”Åh, jag lättar, jag flyger, jag svävar fram,
låt det aldrig ta slut.”
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: jaktlabrador (sida 52 av 58)
Jag hade lite papper som ändå skulle till klubben så jag tänkte passa på att köra ett litet träningspass med buren och se om det gick att träna den andra hunden medan den första var just i buren. Trodde det skulle vara tomt på klubben. Men icke. Fyra–fem personer tränade agility, men det var i bortre änden av plan så jag tänkte att jag stör nog inte så mycket.
Men lite pip blev det… 🙂
Jag började med att ställa fram ett halvdussin rallyskyltar rakt framför buren och sen tog jag ut hundarna ur bilen. Jag lät dem gå in och ut ur buren några varv och matade upp intresset för den. Sen fick Kasper börja i buren medan jag lekte lite med Lakrits. Jodå, för att vara första gången på appellplan så lekte han. Inte jättelänge, men med ett par fina gripanden. Jag testade en slags repfrisbee som var klubbens – halvkul. Bäst var kaninskinnet ändå. Sedan körde jag lite allmän shejping och här börjar Stå och Utgångsposition komma som frivilliga beteenden, liksom till min glädje lite Hoppstå. Vi har inte kört detta alls mycket, så det var kul att se. Sitt belönar jag sällan, för det kommer så spontant ändå, och Ligg har vi inte hunnit till än. Handtarget är också populärt.
Sen var det Lakrits tur att vara i buren. Jag hade med mig hans 16-mål och han fick hela den inne i buren. Bra, sade Lakrits. Men när portionen var slut en minut senare var det inte lika bra. Han pep rätt rejält, men Kasper och jag fortsatte att gå den lilla korta rallybanan. Det var kanske fyra skyltar nedåt, sen en vändning och uppåt igen. Då tystnade Lakrits och jag bröt banan med Kasper och gick istället bort för att belöna Lakrits. Sedan gick vi tillbaka och fortsatte banan ut. Det roliga med Kasper är att han i princip inte nosade någonting i gräset. Kan det vara att planen är så torr eller att det inte är nån regelbunden träning där nu? För att det skulle vara att han lärt sig vågar jag väl inte tro… Men det går nog en del folk där även nu sommartid, tror jag bestämt. Tja, bra var det iallafall.
Jag bytte hundar igen och körde lite mer burlek. Kan konstatera att det blir trångt och rörigt när båda hundarna går in samtidigt… 🙂
Lite mer kort träning med Lakrits med fritt följ och lite svängar. Mest höger, men han är inte helt borta om jag gör en tydlig vänstersväng. Utnyttjade ett par rallyskyltar att svänga runt. Sen körde jag ett rallypass till med Kasper. Fortfarande lite gnäll från Lakrits, men det var väsentligt lägre jämfört med första passet vi gjorde. Det ska nog gå att få till detta så småningom.
Vi avslutade med att softa på altanen. Jag fikade och hundarna fick koppla av. Det känns som en inte alltför lång, men rätt konstruktiv, träning idag.
Det började lite tokigt: jag såg fel på klockan och åkte iväg en hel timme tidigare än tänkt. Det gjorde nu inte så mycket, vi fick bara lite mer miljöträning inne i stan.
Tåget in gick väldigt bra förutom att det var ganska varmt. Sen promenerade vi i sakta mak bort till Humlegården och lade oss en stund i skuggan på gräsmattan. Fick av min kompis veta att det finns en hundgård i Humlegården, så dit gick vi. Medan vi väntade på kompisen fick vi besök av jack russeln Hector. Därefter kom en mycket trevlig aussie. Så småningom mötte kompisen upp med lagotton Grappa och hundarna fick lattja.
Det kom även en del andra hundar till hundgården. Lakrits tog det lugnt och var mest hos mig medan Kasper skulle kolla in alla nykomlingar på sant gårdshundsmanér. Han godkände alla utom en rottisvalp, som utsattes för morr och tänder. De vistades i närheten av oss i hagen en stund medan jag höll ordning på Kasper och försökte förstärka beteendet ”snäll mot rottis”. Efter att de gått kom en boxer som inte heller gillades helt. Den hade en tendens att stirra rakt på övriga hundar, så de flesta undvek att leka med den, så även Kasper efter någon inledande morrning. Andra hundar (terrier, dvärgpinscher, ett par frallor och kanske nån mer) godkändes till fullo av Mister Gårdskontrollant.
