Hurra! Nu har Lakrits ett hundpass. Igår var jag och hämtade det. Jag passade på att ha med mig honom för hans ett-årsspruta, så är den gjord ett par veckor för tidigt. Helt okej enligt veterinären. Jag vägde honom också: 29,8 kg. Han har gått ner nåt halvkilo, alltså. Det tycker jag är bra, han började nästan bli aningen för rund.
Kaspers hundpass är nu också uppdaterat med giltiga stämplar och både veterinären och jag muttrade igår om hur surt det är att ha missat det viktiga sista-förbrukningsdatumet på rabiesstämpeln. Jag passade på att prata lite om Kasper och hans pankreatit. Jesper tyckte att eftersom han varit bra nu så pass länge och Kasper gått ner i vikt till 8,4 kg när jag vägde honom vid förra besöket kunde jag börja ge mat med lite mer fett nu ibland. Men införa det försiktigt, och med måtta. Jag ska hela tiden vara vaksam på förändringar hos Kasper, så att vi inte får problem igen. Han sade att det var okej att använda lite godare godis till träning, bara det inte var alltför fetthaltigt. Skönt, det ger lite större belöningsflexibilitet.
Jag måste ju berätta hur Lakrits betedde sig inne hos veterinären också. Till skillnad från Kasper tycker han att de är hans bästa polare (precis som de flesta människor här i världen), så när Lakrits hoppat upp på britsen ville han ju gärna välta veterinär Jesper i all sin vänlighet. Veterinären tyckte inte det gjorde något utan passade på att undersöka hans lymfa medan Lakrits hjälpte Jesper att göra rent ena örat. Veterinärens öra, alltså. Even Steven, med andra ord.
Sedan började det bli dags för själva sprutan och jag tänkte att nu måste vi få ordning på den överglada jycken. Jag tog fram ett kex och lade på britsen och sade Vänta.
Oj, jösses så veterinären skrattade! Han tyckte Lakrits var en riktig cirkushund. Och det var han väl också, på sitt sätt. Från en översvallande glad och sprattlande retriever blev han på ett ögonblick en absolut stillastående stenstod. Förlåt: hund. Där skulle man egentligen ha klickat för det suveräna ställandet, men jag misstänker att jag inte kan åka tillbaka till Jesper och fråga om vi får träna ställande hos honom en stund.
– Fanns det verkligen en av-knapp på honom, sade veterinären och torkade tårarna. Det där skulle aldrig mina hundar ha klarat.
Senaste kommentarer