, hundarna och jag. Körde ett pass i köket.
För Kaspers del började jag att shejpa in att gå på höger sida om mig, men att försöka få till en Snujj på höger var än så länge för svårt. Vi får ta det lite sakteliga.
För Lakrits del koncentrerade jag mig på att få honom att skilja på Snujj och Fronten. Och det går utmärkt nu! Iallafall inomhus, får se framöver om samma sak fungerar ute. Sedan tränade vi en del Sitt och gå runt och någon Ligg och gå runt. Det börjar sitta riktigt fint det med, men behöver med all säkerhet befästas lite bättre. Vi ska nog få ihop en skaplig kedja till sista Eva B-tillfället.
Det börjar bli en del träning nu. Så skönt och kul när snön håller på att ge sig – jag får lite ny energi att träna hund.
Idag var tredje jaktlydnadstillfället på Thorsvi. Vi var fyra hundar idag. Det allra bästa är att det knappt var något gnäll. Jag sade till honom ett par gånger när han var på väg att börja, körde ryggsäcken någon gång och lät honom ligga på fällen vid ett tillfälle när det blivit lite väl livat i skogen. Känns jätteskönt!
Inte lätt att hoppa in som förare så där helt plötsligt!
Det här stod på dagens meny:
Gå jaktfot i sned backe. Förutom lite vanligt fotgående, då. Att gå på skrådden i dikeskanterna var svårast för mig, men även hunden fick anstränga sig en hel del. Vid ett tillfälle var Lakrits högre upp än jag, och passade då på att försöka slicka mig i ansiktet. Då avbröt jag och vi gick ner i diket igen och började om. Det gjorde susen, sen gick han jättefint vid min sida när jag själv kämpade med fotfästet.
Närsök: göm osynligt i gran, sätt hunden nära granen, ställ dig själv nån meter bort, vissla närsök.
Här var Reko otroligt duktig. Han klurade några sekunder på vad matte menade med att vissla så där, sen dök han in i busken och plockade fram bollen. Lakrits var alldeles för yvig. Han förstod signalen bra och började söka. Han höll i söket fint, men på alldeles för stort område. Vi ska köra denna övning ett tag nu så han lär sig att söka på ett mycket mindre område. Jag ska bryta om det blir ett för stort sök och börja om.
Vidareutveckling av närsöket när denna första bit sitter fint:
Lägg på handtecken med låg hand som visar ner åt rätt håll. Sen kan man utöka till två granar med boll och visa med handtecken åt vilket håll man menar. Sen kan man utöka ännu mer med en störning i form av kastad markering åt andra hållet.
Markeringsträning:
Kastad markering med skytt över dike o taggig trädstam. Ca 40–50 m. Skytten Jörgen sköt inte, utan bara stod där och låtsades med höjd bössa för att vänja hunden vid en sådan figur på planen. Lakrits markerade bra, hoppade som en vig tiger över diket och över den läskigt taggiga granstammen. Men där stoppade han upp och trodde att markeringen låg där. Istället låg den kanske ytterligare 10–15 meter fram, men alla hundar gjorde samma felbedömning. Det var svårt och dolt. Anita fick hjälpa alla hundarna (tror jag) första varvet, och kraxa lite extra, kanske kasta en ny dummy. Sedan kom han snabbt in med dummyn och gjorde en bra avlämning.
Vi gjorde om samma övning igen, och nu var det lite enklare att förstå att man skulle längre ut, även om det blev en del spring även denna gång.
Efter avlämningarna ska jag ta mer tid på mig att få ner Lakrits i varv, och skippa godisen som jag brukat byta dummyn med. Anita menar att det bara ökar hans förväntan på nåt mer, och gör att han inte varvar ner.
Efter detta moment blev det att ligga lugnt på fällen en stund för Lackemannen medan övriga gjorde klart denna övning.
Skytt utan kast. Jörgen stod kvar på samma ställe som hundarna nu hade positiva erfarenheter av. Vi bara stod passiva medan han sköt två skott. Inga dummies. Mellan varje skott såg vi till att få kontakt med hunden, ta nåt litet varv för att slappna av och ställa oss i position igen. Alla hundar skötte detta bra, det var Speja som reagerade något.
Sen fortsatte vi markeringsträningen med längre markeringar utan skott. Nu var det gjort lite enklare med bara dike och bättre sikt. Istället var det längre distans, cirka 60 meter. Lakrits gick kanon! Rakt ut direkt till dummien, skopade upp den i farten (enligt Anita som stod så hon såg det hela) och återvände utan inkallningsvissling rakt till mig. Jag följde Anitas råd och tog det lugnt efter avlämningen och skippade godiset. Anita sade efteråt att jag gärna kan dra ut på hela proceduren ytterligare lite, men jag är verkligen helnöjd med detta – det satt perfekt från skick (på kommandot Feldy) till avlämning.
Gå på linje: vi gjorde en ny walkup-övning där vi stannade, låtsasskytten höjde bössan och Anita kastade dummy. Vi vände helt om, stannade, ställde oss mittemot hundarna och såg till att vi fick kontakt med dem. När de var lugna återvände vi till fotposition och vände tillbaka i riktning mot dummyn. Detta gjordes fyra gånger och vi människor fick i turordning hämta in varsin dummy medan hundarna fick sitta kvar på linjen och vänta. Det gick lysande, ingen hund som knallade. Här var Lakrits lugn och lätt att få kontakt med. Enda smolket var att han tyckte att han själv kunde hoppa in i utgångsposition innan jag hann gå tillbaka till hans högersida. Vi gjorde om en gång, sedan satt det fint. Jag måste tänka på att vara tydlig där med Vänta eftersom han är så inkörd på spontana utgångspositioner i andra sammanhang.
Att träna på framöver:
Markering med annan person (helst) eller bollkastare. Om hunden är helt fel ute, ta in och gör om. Skicka inte alls om man märker att hunden inte har sett och låst fast vid nedslagsplatsen.
Vi ska göra störningsvändningar vid markering endast vid enkla tydliga markeringar, inte på svåra dolda (typ taggträdet idag).
Lakrits och jag ska träna närsök, kan läggas in under promenaden eller vid inledningen till träningspasset för att få nosa av sig lite överskottsenergi.
Känner mig lite hängig och har känningar i halsen plus början till hosta. Det brukar alltid indikera att en förkylning är på gång. Knaprar Echinagard för fullt och försöker ta det lite lugnt. Jag behöver dock packa ner böcker i lådor, får ta lite i taget. Vi ska få golven utbytta i trappa och på övervåningen så det är mycket som behöver tömmas och flyttas innan de kommer efter helgerna.
Jag gick en promenad med hundarna nu på förmiddagen. Lakrits börjar bli lite lomhörd emellanåt när det finns nån extra intressant kissfläck eller så. Fick ta tag i honom ett par gånger och säga ifrån. Längre fram på promenaden var han mycket mer uppmärksam, så jag hoppas det fick effekt. På slutet gjorde jag helt spontant och alldeles ogenomtänkt en trippelövning. Jag tänkte från början göra en vanlig inkallning från sittande, så jag satte honom. Halvvägs bort fick jag för mig att tappa kopplet lite åt vänster. Sen fortsatte jag en bit till. Det totala avståndet var inte särskilt långt, kanske 10–15 meter. Jag visslade inkallning, sen stoppsignal nån meter före kopplet. Han stannade upp och tittade på mig. Själva inbromsningen tog ett par meter, men jag såg att han sneglat åt vänster när han sprang förbi, så jag visste att han hade sett kopplet i inbromsningen. När han tittade på mig började jag vissla söksignal och gjorde sökgesten med armen. Han kikade på mig nån halv sekund, sen ramlade poletten ner, och han tvärvände, tog kopplet och rusade in till mig! Så här i efterhand känns det som att det var nog en alldeles för avancerad övning att prova på egentligen, men den var som sagt helt spontan och fungerade ypperligt på detta korta avstånd. Snön hjälpte väl till också, springgången var ju given och läderkopplet kontrasterade tydligt i det vita. Och lillen fick fundera lite på vad matte ville. Superduktig kille!
På nyårsafton fick båda något att tugga på nån timme före midnatt. Kasper valde en tjurmuskel medan Lakrits fick ett rätt stort viltben. Ett sådant viltben skulle bokstavligen ha hållit till Kasper i flera år. Lakrits malde sönder det på nån dryg timme. Det blev några vassa bitar som jag slängde, men i stort sett åt han hela direkt. Jösses. Tuggrejerna gjorde iallafall att nyårsraketerna inte störde alls.
Igår kväll, däremot, gick vi en kvällspromenad då man plötsligt från ett berg snett till vänster om oss skjuter upp en raket. Dess orange stjärnor lyste klart på himlen och Kasper fokuserade tydligt på dem. De avslutade i en smäll och då blev han riktigt rädd. Faktiskt första gången han reagerar så, tror det hängde ihop med det tydliga synintrycket. Det var ju inget annat att göra än att promenera vidare och låtsas som det regnade, och som tur var kom det ingen mer raket. De hade väl hittat nån bortglömd stackare från kvällen innan, förstås.
Vad gör man bäst med två godisar och en ivrig labbadabbadoo?
Jag tog en vattenskål på tomten och lade en godis i. Sedan gick vi rätt långt ner på gräsmattan. Jag stannade Lakrits och fortsatte en bit till där jag kastade ut en dummy. Tillbaka till hunden, så fick han Ut och hämta dummyn. Han kom in med den i hand, vi vände runt och jag skickade honom Ut till godisskålen som belöning.
Det gick jättebra.
Nästa godis gjorde jag likadant med, fast denna gång kastade jag dummyn lite snett, så den hamnade bakom lite högt gräs och snår. Ut och hämta den, blåste lite närsök där också, men han tog den nästan med detsamma. Sedan vinklade vi om till en rak linje mot godisskålen och så fick han hämta sin belöning.
Nemas problemas.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer