Vi passade såklart på att träna valparna i att åka båt när vi hade så goda möjligheter.
Chilla var kaxigast, men Sansa tog sig också efter ett tag.
Och ibland busar vi bara!
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: jaktlabrador (sida 3 av 58)
Efter ett andrapris i ekl i södra Roslagen med Lakrits på fredagen 12 augusti var det att snabbt packa om bilen och stuva in alla hundar för att åka till den sedan länge bokade sommarstugan i Forserumstrakten. Annika med Cheysie och Chilla var med, men vi fick åka varsin bil på grund av alla hundar.
Lite blandade bilder från veckan (en del bilder är tagna av Annika):
Vår stuga låg på en egen ö i en iskall sjö (13 grader hela tiden). Perfekt för Kasper att springa fri på. Och vi hade en plasteka att ro omkring med.
Ibland blev vi lite skitiga. Men då fanns det ju rent vatten att bada av sig i.
En underbar sagomiljö. Det var dags för kräftfiske också. Det fick dock andra sköta.
Näbbmus infångad av Sansa i skogen. :O
En härlig skog med mycket åsar och sten, och där Lakrits tyvärr stukade sig redan första dagen. Blev bättre efter några dagar, som tur var.
Kasper hade det bra också, särskilt som han fick vara fri på ön.
De flesta av oss simmade också.
Vi var i Alfta i helgen. För mycket att göra nu så jag nöjer mig med att lägga upp protokollen och några bilder. Upplägget var hur som helst riktigt trevligt och skojigt: jaktlig teateruppvisning, kan man säga.
Sansa var med och minglade och fick skotträning på köpet. Kasper var så klart med som sällskap också.
På söndagen började vi med att gå bakom riktiga spaniels. På lördagen hade vi fått nöja oss med Blixten, vilket i och för sig var underhållande.
Godissök medan de sköt nere vid vattenkanten för en annan grupp startande.
I söndags hämtade jag Sansa, 8 veckor, på kenneln Zetastar.
Jag trodde att Kasper skulle ge sig i kast och leka med detsamma, medan Lakrits skulle vara mer på sin vakt: ”Vilken konstig bebis!” Men båda har visat att här kommer man inte och tar för sig hur som helst, och när ska du ta ditt pick och pack och dra hem igen? Lite morr här och där när man är för nyfiken eller råkar ta den Viktiga Grejen, helt enkelt.
Sansa kan redan utan problem klättra in och ut via yttertrappan och sköter merparten behov ute.
När de Läskiga Typerna blir arga finns tillflyktsorterna under köksbord och -stolar samt under soffan. Soffan är så låg så det gömstället lär bara funka nån vecka eller två till.
Jag har gamla bilburen inne i vardagsrummet och den är också populär. Har inte börjat träningen att stänga burdörren ännu, men det kommer. Dit in slänger jag in alla leksaker som dräller omkring, så att det alltid ska vara kul att komma in dit. Där ligger också snuttefilten från mamma Cheysie.
Sen finns det nu kompostgaller till alla dörröppningar, så att det går att enkelt spärra av de ytor där vi inte ska vistas just nu. (Sen gäller det ju att matte kommer ihåg dem också…)
Den uppblåsbara sängen jag skulle sova i nere i hallen krånglade första kvällen, så vi fick ändå ta sovrummet uppe, jag och Sansa. Hon sov fint där till närmare fem, och efter att ha rantat nerför den smala branta trappan sömndrucken med valp i famnen blev det att trängas med de stora hundarna i vardagsrumssoffan resten av natten. Nu har problemet lösts med den uppblåsbara sängen och jag sov gott i hallen inatt. Fick först spärra av delar av hallen lite mer för fröken Nyfiken skulle ut på forskningsexpedition när matte var som tröttast.
Mat är inte henne grej just nu. Leksaker slår långt högre. Ja, de stora hundarnas mat är ju lite spännande, men se då får man sig en morrning som heter duga.
I övrigt softar vi, tränar kontakt (håller på att klicka in henne), går små promenader i trädgården och har åkt ett par små korta turer med bilen.
Första bilturen var hon ensam bak, och hon kungjorde detta med högtidlig solosång. Nästa gång bedömde jag att Lakrits nu var så pass polare att det kunde funka att ha båda i samma bur, och efter något morrande gick det bra. Det blev lite pip nu med, men inte alls lika mycket.
Jag tror förresten att Lakrits kan vara på väg att vekna. Jag tog hans kära fotboll igår och sade till honom att Vänta medan jag rullade iväg den åt Sansa. Hon kutade ju efter och försökte bemästra den. När hon gett upp bad jag Lakrits att hämta in den. Och sen körde vi så några gånger, Sansa fick kuta efter och klättra, bita, lattja på den och när hon tröttnat fick Lakrits hämta in den. Han tittade lite förundrad på henne, och det var som att han fick sig en tankeställare. Den där lilla kunde kanske vara något att ha iallafall. Vi får fortsätta att leka så med mig som medlare idag med och se hur det utvecklas.
På kvällen myser vi en stund i tevesoffan.
Det är så roligt – det planeras en liten ny medlem i familjen! Det blir en gul tik från Zetastar, undan SEJ(j)CH NO JCH Zetastar Mighty Cheyenne, vår träningskompis Cheysie, och efter danske hanen DKJCH DKBRCH SEJ(A)CH NOJCH NORDJCH Bjoljahn Maddox, till vardags Milo (uttalas Majlo på danska).
Cheysie och Milo i Danmark (foto: Annika Månsson)
Tre tikvalpar föddes den 1 maj, så helt plötsligt fick jag tänka om. Jag som planerat en hane. Men jag har väntat på en valp efter Cheysie i ett och ett halvt år nu, så när de väl var födda var det ingen tvekan. En sån liten rackare ville jag ha! För att lösa det praktiska hemma kommer jag troligen att kastrera Lakrits vad det lider. Han ska ju ändå inte gå i avel. Och Kasper är kastrerad sedan många år.
De har tre något olika nyanser av gult – alla jättesöta och jämna i storlek och utveckling än så länge. Jag vet självklart inte än vilken av dem det blir som hamnar i Torsholma, men oavsett vilken så lär det bli hur bra som helst. Nedan följer några bilder på dem när de var 10 dagar gamla.
Stilstudie på ljusaste
Stilstudie på mellan
Stilstudie på mörkaste
Vi höll till på Lilla Träskaten och varvade korta teoripass med en bunt övningar under två dagar. Hett var det på årets första sommardagar, och Kasper bodde i husvagnen medan Lakrits och jag kursade.
Keith står och tittar på första övningen.
Vi började på ett fält och längst bort i skuggan (ca 100 m) låg en dold dirigering. Det gick ett störningskast till vänster kl 10. En och en skickade vi ut till denna medan övriga stod dolda. Syftet var att Keith skulle se var i träningen vi stod med hunden. Det gick rätt bra för Lakrits, men sedan gick vi igenom hur Keith bygger upp detta successivt med ett tiominuterspass. Jag såg tydligt hur Lakrits sprang med bättre schvung och säkerhet mot slutet, även om vi lyckades även första gången. Så här var övningen uppbyggd:
- Gå en rak linje och lägg ut dirigeringen tillsammans med hunden. Gå rak linje tillbaka. Skicka.
- Ut igen. Låt denna gång hunden sitta kvar och titta. Skott och störningskast klockan 10. Skicka på dirigeringen.
- Ut igen. Låt hunden sitta och titta igen. Skicka. Skott och kast under skicket.
- Försvåring: samma som nr 3, men ytterligare ett skott och kast närmare målet. Detta kräver 2 funkisar.
Långt till vänster skymtar störningsfunkisen och snett framför hunden ser man spåret i gräset där alla gått. Föraren är på väg att lägga ut dirigeringen medan hunden sitter och väntar vid skickplatsen.
Nyhet: vid vidare sök/därsök använd det kommandot först, och blås sen närsök om du vet att hunden närmar sig målet. Detta var nyhet för mig. Jag har använt därsökssignal och närsökssignal, men aldrig i kombination.
På eftermiddagen blev det walkup.
På eftermiddagen gjorde vi en walkup två i taget. Det mesta gick bra för Lakrits och mig. Det Lakrits missade på var en eyewipe med en dummy som hamnat på grusvägen. Annas hund drog sig in till höger bland granarna. Lakrits fick en chans, och jag fick honom längre ut, på andra sidan grusvägen, men han missade dummyn trots mitt närsök och drog sig sedan, han också, in bland granarna.
Keith tyckte jag skulle ha dragit lärdom av Annas miss och skickat mer åt vänster. Den här typen av avgöranden saknar jag rutin för, och det är värdefullt att få sådana tips för framtiden.
Vi stod egentligen lite mer åt vänster och bakåt än vad bilden visar, men dummyn hamnade precis uppe i hörnet av fältet, uppe på grusvägen som går ovanför. Granarna lockade in båda hundarna.
Walkupen gick vidare och vi nådde det trästaket som går tvärs över fältet. Lakrits hoppade superfint ut, men slog i tassarna på tillbakavägen. En stund senare nådde linjen fram och vi själva klättrade över. Jag bad Lakrits vänta medan jag klättrade, och när jag sedan kallade in dundrade han rakt in i överspjälan med hela kroppen. Jättekonstigt att han inte sett den när han satt bara ett par meter ifrån och jag med stor möda tagit mig över (inte lägsta stället), men det kanske var värmen som tog ut sin rätt och han var snurrig i bollen.
Föraren går runt hunden och kastar en tennisboll upprepade gånger inför närsöksövning.
Vi avslutade dag ett med en närsöksövning i cirkel som vittrades in med skott och boll medan hunden satt i mitten. Keith brukar göra cirkel cirka tio meter i radie. Hunden sitter sedan kvar i mitten medan föraren backar ut och sen blåser närsök. Först efter en stund droppade Keith omärkligt bollen. Det kändes lite som Paul Toals övning i sankmarken för ett par år sedan på Bispgården, där han trampade ner en tennisboll så bara en enkrona av den syntes i ett invittrat område.
Det som jag upplever skiljer Keith från andra tränare är inte så mycket själva övningarna, utan att han har ett system för sina övningar. Han går tillbaka till sina grunder och repeterar en gång i veckan, testar av emellanåt och nöter sedan på det som brister.
Keith vill att man ska nöta områden och alltid köra samma övningar på samma mark tills det sitter. Sen ska man byta område för att generalisera. Man ska inte göra en massa olika saker på samma område, för det bara förvirrar hunden. Hans taktik går alltså mycket ut på att hjärntvätta hunden att göra rätt. Success training.
Angående stopp och avlämning tränar han in det olika beroende på individ. En snabb hunds hästskostopp skulle han acceptera, men försöka få halvcirkeln mindre och mindre. Likadant med avlämningar. Han kollar vad valpen bjuder och finslipar det, istället för att bråka om att hunden ska lämna av efter en viss metod.
Lakrits sitter längst till vänster.
Förmiddagen dag 2 inleddes med några stadgeövningar:
- lämna hundarna på rad och gå därifrån i en stor cirkel runt hela fältet
- kasta ut en dummy strax bortanför änden av linjen med hundar, ta sin hund och passera nära de övriga bort till andra änden, vända upp och skicka på linje utmed hundarna till dummien
- vidareutveckling av närsökscirkeln, denna gång mitt i hundlinjen. Föraren fick gå i en cirkel runt sin hund och de båda närmaste hundarna, studsa bollen och sen be sin egen hund om ett närsök. Samma här, Keith droppade bollen efter en stund. Jag är inte helt hundra bekväm med denna övning; som tur var gjorde Lakrits föregående övning med bravur och drabbades inte av detta, men det syntes att de hundar som provade inte var helt bekväma med att söka jättenära de främmande hundar som låg där inuti cirkeln.
Tollaren genomför närsöksövningen mitt i hundlinjen.
