Skogsstjärnas hundblogg

Uj, uj, idag körde vi uppe vid Freden igen, lite längre denna gång, kanske 8 km totalt. Fast med stumpjumprarna. Oj, oj, roligare att kunna köra över stock och sten och ner i lerpölar på ett annat sätt, men samtidigt bra mycket jobbigare. Jag har ju en dubbeldämpad hoj som är mjuk att trampa, så man får slita två eller tre gånger om mot en standardhoj utan dämpning. Men kul är det som sagt.
Båda dogsen lika trötta som jag. Bara husse håller ställningarna väl.

Väl hemma tog vi oss lite fika med varsin bit jordgubbscheesecake. Hundarna fick stanna inne och vila medan vi fikade utanför köket. Husse gick in och hörde ett regelbundet dunsande. Det var Kasper … Hopp, slick, duns, hopp, slick, duns … Cheesecaken, som uppenbarligen stått lite för nära bänkkanten, hade blivit skapligt naggad i kanten. Jamen, vadå, sade Kasper, var det inte min födelsedagstårta? Jag fyllde ju fem i fredags!

Idag bytte vi grusväg mot en mycket bättre. I och för sig också lerig och vattenpölig bitvis, men roligare. Stenig här och där, så man fick hålla tungan rätt i mun var man skulle sätta hjulen i förhållande till stenar och pölar – och inte minst hundens tassar. Lite mer kuperad var den också, så matten fick jobba upp en bra svett.

Vi parkerade vid korsningen vid Freden och sen körde jag Lakrits kopplad första biten. Då drog han farligt mycket i kombination med en skapligt brant nerförsbacke, så efter en stund kopplade jag loss och så fick han springa Nära vid sidan istället. Han var lite sprallig i början, mindes antagligen hur roligt det hade varit igår, och någon gång fick jag skrika Akta åt honom för att inte köra rakt in i honom. Tvärnit. För att blidka mig ville han då ställa sig på vänster sida istället vid uppstarten. Hmm, nej, så skulle vi ju inte ha det. Till slut var han tillbaka på höger sida och vi kunde fortsätta. Vi körde tre km innan vi vände (då har man kanske 1 km kvar till Husby) och då hade han lugnat ner sig och travade jättefint vid min sida. En och annan Rrrr-korrigering när han ökade fram mot framhjulet och sen ett Duktig när han låg rätt i höjd.

Jag frågade husse om inte han ville byta hund och testa med Lakrits. Så jag tog Kasper (idag iförd den förhatliga selen) och husse började med kopplad hund, så att Lakrits skulle fatta att det var bredvid honom han skulle springa nu. Det gick bra och efter en stund kopplade han loss. Det gick bra det med, förutom att han gärna sprang lite längre fram än vad jag tillåter. En vanesak. Han sprang iallafall inte till mig när han skulle vara hos husse, och det var ju huvudsaken.

En härligt bilfri cykeltur på sex km blev det alltså. På slutet var Lakrits riktigt trött (då hade vi bytt tillbaka hundarna) så jag körde lite långsammare sista biten med honom.

Imorgon blir det istället viltträning med vatten med Annika och Mona. Ska bli kul!

Idag gjorde husse och jag något jag längtat efter länge, men som inte blivit av på grund av vädret: vi cyklade tillsammans alla fyra. 3,6 km blev det, inte jättelångt alltså, men längsta nånsin för Lakrits och mig ihop.
Vi tog alltså cyklarna på taket och for bort till Issjönsparkeringen. Där mötte oss en oväntad syn: skogen man brukar traska igenom när man ska till Issjön var borta. Kalhygge!
Och grusvägen som vi tänkte ta, på andra sidan bommen, den där lastbilarna kör till och från grusgropen, var borta. Asfalterad!
Nåja, vi måste i vilket fall ta den vägen en bit, för att sedan vika vänster. Jag hade Lakrits kopplad med sele i WalkyDogen, just det som jag varit lite skraj för. Skulle han dra omkull mig när han plötsligt fick för sig att nosa/kissa/bajsa nere i vägrenen? Men på grund av lastbilstrafiken de där två hundra meterna vågade jag ännu mindre ha honom lös. Rolf körde med Kasper i koppel som han brukar.

Positiva erfarenheter:

• Det gick utmärkt att ha Lakrits kopplad med sele i WalkyDogen. Han drog ibland aningen åt höger, men det gick lätt att parera med cykeln åt vänster.
• Väl inne på grusvägen åt vänster släppte jag honom lös efter en stund och körde med kommandot Nära. Då sprang han jättefint bredvid mig, nästan som om han vore kopplad. Någon gång stannade han och kissade, men sprang sen ifatt mig igen. 
• På tillbakavägen testade jag att köra med kommandot Fri. Då hoppade och skuttade han leklystet en stund, lite framför cykeln ibland, så man fick vara beredd, men mest svängar fram till husse och Kasper eller in en runda i skogen och tillbaka ut till grusvägen igen. Efter en liten stund tröttnade han på det, för det var nog lite jobbigt att hålla takten med oss ändå, så då sprang han mestadels mellan husse (framför) och mig (bakom). 

Negativa erfarenheter:

• Kasper blev som tokig i den här intressanta, väldoftande skogsmiljön och husse ångrade att vi inte tagit med hans sele och Springern. Det får bli nästa gång.
• Grusvägen var alldeles mjuk. Det kanske de flesta grusvägar är efter allt regnande, men här hade det också gått hästar, så det blev lite extra jobbigt när man dessutom var osäker på hur hunden skulle bete sig. Dessutom blev det en del kryssande mellan vattenpölar så det blev ju ett bra test på hundens lyhördhet. Den var det inget fel på, iallafall från Lakrits håll.

Hitta en ny väg till nästa gång, alltså. Vi har ett par stycken i tankarna som ska provas. Det var i vilket fall en bra väg om man ville vara ganska säker på att det inte skulle komma några bilar. Förutom den där asfalterade sträckan, då. En nyttig genomkörare för matte blev det iallafall, för den mjuka marken gjorde att det kändes bra mycket längre än vad vi faktiskt cyklade.