Det började med avresa i arla morgonstund med dimman liggande tät som en lovikkavante. Jag var glad att ha motorväg rätt många mil innan det blev landsväg och till sist grusväg långt in i Sörmland.
Vi var 4 ekipage som skulle prövas och möttes av god planering med fem utskrivna såtkartor till alla deltagare. Snart var vi på plats på första såten där vi stod i bakkant nära en vägg av energisalix och dammen snett framför på andra sidan en låg kulle. Vid kullens fot stod en duktig skytt.
Lite till höger om oss stod en reguljär apportör som hela tiden hade kontakt med vår domare Roger Westerman om vem som skulle ta in vilken fågel. En bit till höger om denne kille stod en annan apportör, utom synhåll för oss, och hon hade tyvärr inte samma insikt om att vi befann oss på platsen.
Bugle fick man lära sig när man pluggade engelska, bara för uttalets skull, inte för att ordet skulle komma till så stor praktisk användning. Men ett sånt här jakthorn brukades idag som markering av dagens start och slut samt de enskilda jaktsåternas start och slut. Mycket trevligt!
Det sköts lagom mycket på denna första såt och Lakrits fick ta in en markering och en dirigering. När det var avblåst – med riktigt gammaldags jakthorn, trevligt! – gick vi ner för att söka av vassen och Roger hade fått en rapport om att det fanns en två–tre fåglar där inne. Det blev många tomsök och allt tyngre mentalt för hundarna. Lakrits gick ut en bit i den ganska grunda vassen, men inte så långt att man hörde något plaskande. Kanske låg vinden så att han var säker på att det inte fanns något längre ut, men både jag och domaren tyckte insatsen var lite svag. Inget fynd av någon hund.
Vi gick vidare till vassen lite längre fram och Lakrits fick en ny chans, Här var vassen djupare och nu tog han för sig mer av marken och kom in med den enda fågeln som hittades i detta område. Det stod nu helt klart att apportören bortanför oss hade fått in alla kvarrapporterade fåglar utan att detta kommunicerats. Trist start på provet att bara köra en massa tomsök på hundarna! Roger tyckte iallafall att Lakrits tagit upp sig på andra vassområdet och det kändes ju bra. Vi fick göra flera skick in i denna ganska stora vass och han bad mig gå lite utmed vassen. Här kändes det riktigt skönt att ha Lisa Falcks eftersökskurs i ryggen. Båda jag och Lakrits visste vad vi höll på med.
Vi fortsatte till såt 3 (hoppade över såt 2) och väntan blev precis så lång att jag hann besöka en buske och mata/vattna upp Lakrits lite inför fortsättningen. Ett bra tempo med andra ord.
Nu fick vi stå på en höjd med god utsikt över dammen och flera skyttar. Det fanns en spång nästan rakt framför oss över till andra sidan där det också stod skyttar och fanns hundar utplacerade. Till vänster fanns ett vassdike, ett rätt stort buskage som övergick bortåt i vass utmed dammkanten.
Här blev det rena krigsscenariot. Det pangades för glatta livet och föll fåglar som manna från himlen. Trots denna intensiva miljö satt Lakrits lugn, tyst och stadig hela tiden och bara tittade koncentrerat på allt. Han fick ta in flera ganska långa markeringar som både Roger och jag såg att han hade koll på. Han spikade dem och var verkligen på markeringstopp!
Sedan bad domaren att vi skulle ta in en dirigering en bit snett ut till vänster på vattnet, utanför buskage och vass. Lakrits hade svårt att ta den önskade sneda linjen (något att träna på framöver!) utan sprang mer till vänster så han fick en rak linje över diket. Därmed hamnade han vid buskageområdet. Jag dirigerade Höger, men han fann en fågel på närmare håll och kom in med den. Jaha, sade domaren, kan du dirigera honom till rätt fågel nu? Jag gjorde ett nytt skick och försökte rikta tydligare, men han gick likadant som förra gången. Jag blåste Stopp och dirigerade Höger men innan han var framme damp det ner en ny fågel som han plockade istället.
Vi fick ju inte oväntat samma uppdrag en tredje gång och nu fick vi in fågeln, dock samma lite krångliga väg som tidigare. Lakrits hade ju kört in sig på den rutten, liksom…
Sedan fick vi ett par uppdrag att hämta in fågel som fallit i det glesa skogspartiet på andra sidan spången och jag gjorde ett därsök på den uppgiften. Dirigeringen gick utmärkt, men sen blev han kanske lite storsprungen i själva söket. Andra gången vi var däröver bestämde jag mig för att nu fick det vara nog sprunget och dristade mig att blåsa Stopp och sedan Vänster närsök. Och det gav utdelning med en uppfångad pippi precis i strandkanten. Den hade Annes hund suttit och hoppats på en längre stund, meddelade hon. Hehe.
Här blev det alltså ganska mycket fågel intaget under jakten och efter avblåsningen bad Roger de två hundar som inte var med i gemet längre att eftersöka åt höger. Där hade det fallit mycket fågel. Anne och jag fick följa med Roger bort åt vänster till vassområdet på andra sidan vassdiket. Han fick information från en kille på den sidan att det skulle finnas två–tre fåglar i den vassen nära en asp.
Jag fick börja och skicka Lakrits: Ut till aspen, Stopp, Närsök. Han drog sig genast åt vänster, och just som jag tyckte att nu hamnade han för långt från aspen så dök han upp med en and i munnen.
Jag fick skicka igen, och försökte hålla mer höger, men han drog sig oundvikligen till vänster, men kom så småningom tillbaka tom. Annes tur. Inte heller hennes hund hittade något i angivet vassområde, utan drog sig också åt vänster och lyssnade inte helt på alla signaler längre, trött i mössan. Roger gick ut och inspekterade området kring aspen och konstaterade att det faktiskt inte verkade finnas någon fågel där. En reguljär hund skickades också på samma område men kom ut på andra sidan tom. Kändes rätt skönt.
Lite retligt för oss var ju att de båda andra hade fått inte mängder av fåglar på sin sida, medan vi som fortfarande prövades fick klen utdelning.
Roger samlade ihop oss på ängen och meddelade att han tyckte att Lakrits jobbat upp sig så bra att vi klarade oss. Annes hund hade gått bäst idag och klarade sig också. Kul!
Det var en skön känsla att kunna köra tillbaka till lunchstället och veta att nu kunde man slappna av och bara njuta av resten av jaktdagen.
Pustar ut efter förmiddagens KKL-start.
Såt 4 blev en ganska lagom fortsättning för oss efter lunch. Vi stod i bakkant på en stor gul betesäng rätt högt upp på en kulle och såg skyttar och hundar rätt långt ner på andra sidan. Långt bort skedde den mesta actionen. Jag såg tidigt en fågel falla långt ut på ett grönt fält på andra sidan ett stängsel och noterade att ingen annan verkade ha sett den. Lade den på minnet till senare. Sen föll det en fågel precis vid stängslet som Lakrits markerade och han fick plocka in den. Lite senare föll en till åt samma håll, men på andra sidan stängslet bakom ett taggigt buskage. Eftersom jag räknade med att han nu visste att det fanns ett stängsel där skickade jag honom på den också. Han stoppade vid stängslet/buskaget och såg det som en vägg. Jag försökte pressa ut honom och till slut löste han det (inte helt optimalt) på egen tass genom att springa runt åt höger så han kom bakom och fick fatt på en fågel. Jag var inte hundra på att det verkligen var rätt fågel, så när det var avblåst promenerade vi fram till väggen och jag skickade igenom. Han kom tillbaka tom, så troligen hade han plockat rätt and ändå. Jag skickade också på ett förutsättningslöst sök på ängen bakom oss för den händelse det dumpit ner nån fågel där som jag missat. Det blev också tomskick. Sen var det då fågel ute på det gröna fältet. Jag tog med honom bort till stängslet så det ungefär blev en rak punkt med hänsyn till vinden. Mindes ju inte exakt hur den landat, men det blåste från rätt håll, så jag tyckte att det fanns goda chanser att han skulle fånga vittringen. Jag lyfte upp tråden åt honom, riktade in honom och skickade Ut. Fullträff! Han sprang rakt ut, fick vind, tvärvände och plockade den. Jag blev riktigt stolt över min hund där!
Tre fåglar var rätt lagom fångst direkt efter lunch. Dags att byta såt och vi körde bort till femman. Här låg dammen lite lägre med vasskant åt bilvägen. På andra sidan vägen fanns ytterligare en damm, så det var naturligt att tänka sig att fåglarna skulle flyga vidare över vägen och bort dit. Några placerades ut vid denna vasskant medan vi var fyra som gick upp på andra sidan ett brunplöjt fält till höger om dammen. Där gick en grusväg i allé bortåt, parallellt med dammen. Sett från dammen så var det en inte alltför bred vasskant mot oss, sen det ganska breda bruna fältet som sluttade lätt upp mot oss och avslutades med en lutande gräsremsa upp till vägen. I denna grässlänt placerade vi ut oss med några alléträds mellanrum och kunde nu slå oss ner i denna inbjudande slänt.
Vasskanten till vänster om denna bild vette ut mot vägen och nästa damm. Åt höger var det en smalare vasskant som sträckte sig utmed dammen. Det här området som syns på bilderna var vårt arbetsfält och det var en ganska bred finplöjd åker från vårt position fram till dammkanten.
Det här var verkligen den perfekta avslutningen efter en dag stående i full sol ute på fälten. Nu satt jag och Lakrits tillsammans sida vid sida och betraktade skådespelet nedanför oss. Jag hade ju samma ögonhöjd som honom, och kunde se precis vilka fåglar han markerade. Ibland såg jag att en annan hund skickades på den fågel han markerat, men rätt var det var damp en annan ner som han också såg och då skickade jag sittandes med Feldy. Inga problem att ta emot sittandes heller och han satte sig automatiskt vid min sida för att åter speja ut över landskapet. Det här var den ultimata känslan av ett samspel mellan mig och min hund, vi hade full kontakt och samförstånd om vad som skulle ske. Ett riktigt guldögonblick att minnas!
Vid ett tillfälle då han var ute och sökte i vasskanten långt där nere damp det ned en and bara tio–femton meter från mig. Den var skammad och kravlade sig i säkerhet. Jag höll ögonen på vart den tog vägen och undrade när den där hunden skulle komma tillbaka, nu när jag behövde honom. Jag såg att den lade sig att trycka invid ett alléträd utan att gå upp på grusvägen, så jag reste mig, och när Lakrits kom in tog jag honom smygande med mig bort till trädet. Och där låg den, tryckt intill trädstammen, precis som en av alla dessa otaliga dummies vi envisas vid att placera intill trädstammar (har alltid tyckt detta är lite onaturligt). Jag pekade ut den för Lakrits och bad honom ta den. Tjoff, så var den infångad. Där fick jag nog lite pluspoäng av killen.
Resultatet på den här sista såten blev sex vilt under skyttet och tre efteråt nere vid vasskanten, dit vi gick ner när det blivit avblåst. Jag lät Lakrits söka av vassen rakt framför oss, och sen gick vi åt höger, där jag sett att det inte fallit så mycket. Mest för att… Och detta visade sig bra. En annan apportör hade heller inte sett något falla där, men hennes hund kom in med en fågel, så jag skickade Lakrits också. Han plockade in två till där, och hennes hund tog nog också någon. Vår teori var att de skadade fåglarna kommit bortifrån dammens högra sida, där det också stod skyttar och hundar, hade följt vinden i riktning mot den räddande dammen på andra sidan vägen och nu sökte skydd i denna lugna del av vassen. Bra alltså att ha i minnet inför framtiden: även om det inte dumpit ner fågel på ett ställe i vassen kan det ha smugit sig in skammade där.
Jag är verkligen helnöjd efter denna jaktdag. Dels så klart att ha klarat KKL:en men också rent generellt Lakrits fina arbete. Och inte minst vår guldstund där vi satt tillsammans och bara njöt uppe i allén.
Sittande apportering ger fina kameravinklar. Lite motljus i den lågt stående eftermiddagssolen.
Senaste kommentarer