Vi fick också testa att kalla in hunden medan vi gick med ryggen mot den. Detta har jag gjort tidigare genom att ropa hundens namn, men nu var det pipa som gällde. Lakrits satt som en stenstod när jag gick framåt och upprepade gånger kallade in parallellt med hundlinjen. När jag vände mig om och kallade in kom han som ett skott. Hemma gör jag ju detta ofta medan jag går längs nån stig i skogen och har honom lullandes bakom mig, och det fungerar alltid, så jag anar att det var en kombination av kommandot Vänta och pressen med alla främmande hundar som orsakade detta.
Nästa övning handlade om vänster-/högerträning. Vi satte hunden på mitten utmed fältkanten, gick i en båge 50 meter bort åt vänster och kastade en dummy vid en stolpe, sedan samma sträcka åt höger till annan stolpe. Vi ställde oss en bit från hunden och skickade till den först utlagda. Tillbaka med hunden och samma åt andra hållet. Lakrits sprang dessa sträckor utan problem.
En vidareutveckling på detta är vad Keith kallar the Diamond. Jag försökte illustrera ungefär vad som skedde på plan med Benke som förare, men övningen är ju varierbar i det oändliga. Skissen är kanske inte solklar, men ungefär så här, om jag minns rätt:
- De fyra punkterna är käppar/snitslar. Man sätter hunden i mitten och därifrån är det cirka 50 m till käpp 3 och 4 medan det är cirka 100 m till käpp 2 och 5. Gå ut till käpparna 3 och 4 och 5 och kasta en dummy. Återgå till mitten.
- Gå mot käpp 2 och gör en inkallning vid 1 medan du går utan att använda händerna. Med hunden vid sidan kastar du en dummy vid käpp 2. Gå tillbaka med hunden till mitten.
- Skicka ut till käpp 2. Sätt hunden i mitten och gå till käpp 2, som nu är tom. Skicka vänster till käpp 3.
- Lägg en dummy vid käpp 2. Sätt tillbaka hunden i mitten och gå till den tomma käpp 3. Skicka Back till käpp 4.
- Lägg en dummy vid käpp 3 och gå till käpp 4. Skicka hunden därifrån diagonalt till käpp 5 (uppe i skogen på höjd). Utnyttja diagonalen till att träna ett högerut med höger hand.
Det hela kan fortsätta i det oändliga. Man lägger hela tiden en dummy vid den käpp där man står, och väljer om man vill skicka hunden från mitten eller från sidan vid en käpp. Man kan passa på att testa av om kommandon som inkallning, höger, vänster fungerar med enbart orden utan att man använder handtecken (detta för att man ska veta att man kan hantera hunden även när den står dold). Man placerar med fördel käpparna/snitslarna så att man får till något hinder på någon av dem, kanske ett dike, en terrängövergång osv.
Sådant som fungerar mindre bra bryter man ut till separata övningar kommande dagar. Keith använder diamanten som testverktyg en gång i veckan för att kolla av hur kommandona sitter.
Lakrits vilar med sitt svalkande täcke och kikar på en annan hund som övar på dammlinjen.
På eftermiddagen var det dags att öva på en jättesvår linje vid en damm. Tydligen hade man haft ett mock trial här med Keith Matthews som domare för några år sedan. Alla 16 hundarna missade på denna och åkte ut. Ingen vinnare!
Alla hundar fick börja med att försöka klara det dolda linjetaget. Lakrits grejade det, men så där krokigt som det kan bli ibland. Det var en lång sträcka öppen mark följt av ett dike, sedan en snibb ut med högt gult gräs, därefter dammen. En bit ut fanns en ö med gult högt gräs och träd och buskage, och där låg dummien. Han sprang en rak linje ut över diket, men istället för att fortsätta rakt med ett plums ner i vattnet vek han vänster utmed dammkanten. Jag blåste stopp och höger, men han fortsatte utmed dammen. Kallade tillbaka en bit innan jag förlorade honom och skickade höger. Han sprang ett par meter höger, men vek sedan av utmed dammkanten igen. Ett nytt höger så hoppade han i och simmade till ön. Sök där. Jodå, nu hittade han den. Sedan stod han med dummyn i munnen och tittade på mig vid ökanten så jag fick kalla in honom.
