Igår tog vi det rätt lugnt och var mest ute i trädgården. Kasper tyckte det var lite kul när matte grävde i jorden och planterade blommor, men fick själv nöja sig med att lattja lite med ett par plastkrukor. För säkerhets skull åkte kompostgallren tillbaka framför rabatten, annars kanske blommorna skulle bli uppgrävda snabbt igen av mattes lille medhjälpare.
Var träningssugen idag och plockade med lite attiraljer bort till gröna ängen på förmiddagen. Bäst att passa på innan det blir för varmt. Storpudel Frejas husse höll på att klippa häcken som vetter mot gröna ängen, så jag anade att Freja fanns i närheten. Bra, lite externstörning. 😉
Jag började med att sätta ut fyra koner till Rutan och lade en musmatta strax bortom mittpunkten som target. Sen repeterade vi target ett par gånger inne i rutan. Jovisst mindes Kasper vad det handlade om! Jag backade till strax utanför rutan, och sen backade jag successivt bortåt meter för meter. Hela tiden hade han bra fart in till target och stannade fint. Jag kastade in godis som belöning.
När jag tog bort targeten minskade vi avståndet igen för att öka successivt. Han sprang fortfarande in, men inte med samma schvung. Jag inser nu att jag borde testat att kasta in leksak som belöning för att få mer schvung, men då tänkte jag lite fel och provade istället med att ställa ut ett lock med godis på som externbelöning vid sidanav rutan. resultatet blev att han sprang snett genom rutan mot godiset istället för att på kommandot först springa in och ställa sig i rutan och sedan få tillåtelse att ta godiset, som var min tanke. Det blev helt uppenbart för svårt. Positivt i det hela var att han stannade och avbröt på mitt Nej. 😉
Jag bestämde mig för att göra ett uppehåll i rutan-träningen och tog istället fram apportbocken. Jag gjorde tre apporteringar på 10–20 meters håll (ökade successivt). Den första springningen var lite halvlam, men de båda efterföljande blev det bättre fart i. Det bästa var att han kom tillbaka in till min sida och gjorde väldigt fina avlämningar. Jag höll inne klicket någon sekund innan jag tog bocken från honom och han höll kvar och väntade på mig. Kanonhund! Som belöning kastade jag kampleksaken så han fick lattja runt lite.
På bus- och lekkursen tidigare i vår fick jag en spårpinne av Anette, och den hade jag med nu. Jag lät Kasper nosa lite på den, han har bara sett den en gång tidigare på kursen, så den är helt ny för honom. Sen kastade jag ut den kanske 5 meter och bad honom apportera in den. Han sprang dit och tog den, men sen ville han inte riktigt komma in med den. Han lade sig nån meter framför mig och ville uppenbart börja tugga på den. Jag nejade och lockade honom. När han närmade sig backade jag så han fick springa ifatt mig för att lämna av den. Vi körde så ett par gånger till, med ungefär samma resultat. Med tanke på hans ovana vid denna pinne tycker jag det gick riktigt skapligt. Han började aldrig tugga och han kom in med den vid tillsägelse.
Sen körde vi lite konslalom med fritt följ. Gick halvbra, ibland stannade han till och halkade efter om där fanns någon intressant doft. När jag sade till honom kom han dock ifatt och stundvis gick han fint. Kanske lite väl långt ut, men det är svårt att se när man inte har någon medhjälpare som kan kika åt en.
Jag flyttade tilbaka konerna till Rutan och så körde vi ett par avslutande rutor med musmattan åter på plats, och istället lite längre avstånd. Jag ville att han skulle få en positiv och lyckad avslutning på det momentet, och det fick vi till.
Nu var vi rätt varma och trötta båda två, så jag tänkte avsluta med lite lek. Längst bort på ängen låg en gammal fotboll och skräpade, så vi gick dit och lattjade med bollen en stund. Urkul att spela fotboll med matte, tycker Kasper. Han har inte så höga krav… 😉
Nästan hela tiden hade Freja suttit och tittat på innanför sin symboliska kompostgrind. Hon skulle hur enkelt som helst ha kunnat kuta ut genom häcken istället, men hon är en mycket väluppfostrad dam som vet vad som gäller. Mer förvånansvärt – och kanonbra! – är att Kasper inte heller sprang fram för att leka. Han tittade intresserat dit ett par gånger under träningens gång, men jag sade till honom att nu tränade vi och lyckades få tillbaka hans fokus. Ingen är mer positivt förvånad än jag.
På hemväg tänkte jag först låta honom få gå lös. Men så i den lilla grusvägsbacken såg vi några barn i förskoleåldern som höll på att träna på att cykla upp och ner för denna lilla backe. Nja, tänkte jag, bäst jag kopplar honom så det inte sker en olycka. Vilken tur att jag gjorde det! Sekunden efter att kopplet kommit på susade en katt förbi tio meter framför oss. Kasper gjorde ett misslyckat försök att rusa efter. Jag var lite sen och nejade samtidigt som kopplet tog slut, och han vände om till mig. Svårt att veta vad som hänt utan koppel, kanske hade han lytt och kommit in ändå. Men jag är glad att jag slapp den chansningen…
Nästan hemma stötte vi på fler barn, bland annat en liten flicka som så gärna ville klappa Kasper. Jag sade att han kanske hoppar för att slicka henne i ansiktet. Men det gjorde inget sade hon, så då lät jag dem få leka lite. Det slutade med att flickan låg skrattandes på gatan med Kasper slickade förtjust ovanpå henne. Något av barnens mamma kom mot oss, aningen förskräckt, gissar jag, men som tur var insåg hon att allt bara var väldigt lekfullt och ingen höll på att komma till skada. Barnen fick varsin godis att ge Kasper, och alla skiljdes åt mycket nöjda.
Väl hemma igen fick Kasper lite gott laxskinn, och nu njuter han av livet i solen.
Senaste kommentarer