När vi fått nog av hundgården promenerade vi bort till en uteservering och fick oss lite att dricka. Vatten till fyrbeningarna och vin till oss andra. Lakrits första restaurangbesök avlöpte riktigt väl och han sov en stor del av tiden. Grappa grävde ett hål, men i övrigt skedde inga malörer. Jo, innan jag gick hem passade jag på att gå på toa och överlämnade hundarna till kompisen och hennes nyanlända kompis. Nu blev Kasper desperat över att jag gick och sin Houdinivana trogen lyckades han tråckla sig ur halsbandet och springa efter. Som tur var sprang han inte ut på den närbelägna vägen och kompisens kompis fick tag på honom och återförde honom till bordet igen. När jag lyckligt ovetande om denna kalabalik återkom satt de där med hundarna under noggrann övervakning. Tack för hjälpen!
Vi promenerade tillbaka till Östra station och kom alldeles lagom till att ett tåg hem till Vallentuna skulle avgå. Hundarna sussade sött större delen av hemfärden. Det tror jag, det.
Med Kasper har jag bestämt för mig att vi tidigt körde små sökövningar inne. Både godis och leksaker. När han blev mer avancerad utnyttjade vi alla våningsplanen vi har i huset och droppade en leksak från över- till mellan- eller underplan. Eller kastade en uppåt, för den delen. Sen fick han leta. Det har gjort att han har en mycket bra känsla för huset i alla tre dimensionerna, även höjdledes.
Lakrits, då? Han har ju hittills inte visat något jättestort leksaksintresse, så jag tror att jag måste jobba upp det mer innan det blir aktuellt att gömma någon leksak. Man måste ju gilla det man ska leta efter… Godis, däremot, gillar han. Här har svårigheten istället varit att han gillar det så mycket att han inte viker en millimeter från min sida när jag har godis i handen. Skulle ju kunna binda fast honom eller så, men det har inte känts så motiverat i detta sammanhang.
Nu har han ändå börjat lära sig begreppet ”Vänta” litegrann. Om jag sätter honom och säger Vänta kan jag faktiskt gå ett par steg från honom utan att han följer med. Det utnyttjade jag nu. Jag satte honom i köket, tog två godisar, backade precis runt ett skåpshörn utan att förlora kontakten med honom och lade ena godisen på golvet precis runt hörnet och den andra runt nästa hörn.
Sen gick jag tillbaka till honom och sade Varsågod. Swosh!
Han vimsade runt, råkade mest av tur hitta godis nummer två och gick tillbaka till mig. Jag undvek att titta på honom utan stod bara och väntade. Han vimsade tillbaka ett varv, passerade godis nummer ett med ett par decimeter, och så till mig igen. Jag stod passiv. Han tog ett varv till på samma sätt. När han var nästan framme vid mig syntes det plötsligt hur nosen slogs på och han började söka och inte vimsa. Det var som att vrida om en strömbrytare.
När han väl hade börjat använda nosen tog det bara någon sekund. Det var roligt att se skillnaden. Såna här små övningar ska jag fortsätta med nu när han klarar att vänta litegrann, så får vi snart igång näsan bättre redan från start.
Det är så skönt att hitta Lakrits sträckandes yrvaket på sig bortifrån skohörnan när man kommer hem efter promenad med Kasper. Det betyder ju att han kan koppla av trots att vi gått iväg. Att han ligger just vid skohyllan kan ju låta oroväckande, men det är en sval plats nära dörren, och så har han koll när vi kommer hem igen. Och han kanske flyttar en sko, kanske till och med biter lite i den innan han somnar. Men bortsett från Saras tunna sommarskor (som jag sagt till henne att flytta undan) är skorna där av kraftigare typ och han har inte demolerat någon. (Mer än då några tandavtryck i just Saras tunna skinnskor.)
Vi är uppe i ungefär en halvtimmes frånvaro nu. Jag har inte tagit tid exakt, för eftersom han möter oss på ett så avslappnat sätt känner jag att även jag kan gå/cykla mer avslappnat på Kaspers och min tur och inte hela tiden tänka på att vi måste skynda hem till Lakrits. Jätteskönt!