Det var bara en hund som klarade detta skapligt, dock inte felfritt, och de flesta fick inte in dummyn alls. Helt klart en svår miljö som behöver tränas.
Keiths upplägg var så här:
- Ställ föraren med hunden nära diket bredvid funkis som sköt ut en skottapport till ön. Skicka direkt.
- Gör samma igen, men efter skottet, vänd och gå längs den raka linjen tillbaka till startpunkten. Skicka på skottapporten därifrån. Medan hunden är på tillbakaväg kastar en funkis ut en dummy till ön.
- Skicka hunden igen från startpunkten på dold dirigering till ön.
När det blev Lakrits tur att göra detta mindes han sin ”smarta” väg, så han valde samma väg nu längs dammkanten istället för att hoppa rakt i längs den raka linjen. Apporten kom in, men fel väg. Keith bad oss att flytta oss mer till höger, för att undvika den ”smarta” vägen. Så gjorde vi om och fick en rak linje. Nästa steg backade vi, fast bara halvvägs för att inte riskera att han åter valde fel väg. Detta gick bra. Stod kvar på samma ställe och skickade på dold dirigering, och även denna gick nu rätt väg.
Det som däremot var problem var att jag 3 gånger av 4 behövde kalla tillbaka honom över dammen efter att han hittat apporten och stod och väntade med den i munnen. Det här är ju inte något problem normalt, så Keith tyckte inte jag skulle lägga någon vikt vid det. Att han valde den krokiga vägen anar jag är ett utslag av hans gamla igångsproblem. Han ville hitta närmaste vägen över till ön (att det inte var nån större skillnad på avstånd betyder nog inte något i Lackes värld; en väg som fungerar ska återanvändas…).
När alla nu var lagom möra på eftermiddagen i solgasset årets varmaste dag skulle vi avsluta med en walkup i porsen. Dags att sätta på gummistövlar. Alla fick fem apporter var i turordning, och även om man åkte ut redan efter första apporten fick man vara kvar i tävlingen för tränings skull. Efter fyra apporter var vi tre kvar i tävlingen: Anna, Carina och jag.
På den sista fick vi en skottapport snett åt höger. Jag hann vända upp Lakrits, men apporten föll precis bakom ett större porsbuskage. Jag skickade honom och han gick en rak linje ut till högerkant buskaget och vände vänster. Där försvann han utom synhåll men jag hoppades att han skulle plocka den och avvaktade. Det gjorde han nu inte utan dök upp strax till vänster om buskaget. Jag blåste stopp, höger och närsök. Nu kom den in. Keith sade att jag borde blåst direkt, och att han ju höll sitt sökområde så fint när jag väl blåste närsök att hade jag blåst tidigare hade det blivit en A-apport. Nu blev det en A knock down. Det här är ytterligare ett exempel på sådana svåra avvägningar där man måste fatta beslut på bråkdelen av en sekund hur man ska göra, och jag saknar fortfarande mycket av den erfarenheten. Både Anna och Carina hade varsina A knock ups efter tekniska ”eyewipes” (fast man fick inte kalla dem eyewipes enligt Keith, eftersom första hunden inte varit ända framme i området), så de gick till final medan jag slutade trea. Efter två svåra finaldirigeringar var det Carina som drog det längsta strået och vann en av Keiths dvd-skivor. Grattis!
I helgen åkte jag ner till Skåne och hälsade på min mamma, och vad kunde då inte passa bättre än att starta på WT ekl i Osby på söndagen? Jag övernattade i Ebbarp på Bergakungen för att ha nära till tävlingsplatsen. Ett helt okej ställe, lite dyrt för en person, men huset rymmer fyra, och då skulle det vara prima. Badplats och skog med Skåneleden precis intill.
Alla i elit skulle starta med ruta 5 hos domaren Carsten Andersen och jag knatade dit så snabbt att jag hamnade först. Hoppsan. Nåja, istället slipper man en massa spår före.
Först lite fotgående. Det var ett stort fält där man skickade efter skott från en höjd på diagonalen ner bort till ett stort träd. Mellan trädet och en stenhög skulle dummien finnas. Under skicket gick ett nytt skott och kast.
Lakrits kom alldeles för snett åt vänster och det slumpade sig så att jag blåste stopp på honom precis när skott och kast gick åt höger. Han tittade på dem men tog sedan mitt Back. Tydligen fanns nåt invittrat område på mitten (för ökl eller nkl) och där stannade han också till. Nytt stopp och Back. Lite zikzak blev det, men in kom den. 15 poäng. Bra av honom att ta min dirigering på det avståndet trots störningskastet.
Eftersom ruta 5 låg längst bort åt ena hållet föll det sig naturligt att stanna till vid ruta 4 härnäst. Där träffade jag Märta och Ann, som började där. De körde två hundar var, så efter det såg jag inte till dem nåt mer.
Det var en kaninruta på fältet nedanför stenmuren i bild. Man fick ett skott och sen ett lågt, skuttande kast som landade i lite högt gräs/ris. Ett nytt skott snett åt vänster. Domaren Jan Lorenzen ropade på danska till skytten: ”Fick du något?” ”Ja, en skammad nere vid stenröset.” Så skulle man skicka dit direkt. Lakrits kom i vänsterkant röset, och jag blåste Sök höger. Han gjorde det, men inte tillräckligt långt, utan började söka runt lite åt mitt håll. Stoppade och backade honom, nytt Sök, och sen hade han den. Markeringen blåste jag en gång på, sen var den inne också. 15 poäng.
Kön till ruta 2 och 3 var på samma ställe, och 2 var kortast, så jag satte mig där. Här dömde Janne Stihl och rutan var i skogsterräng. Det kastades en markering till vänster, men istället skulle det först in en lång dirigering bort till en hög tall. Lakrits sprang rakt och fint cirka 3/4 av vägen. Sedan drog han till vänster. Däråt var det rätt slyigt och svårt att se hunden. Jag skymtade nån brun jord dit han sökte sig. Jag blåste Höger, fick honom till trädet och närsök. Han missade den tyvärr och drog åter tillbaka ner till det bruna stället. Nya blås där han inte alls lydde något bra. Till slut bad domaren mig att kalla in på grund av för många blås. 0 poäng.
Vi tog en paus och gick till bilen så Lakrits fick dricka och jag lasta av en del nu överflödiga kläder. Passade på att gå på toa (fin service med riktiga toaletter!) och sen gick vi ner bakom huset till ruta 1 vid en damm där Anders Carlsson dömde.
Det syns tyvärr inte i bild, men lite mer åt höger fanns en liten gran med vimpel. Strax framför den låg en dirigering.
Vi inledde med fotgående ca 15 meter mellan de vita plastpåsarna, sen ett skott och kast med sten i dammen. Ytterligare ett skott mot dirigeringen. Lakrits var klart intresserad av plasket, men jag nejade och riktade om. Ut över ett vassområde, fick blåsa stopp en gång då han ville vika ner där mot den kastade stenen. Sedan Back och närsök. Där satt den. Lite snopet att inte få bada. 🙂 17 poäng.
Nu gick vi tillbaka ner till kön till ruta 3 med domaren Danny Fraser. Kön var fortfarande skapligt lång, men en stunds fika var inte fel.
Detta var en lång dubbelmarkering på linje på ett kalhygge med flera korsande diken. Den närmaste skulle in först och den spikade han. Lakrits kom lite kort på den andra och stannade hitom ett dike. Jag stoppade, skickade ut, han hoppade över nästa dike, nosade runt lite och plockade den. ”Not twenty, but the best dog in winner’s class so far”, sade domaren. Enligt Märtas foto blev det 17 poäng på den.
Eftersom vi hade nollat en ruta stannade jag inte kvar till prisutdelningen, utan vi rullade hemåt istället. Långt att köra, ju.
Idag startade Lakrits och jag i elitklassen på WT i Lidingö. Det regnade när vi åkte dit, och det kan inte ha varit roligt för ökl som körde då. Karin Lind och Werner vann ökl trots detta med fina 94 p, grattis till er! Och det var hela 14 Thorsviekipage anmälda till provet. Kul!
När ekl hade samling var det uppehållsväder och sen tittade solen fram emellanåt. Nån värme hade vi dock inte. En stor eloge till alla funkisar som orkade hela dagen. Det var 25 ekl-ekipage men tror det kom 24 till start.
Ekl var lite annorlunda upplagt mot normalt. Vi delades in i fem grupper med fem i varje (i vår grupp, som startade sist, tillkom en funkishund för att fylla ut till fem platser).
Eftersom vi var i grupp fem, sista gruppen, blev det ett par timmars väntan. Jag och Lakrits satt ett tag i bilen och sen satt vi i en solig glänta en stund och försökte hitta vår bubbla. Mot slutet gick vi till hundstoppet och väntade där. Väntan ägnades åt en kombo av fotgående varvat med att sitta på stolsryggan. Jag hade godis att belöna fotgåendet med och nosande var strikt förbjudet. Några gånger fick han kisstillstånd, annars var det fokus på mig och vila som gällde.
Position 4 och 5 med domare syns till höger. Framför dem 4 skyttar och längst fram slutet på driven som gått tvärs över fältet.
Alla fem fick gå ut och ställa sig på varsin position i bredd på linje, sedan körde det en drive åt det bortre hållet som alla fick titta på, okopplat såklart. Direkt efter driven sköts det ett tomskott och ett skott mot en dirigering som låg snett åt höger från linjen sett. Sedan sköts och kastades en dubbelmarkering på samma sida; den första i mitten och den andra till vänster.
Bilder på linjen. Här ser man hur det omväxlande skickas åt båda håll.
Rätt mycket att hålla reda på för funkisar, domare och deltagare.
Den sist kastade markeringen var en ”runner” som nummer 1 skickades direkt på. Jag och Lakrits hade den positionen, och han spikade den (20 p). När han var på väg in med den sköts det bakom oss och nummer 2 och 4 vände runt på linjen. Ett skott till ditåt varpå det kastades en markering åt höger (åt parkeringshållet). Nummer 2 fick ta den markeringen (när det blev Lakrits tur spikade han den och 20 p). Därefter var det nummer 3 som fick ta in minnesmarkeringen åt bortre hållet på mitten av fältet (Den blev knepig för Lakrits, som var på väg att vika av snett åt vänster när han kommit ut en bit. Jag fick bryta in och blåsa stopp, sedan ut och närsök. Han kom lite grunt, så stopp igen och Back. Då tog han den. 18 p.) Nummer 4, som redan stod vänd åt p-hållet sedan skotten gick, fick nu ta in dirigeringen snett åt vänster, lite uppför en backe och precis i lä av ett stup. (När vi kom till den skickade jag Lakrits rakt ut, stopp precis på rätt ställe, vänster. Sen fick jag en ingivelse när han sprang att inte chansa på att han verkligen skulle springa uppför backen och ta den, tänkte att han kanske skulle vika av utmed ängskanten. För att inte riskera detta ropade jag Upp i exakt rätt ögonblick och sen lade jag på en närsökssignal. Yes, där satt den! 18 p.)
Här syns dirigering 4 från åskådarplats; det var mycket snedare vinkel från deltagarens position. Till vänster om den röda fyrkanten finns ett mossbeklätt stup – nedanför stupet låg den. Här fanns noll vind till hundens hjälp; den var tvungen att helt lita på föraren.
Sista ”rutan” var den sneda dirigeringen för nummer 5 åt bortre hållet. Den var knepig, eftersom hundarna lockades att ta sig upp i skogen alldeles för tidigt. Alltför rakt kunde också leda till problem på grund av den gamla minnesmarkeringen som legat där; man ville ju inte att hunden skulle fastna där och leta efter den redan upptagna apporten. Min plan var därför att skicka Lakrits lite grann åt vänster, mot hörnet på fältet. (Trots min plan drog sig Lakrits in i skogen alltför tidigt. Jag blåste stopp och Back med vänsterhanden. Trots det försvann han in i skogen (hans Back säkert). Blåste tillbaka honom lite och nytt försök. Han drog sig in i skogen igen och då stoppade jag på nytt. Tänkte att det är ju kört att prova den grejen igen så jag bestämde mig för att istället dirigera vänster där inne i skogen. Det gick bra och jag stoppade sen ungefär i rätt höjd (svårbedömt från mitt långa avstånd med vegetation emellan oss). Utan att se honom ropade jag sedan vänster igen – och se på fan! Han dök upp bland buskarna i rätt härad och jag blåste närsök. Efter lite letande fick han fatt på den! 15 p.) När alla gjort de fem rutorna bytte vi plats så att alla fick göra samtliga rutor. Vi fick koppla en stund mellan omgångarna medan vi bytte position och då fick han en liten godis. Det skedde ingen bedömning mellan rutorna, utan fungerade som vanligt WT med skillnaden att rutorna låg extremt nära varann.
Våra fem domare samt Linnea och inskickaren på ruta 5.
Jag var nöjd med Lakrits prestation men trodde aldrig det skulle räcka så långt som det gjorde med alla duktiga ekipage som ställt upp på detta elitprov. Jag är så himla glad för vår andraplats det räckte till! Vann gjorde Sverker Olausson på 93 p medan jag och Jenny Långström båda fick 91 p. Enligt PM skilde man på lika poäng genom först de som hade flest poäng på ruta 3, därefter ruta 4, 5, 1 och sedan 2. Och jag hade 18 p på ruta 3 medan Jenny hade 16 på den.
Stolta och glada pristagare. Bara Lakrits som är lite avig.
Vi fick fina priser: en stor fodersäck från Royal Canin, ett gigantiskt lufttorkat älgben, en chuckit och ett vaccinationskort.
Behöver jag tillägga att jag vrålsjöng ”Upp i det blå” med Ted i hans Satellit i bilen på hemvägen? Jag känner mig helt uppe i det blå nu.
Väl hemma blev det fest:
Självklart var det dags att korka upp en flaska Aberfeldy.
Så småningom fick Kasper smaka lite också, men det satt hårt inne.
Älgbenet är verkligen rejält.
Jag hade ju glädjen att vinna ett presentkort på förebyggande rehab för Lakrits på Tullgarn i höstas och idag var det dags att åka till Åkersberga.
I korthet:
- tips om Canikurtabletter förebyggande (start 2 dagar innan) inför prov och tävlingar och annat som kan vara stressande. Totalt en kur på 3–4 dagar.
- vi vägde Lakrits på en fyrplattorsvåg, och det var ett litet helvete att få honom att stå balanserat på alla fyra tassarna, en på vardera plattan. Men till slut fick vi resultatet:
Här ser man tydligt att han kompenserar med mer vikt på höger bak än på vänster bak. Fram är han välbalanserad. Egentligen ska hunden ha ca 65 % av vikten på frambenen, här har han 62 % men det tyckte hon mycket väl kunde bero på att vi haft sånt schå med att få honom att stå rätt. Teorin är att han överkompenserat sedan han fick en pinne genom ena låret. Jag har försökt leta efter vilket lår det var, men kan inte hitta något varken i bloggen eller bland veterinärpapperen. Jag har papper med skada från november 2014, vilket kan stämma i tiden, men tyvärr står det inte var på kroppen skadan satt. - Åtgärd blir att gå tiominuters koppelpromenader med tomma manschetter i två veckor, för att sedan börja fylla dem med tyngder.
- Han har också begynnande artros i tå 2 (inifrån räknat) på höger bak. Kerstin tycker jag ska börja med Joint Balance Vet. Rätt dyrt, får fundera på det. Hon visade också hur man kan massera och böja tålederna för ökad genomströmning av ledvätska.
- Det avslutades med att Lakrits fick vara på vibratorn nån kvart eller så. Det var konstigt först, men snart lade han sig ned. När det var slut fick han sin väntande godis men rörde sig inte ur fläcken på en stund. Det var visst riktigt skönt. 🙂
- Edit: Just det, jag köpte en liten massageborste också som passar i handflatan. Zipp Crystal pet massage rubber heter den. Den ska användas främst på hans lår och tassar, men även hela kroppen. Han kommer att bli en liten bortskämd hund. Och hans storebror lär pocka på samma behandling.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer