Runt 22 ekipage var med på dagens jaktträning på Lilla Träskaten i Sörmland. Tur jag hade en gps, annars hade jag aldrig hittat dit på alla slingriga grusvägar. Anlände visst dessutom från fel håll!
Vi delades in i tre grupper: en livligare med Jörgen, en lugn med Anita och en lugn med Åsa Eckerrot. Vi var hos Anita på förmiddagen och hos Åsa på eftermiddagen.
Vi inledde med jaktlydnadsövningar, som att gå runt övriga ekipage i slalom. Här tyckte Lakrits det var lite läskigt att gå runt en massa hundar han inte kände, och visade detta genom att nosa sig runt något steg bakom mig. Jag kände igen beteendet från Gyllene Anden i vintras, även om det var mycket mer markant då, och jag har nu på hemvägen funderat på hur jag bäst hanterar detta. Jag har kommit fram till att uppmuntrande peppningar med klicker och godisbelöning nog skulle funka för att stärka honom och ge självförtroende i dessa situationer med nya hundar. Ska försöka komma ihåg att ta med det till WT nästa helg.
Sen var det inkallning förbi övriga hundar, och Lakrits gjorde då en liten extra lov för att öka avståndet lite till de andra hundarna, samtidigt som han kom in till mig med god fart.
Två enkelmarkeringar som kastades från äng in i skog var inget svåra alls. När vi började jobba och han hade nosat in de andra hundarna släppte allt det jobbiga som tur var, och han skötte sig utmärkt.
Ytterligare en markering från annan startposition mot samma område, fast kortare kastat så apporten hamnade på ängen – här ville Anita se om hundarna skulle springa för långt av gammal vana, eller om de skulle uppfatta att apporten låg närmare. Inga problem. Även alla avlämningar idag var bra, inget tramsande trots Anita, hundar och action. Mycket bra!
Vi gick lite fram och tillbaka på linje med många vändningar åt vänster och höger. Sen fick Lakrits inleda att ta en tennisboll bland de sju som Anita gömt i samma kastområde som tidigare. Jag skickade på linje, blåste närsök när han var i området varpå han omgående hittade en boll som han kom in med. Efteråt, när alla gjort detta, diskuterade vi när en hund egentligen ska ”förstå” att en dirigeringslinje är färdigavverkad. Anita menade att man ska blåsa stopp i detta läge och sedan skicka på Sök (inte Närsök), i synnerhet när det bara finns en eller två bollar kvar och man inte riktigt vet var de ligger. Ingen hade gjort så nu.
Alltså gjorde vi om en gång till, och vi fick då välja avstånd själva och skicka mot tomt område. Sen fick vi välja vad vi ville att Anita skulle göra (smyga ut en boll, kasta en stoppbelöning). Stannade inte hunden på stoppsignalen kunde den alltså inte belöna sig själv. Jag valde att skicka på ganska långt avstånd, låta Anita smyga ut en boll när jag blåst stopp och sedan testa ett Sök-kommando på distans, något jag aldrig provat förut. På sök brukar ju hunden finnas vid ens sida. Nu var det dessutom rätt länge sen vi körde ett sök överhuvudtaget, så det var lite spännande att se hur detta skulle gå. Om det inte funkade var planen att gå närmare och ge Sök-kommandot igen. Han tog stoppsignalen på långt avstånd klockrent, och sedan förstod han efter nån halv sekunds eftertanke vad mitt Sök med tillhörande gest betydde och han plockade fint in den utsmugna bollen. Duktigt gjort!
Lunchdags med paj och sallad som åts utomhus (jag lyckönskade mitt förutseende att ha med en extra jacka i bilen och pälsade på mig inför detta, och sen behöll jag de dubbla jackorna hela eftermiddagen, plus ett par extra sockor) medan hundarna fick vila i bilarna.
Åsas upplägg var delvis detsamma med lydnadsövningar först. Nu var det ju samma grupp som på förmiddagen, bara ny tränare, så slalom mellan ekipagen gick bra, liksom stadgeövning där Åsa kastade dummisar och bollar hej vilt. Lakrits och Reko var de enda hundarna som var lösa i den övningen, men även de kopplade hundarna skötte sig bra. Sedan hämtade vi människor in varsin apport medan hundarna fick sitta kvar och vänta. tredje lydnadsövningen var att sätta hundarna på linje, varannan med nosen åt vänster och varannan med nosen åt höger. Sedan gick vi ifrån hundarna på valfritt avstånd (jag tog ganska långt bort) och en i taget skulle kalla in. Gross matte började, och han kom halvvägs mot henne, men avvek sedan och kutade upp i en dunge istället. Lakrits hade positionen bredvid Gross, men satt kvar hela tiden tills det var min tur att kalla in. Mycket bra gjort av honom, det bådar gott inför platsliggningen om några veckor. Någon hund reste sig upp flera gånger, men övriga var riktigt stadiga.
Sedan hade Åsa en övning med ett ekipage i taget medan vi övriga fick träna dirigering med valfritt antal synligt utlagda bollar på linje. Hon betonade vikten av att ha vinden i ryggen för att underlätta maximalt för hunden. Jag körde med alla fyra bollarna, lade två i den beteshage vi befann oss, kröp genom stängslet (ingen el) till en stubbåker, lade en boll strax innanför stängslet och en till längre ut. Sen gick vi en bit till och vände upp. Sedan tog han snyggt och prydligt in alla fyra bollarna i tur och ordning, som om han aldrig gjort annat. Jag lade på ett extra Ut när han passerade de gamla legorna, men det fanns ingen tendens till avsaktande. Snygga upplock och returer. Sedan vidtog en ganska lång väntan, varpå jag körde en omgång till inne i beteshagen med tre bollar. Inga problem nu heller. Jag tror det är dirigeringsfyrkanterna som börjar löna sig för oss här. Där funderade jag lite på det här med vinden: när man kör fyrkanter blir det ju automatiskt vind från alla fyra hållen, alltså både med-, mot- och sidvind. Det gör ju att hunden tränas på alla sorters vindar, men samtidigt kanske man får vara lite lyhörd för att vissa ben kan vara svårare än andra just på grund av ofördelaktig vind. Ska försöka ha det i åtanke framöver.
Så småningom blev det vår tur att göra Åsas dirigeringsövning. Den gick ut på att börja med en enkel markering, sen en utlagd dold apport i samma område medan hunden är på väg in med den första, sen en boll i samma område när hunden är på väg in med den andra. Här valde jag att samtidigt backa till längre avstånd, något Lakrits normalt skulle klarat. Nu var han uppenbarligen för trött för detta, för skicket blev inget bra och jag fick gå längre fram igen. Sen låg han inte kvar tillräckligt idogt i sökområdet utan började springa vidare. Då blåste jag stopp utan att han tog stoppsignalen tillräckligt bra. Till sist kallade jag in honom och Åsa gick ut och motiverade upp med ett skott i marken invid bollen, och nu plockade han in den utan problem. Han var nog helt enkelt för trött i mössan för denna sista övning. Allt annat idag hade ju gått hur bra som helst.
Åsa berättade i varje fall att nästa steg på övningen skulle ha varit att kasta en markering bakom det gamla sökområdet, så hunden skulle skickas igenom detta och vidare ut till markeringen bakom några granar. Detta gjorde vi nu aldrig, men jag ska försöka minnas övningen och testa den hemmavid när jag har tillgång till någon bra medhjälpare.
Totalt sett har vi iallafall haft en bra dag och jag ser med viss tillförsikt fram emot WT, bara han klarar att hålla ihop med alla hundar och människor runt omkring sig.
Senaste kommentarer