Jag gick ju valpkurs för Carina Persson nyligen och hon tipsade då om att använda handtarget för inkallning (gjorde jag redan) men också samma signal i en massa olika andra vinklar, inklusive uppifrån, och med båda händerna. Istället använde hon knuten hand i betydelsen Stopp. Hon hade gjort det till en rolig lek med sin hund: två knutna händer = stopp, öppna ena handen så hunden får dunka nosen där. Vilken hand öppnas nästa gång?
Så långt allt väl. Men nu börjar jag fundera ett steg till. Jag ska ju använda Lakrits till apporterings- och jaktträning och behöver då en fungerande stoppsignal på avstånd, likaså andra dirigeringssignaler. Kommer hunden verkligen att kunna skilja på en öppen och en knuten hand på långa avstånd? Eller borde jag tänka annorlunda med den här typen av signaler redan nu som valp med tanke på framtiden?
Tina och jag diskuterade detta lite igår, och jag ställde ungefär denna fråga nu till Eva Bodfäldt eftersom hon tränar apporterig och jakt med Zakk.
Eva svarade nästan omgånde 🙂 och sade då att hon fått problem med att Zakk ville närma sig när hon använde öppen hand i sido- och uttecken. För henne upphörde det när hon begränsade sig till att använda handtargeten nedanför midjehöjd. Hon menar att jag som ett alternativ kan använda vitt papper eller näsduk vid dirigeringen. Tina var igår negativ till att använda specialgrejer till dirigering (du får gärna utveckla varför, vi diskuterade inte det så ingående) men jag vet också att Märta är jättenöjd med sin slaskrensare. Som jag ser det är väl nackdelen att ju fler prylar desto större risk att man glömmer nåt hemma. Annars verkar slaskrensaren smart, billig och greppvänlig också.
Nu vill jag alltså ha in synpunkter på detta! Alla ni som jobbat ett tag med dirigering redan, hjälp mig att inte måla in mig i något dumt hörn med handtecknen. Man kan ju lära om, men bättre lära ut rätt från början.
Idag var vi på trevligt besök hos Tina mitt i skogen i djupaste Sörmland. Hundarna kunde springa fritt utan risk för bilväg i närheten. Så härligt att kunna tillåta det. Jag var lite orolig att Kasper skulle ta sig för stora friheter, men han tog visserligen några stora lovar, hittade dypöl och så, men mestadels var han hos oss. Att leka med store Freddie var riktigt kul, det var roligt att se dem jaga runt tillsammans. De lekte bra ihop, förutom när sonen i huset kastade frisbee. Freddie kontrollerade ju situationen med både fart och grepprecision, medan Kasper följde efter som en trogen vante. Sen ville Kasper också greppa frisbeen, men då sade Freddie ifrån. Där gick gränsen. 🙂
Sabina vande sig vid de båda gästerna och muttrade ytterst lite. Lakrits både lekte lite med de andra hundarna och kunde slappna av med en pinne eller ett ben. Härligt att se.
Vi åkte och badade och man kan inte annat än förundras över hur väl labradorerna utnyttjar sina svansar i vattnet. Lakrits simmade lite igen, pep lite efter mig, men satt också tyst en del och bara tittade från strandkanten.
Båda hundarna var tysta och fina i bilen, både dit och hem.
Nu är båda nyvaccinerade.
Jag valde att börja med Lakrits eftersom jag vet sedan tidigare att Kasper inte gillar veterinärer och sprutor. En dålig upplevelse redan som liten har medfört detta.
Jag lade en köttbullshög på bordet och hivade sedan upp hunden. Veterinären började med att känna igenom honom och han fick en bit köttbulle då och då. Allt var okej, inklusive hjärtljud. Sprutan bekom honom inte alls och han fick sätta i sig resten av köttbullsbitarna innan jag bytte hund och lade upp en ny hög godis.
Besiktningen gick bra ända tills stetoskopet nuddade vid magen. Morr! Jag sade direkt att sätt gärna på munkorg, för jag vet att han har en dålig erfarenhet av veterinärer. Vi gjorde så och sedan tog hon sprutan innan hon återgick till stetoskopet. Sprutan bekom honom inte alls, förvånansvärt nog, medan stetoskopet fortfarande var läskigt. Men köttbullsbitarna gjorde nog ändå upplevelsen lite behagligare.
Jag vägde bägge också, inklusive både sele och koppel. Lakrits har ökat till 9,8 kg. Samma som Kasper, sade jag. Men sen satte jag Kasper på vågen och fick en liten överraskning: 10,3 kg!
Samma som Kasper borde väga, tillade jag, och insåg att nu måste det till en liten diet. Han får ju inte lika mycket motion nu, dels på grund av värmen och dels på grund av att jag inte vill lämna Lakrits ensam så långa stunder i stöten. Veterinären tyckte också att jag skulle skära ned lite på kosten så länge. Jag får riva lite morötter och blanda i, så han får lite mer bukfylla ändå.
Nu är båda nyvaccinerade.
Jag valde att börja med Lakrits eftersom jag vet sedan tidigare att Kasper inte gillar veterinärer och sprutor. En dåligt upplevelse redan som liten har medfört detta.
Jag lade en köttbullshög på bordet och hivade sedan upp hunden. Veterinären började med att känna igenom honom och han fick en bit köttbulle då och då. Allt var okej, inklusive hjärtljud. Sprutan bekom honom inte alls och han fick sätta i sig resten av köttbullsbitarna innan jag bytte hund och lade upp en ny hög godis.
Besiktningen gick bra ända tills stetoskopet nuddade vid magen. Morr! Jag sade direkt att sätt gärna på munkorg, för jag vet att han har en dålig erfarenhet av veterinärer. Vi gjorde så och sedan tog hon sprutan innan hon återgick till stetoskopet. Sprutan bekom honom inte alls, förvånansvärt nog, medan stetoskopet fortfarande var läskigt. Men köttbullsbitarna gjorde nog ändå upplevelsen lite behagligare.
Jag vägde bägge också, inklusive både sele och koppel. Lakrits har ökat till 9,8 kg. Samma som Kasper, sade jag. Men sen satte jag Kasper på vågen och fick en liten överraskning: 10,3 kg!
Samma som Kasper borde väga, tillade jag, och insåg att nu måste det till en liten diet. Han får ju inte lika mycket motion nu, dels på grund av värmen och dels på grund av att jag inte vill lämna Lakrits ensam så långa stunder i stöten. Veterinären tyckte också att jag skulle skära ned lite på kosten så länge. Jag får riva lite morötter och blanda i, så han får lite mer bukfylla ändå.
Igår kväll lämnade jag en Kasper och en liten labbevalp i köket. I morse kom jag ner till en Kasper och en hoppig unghund. Gulp! Hur gick det till?
Det kändes och såg ut som om Lakrits vuxit minst en månad i ålder bara över natten. Är det för att han gått från 12 veckor till 12 och en dag? Helt plötsligt var han hoppig och skuttig och mer slyngelaktig i sina rörelser, inte det där lilla valpiga, om ni förstår skillnaden.
Jag vet inte om det var därför, men Kasper var måttligt road av att leka med skuttjerkan i hagen nu på morgonen. Eftersom vädret var rätt medgörligt, varmt och soligt men lite fläktande, bestämde jag mig för att låta Kasper få en cykeltur.
Men först måste ju hoppis få ut lite av sin energi. Vi gick ut på gräsmattan bara han och jag och de av honom utvalda leksakerna och så tränade vi lek. Det gick faktiskt över förväntan, tre leksaker av fyra lekte han med. Fotbollsgrejen var minst intressant idag. De mjuka gick bäst, och jag fick till riktiga gripanden och i princip lite dragkamp. Inte som med Kasper ännu, men stora steg framåt. Ingen godisbelöning, bara beröm och klapp efteråt. Efter detta tog vi en kort liten koppelpromenad. Idag blev det ganska många stopp för att han ville skynda snabbare än jag, men med hjälp av Stolpen får jag snabbt in honom rätt igen. Att gå fint vid promenad är nog inget jag får ta för givet, det kommer säkert att ändras allt eftersom han blir äldre och slyngligare. Ju mer vi tränat det dessförinnan, desto bättre grund har vi att stå på, känns det som.
Sedan fick Lakrits gå in och Kasper komma ut. Vi cyklade utmed sjön, en jättemysig tur som jag gärna förlängt lite om bara inte Lakrits väntat själv hemma. Men cirka tre km i skapligt tempo blev det.
Det blir nog varmt idag med, så detta var en bra start på morgonen.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
OM SKOGSSTJÄRNA
Vallentuna, Sverige
Grundregel i min blogg: Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
© 2026 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer